Han går ledigt och bekvämt, om än fortfarande med en speciell stil och stundtals viss obalans.
Han klättrar! S klättrade en del, men inte på det här sättet. Inget står säkert om man släpper honom med blicken i tio sekunder vid fel tillfälle. Upp påstolen, och vidare upp på bordet om man inte hindrar honom i tid. Ja, han slår sig ibland.
Han äter fortfarande ganska klent. Eller, matintresset är stort om det är mat han gillar, och helst äter han själv. Men det är inga stora portioner som går i honom. En halv ettårsburk är bra ätet. Huvudsakligen äter han samma mat som vi, men det är inte allt han uppskattar. (Inte av burkmat heller.) Och det finns måltider när det mer är frågan om att äta enstaka skedar.
Jag ammar fortfarande. Med S slutade jag vid 13½ månad, och då var det på sluttampen bara fråga om någon enstaka slurk på natten, inga mängder, utan mest bara reflexmässigt, av gammal vana. Med J är det fortfarande frågan om MYCKET – i alla fall i den mån jag är hemma. Jag jobbar ju på dagarna, och det är inga problem, men finns jag hemma så vill han ofta ha en slurk. Det börjar väl bli dags att trappa ner, men inskolning och svininfluensa får mig att vilja fortsätta ett tag till. Trygghet i en föränderlig värld, respektive antikroppar och en säker källa till föda om det krisar med sjukdom.
Välling gillar han också. Flaskan är poppis på kvällskvisten.
Han pratar inte mycket. Eller, stundtals pratar han en del, men fortfarande inget klart och begripligt. Det är ”dä”, och något som liknar ”titta” och ibland något som verkar vara ”mamma” och ”dadda”/pappa. Men det är liksom tveksamt. Han är skitkass på att artikulera, så jag får ibland känslan av att han faktiskt egentligen använder fler ord än man kan höra skillnad på. Han kan ibland tala om vad korna säger, men även det är oerhört dlåligt artikulerat. Däremot är han ibland ganska bra på att göra sig förstådd, t.ex. när det gäller vad han vill ha vid matbordet. Genom gnällande och skrikande när han inte fått det han vill ha och miner eller tystnad när vi förstått rätt kan man komma långt.
Det är många många månader sedan spjälsängen senast användes. Somnar gör han genom att dansas i pappas famn eller genom att ammas eller i vagnen eller i bilen. Inget av korten är säkra, men bilen är det som tas till när det är svårast. Ofta behövs det dock att någon lägger sig bredvid honom när man ska lägga ner honom, annars vaknar han till (eller han vaknar till, och därför behövs någon där för att somna om honom). För mannen funkar det att buffa, men är det jag så måste bröstet fram, för han känner ju lukten.
Han har sovit mellan oss eller hos oss de allra fleta nätter, om man bortser från enstaka gånger då för länge sedan när spjälsängen användes. Men nu har han börjat sova själv ibland, åtminstone första halvan av natten. Vi skaffade en madrass att lägga på golvet, brevid våra säng, coh funkar det att lägga sig ner med honom där istället. Så kan han ligga kvar och sova där istället, liksom. Funkar över förväntan. Dessutom innebär det att det finns en reservplats om båda barnen ligger i vår säng – då kan en vuxen lägga sig på madrassen… 
Vi skolar in hos dagmamma. Det går väl… någorlunda, tror jag. Det är inte jag som är där, eftersom det fortfarande huvudsakligen är mannen som är pappaledig. Så jag får ju bara rapporterna. Mammahjärtat blöder för varje ord om ledsen och krångel och så vidare, men jag inser att det nog egentligen går helt normalt och att det bara är jag som överreagerar. *ångest* Mestadels verkar han egentligen ta det ganska bra, liksom. Jag menar, om han är ledsen en stund när pappa går, men sedan är nöjd större delen av tiden, så är väl allt i sin ordning…? Däremot är det lite knepigt att storebror spelar över även hos dagmamman för att ta plats när lillebror behöver mest hjälp och tid.