Monthly Archives: september 2009

Många verkar lägga sina barn runt sju på kvällen. Både riktigt små bebisar och lite större barn. Jag har aldrig fattat det där. Men jag antar att de barnen är annorlunda funtade än våra, har mer sömnbehov eller så.

När S var liten kämpade vi nog mer med att få honom att somna på kvällen. Inte så att vi försökte få honom att somna vid sju på kvällen men lite senare så försökte vi nog få honom att somna utifrån att klockan passerat en viss tidpunkt. Ibland tog det ett par timmar av kamp att få honom att somna. Numera funkar det ganska smärtfritt men han vill ofta ha sällskap eller bli tilltittad under insomningsprocessen.

Sammantaget kan man dock konstatera att för det allra mesta har det varit lagom för honom att somna vid halv nio-nio. Det är den tiden hans system behöver somna, som han är lagom trött och det passar bra. Visst, det har ju som sagt var funnits en del perioder när han somnat betydligt senare, men ändå – det finns liksom en lagom-tid i honom.

Med J har vi inte alls kämpat på samma sätt. Vi har helt enkelt väntat tills han är lagom trött innan vi försökt. Det gör vi fortfarande. Det betyder inte att vi väntar tills han somnar av sig själv, utan bara att vi väntar tills han känns lagom trött och i rätt fas och möjlig att få att somna eller nåt sånt. Då är det mycket mer fruktbart att försöka få honom att somna. Och mer smärtfritt för alla inblandade

Och även för honom ligger normalsomningstid någonstans kring nio på kvällen, Eller, oftast något senare för tillfället – men ändå tidigare än den period av runt elva på kvällen som vi hade för ett tag sedan. (Och innan dess var det halv nio-nio under låååååååång tid, typ nästan från födseln.) Och somnar han sent så är det ofta för att något stör – t.ex. att han behöver bajsa innan han somnar.

Han har börjat hjälpa till lite smått med att ta på kläder: sträcker fram armen när man ska ta på jackan, sträcker fram benen för att ta på byxor. Samma när man ska ta av byxor, då lyfter han på fötterna, en i taget, när man drar ner byxbenet.

När han känner för det och är på rätt humör, alltså

Mat som han inte är intresserad av, som slängs ner eller kastas bort. Eller när han hel enkelt inte är intresserad av att äta.

Men en stund senare kryper han gladeligt in och sätter sig och äter maten som hamnat under bordet. Med ett stort flin och glitter i ögonen – för han vet att han egentligen inte ska äta maten när den ligger där, men att det också är svårt att fånga honom där och att jag inte alltid orkar hindra honom.

Ja, inte är det många lugna stunder. Han är en klättrare och ska klättra på allt och nästan hela tiden. Inget står säkert på bord eller hyllor eller nånstans.

Men ibland infinner sig ändå ett lugn. Ibland har han ro att bara vara och göra sin grej. Som häromdagen, när han satt i sandlådan en lång lång lång stund (säkert en kvart) och ägnade sig åt sitt, medan jag först gjorde inget särskilt men sedan faktiskt rensade ogräs runt sandlådan, utan att han skulle iväg och göra annat eller skulle komma och göra med mig, utan vi bara höll på var och en med sitt på samma ställe – och jag nästan kunde slappna av.

Udda känsla.

Ja, storebror var flera år äldre innan sådant alls hände. Ja, J har ett större lugn än sin storebror. Och det är jag mycket tacksam för.

Och då är J ändå inte särskilt lugn jämfört med andra barn. Det är intensiva rörelser, snabbt och hektiskt när saker görs. Jag sitter ofta och tittar fascinerat på barn som är med i olika sammanhang, och som har ett oerhört mycet större lugn. Eller som liksom är så mycket långsammare i sina rörelser…

Hela sommaren har han gått barfota ute. Det är barfota han lärt sig gå, först inne och sedan ute. Han har liksom aldrig varit van vid annat. Vi skaffade visserligen ett par sandaler att ha vid behov, om vi skulle vara på ställen där barfota inte lämpade sig. Men han har aldrig accepterat dem.

Nu är skor tvunget. Man kan inte gå till dagmamman och vara barfota. Inte när man ska vara ute hos dagmamman eller gå till lekplatsen och det är höst.

Det har varit trögt. Men nu verkar det funka. I alla fall där. (Hemma skippar vi fortfarande i möjligaste mån.)

Idag är han hemma och är förkyld. Ja, det är inte alls särskilt illa. På gränsen till om det alls var rätt att stanna hemma. Lite snorig, lite täppt. Knappt hängig. Men ändå. Han är liten och det är tufft att orka hela dagen. Så vi är hemma, han och jag.

Han är alltså ordentligt inskolad nu. Den här veckan är första riktiga veckan. Åtta till fyra är han där ungefär. Och det funkar väl ungefär som man kan förvänta sig. Han är ledsen en liten stund när pappa gått på morgonen. Sedan är han huvudsakligen på bra humör under dagen utom någon stund då och då. Sover hyfsat, faktiskt, om än kanske inte riktigt så länge som önskvärt. (Trots det har han nu i och med dagmammestarten helt slutat sova ett andra pass på sen eftermiddag. Jag hade väntat mig tvärtom, att han skulle vara jättetrött och tvärsomna en andra gång, men nix.) Äter helt OK. När jag kommer och hämtar leker han bra, tills dess han får se mig. Sedan blir han jätteglad, och sedan ska han vara i min famn och vägrar bli satt i bilbarnstolen (då blir han djupt olycklig; igår kämpade vi en halv evighet innan jag lyckades sätta honom i stolen och vi kunde åka hem). Och sedan evighetsammar jag när vi kommit hem

Han har ju storebror där också på dagarna, och det är väl en viss trygghet på något viss – antar jag.