Idag är han hemma och är förkyld. Ja, det är inte alls särskilt illa. På gränsen till om det alls var rätt att stanna hemma. Lite snorig, lite täppt. Knappt hängig. Men ändå. Han är liten och det är tufft att orka hela dagen. Så vi är hemma, han och jag.
Han är alltså ordentligt inskolad nu. Den här veckan är första riktiga veckan. Åtta till fyra är han där ungefär. Och det funkar väl ungefär som man kan förvänta sig. Han är ledsen en liten stund när pappa gått på morgonen. Sedan är han huvudsakligen på bra humör under dagen utom någon stund då och då. Sover hyfsat, faktiskt, om än kanske inte riktigt så länge som önskvärt. (Trots det har han nu i och med dagmammestarten helt slutat sova ett andra pass på sen eftermiddag. Jag hade väntat mig tvärtom, att han skulle vara jättetrött och tvärsomna en andra gång, men nix.) Äter helt OK. När jag kommer och hämtar leker han bra, tills dess han får se mig. Sedan blir han jätteglad, och sedan ska han vara i min famn och vägrar bli satt i bilbarnstolen (då blir han djupt olycklig; igår kämpade vi en halv evighet innan jag lyckades sätta honom i stolen och vi kunde åka hem). Och sedan evighetsammar jag när vi kommit hem 
Han har ju storebror där också på dagarna, och det är väl en viss trygghet på något viss – antar jag.