Det är påfrestande ibland att leva med ångest och med en överdriven ansvarskänsla.
I tisdags när jag var på väg hem från jobbet, gick jag som vanligt genom ett köpcentrum (som ligger på vägen).
Man möter en del människor då.
Just när jag befann mig jämsides med en mötande människa – han befann sig ungefär rakt bredvid mig, inte en meter ifrån mig, på min vänstra sida, påväg åt motsatt håll. Då NÖS han.
Ja, det lär ju ha kommit på mig, även om jag inte knde något.
Ångest.
Svininfluensa.
Nu drar jag hem smittan till mina barn, och så DÖR vi.
För att jag gick fel väg till tåget, inte höll tillräckligt avstånd till andra människor.
Nej, jag kunde inte veta att han skulle nysa. Men ändå. Jag kunde hållit bättre avstånd.
Att behöva leva med att det kanske är mitt fel att mina barn dött!
Jag satt på tåget med ångest.
Jag skulle och hämta barnen.
Jag körde snabbt hemom, bytte kläder, tog en mycket snabb dusch. Men håret kunde jag inte tvätta. Håret, som J gosar in sig i, speciellt på just den sidan.
Och jag hade ju tagit i nycklar, i plånbok, i bilratt och växelspak. Det fanns liksom ingen möjlighet att på några minuter som ju inte ens fanns sanera alla ytor jag kunde ha kontaminerat. Och vad skulle det hjälpa om jag själv ndå var smittad?
Fan, tänk om allt blir mitt fel, för att jag gjorde, jag valde, FEL.
Och att välja rätt – hur ska man veta? Att välja rätt mellan vaccin och inte, när alla världens konspirationsteoretiker och rättshaverister härjar och vill tala om att WHO minsann planerat vaccinationen som ett massmord? Nojångestikern i mig blir självklart påverkad, hur mycket än förnuftsmänniskan kommer med vetenskapsargument. Det pågår ett inre krig, med vunna delsegrar åt båda sidor.
Eller nä, det är nog vaccinationssidan som vinner alla segrar – men så kommer den andra sidan och retas lite till…
Så det är ångest.
Men det märks nog inte utåt. Jag tror inte en kotte, förutom de närmsta, nånsin anar ångesten. Jag är bra på att hålla den gömd. Bra på att hålla mig till rationella sakargument utåt, stå på förnuftets sida och inte jaga upp mig. Sånt visar man inte. Sånt håller man undan. Sån är man inte – för det är ju liksom inte vettigt. Inte rationellt. Inte meningsfullt. Och sån är ju inte jag.
Fast kanske är det egentligen mest för mig själv. För att hindra att det äter upp mig. Kan jag hålla det borta i alla fall i det offentliga så kanske jag kan hålla det stången…?
Nä, nu ska jag släppa det här. Egenetligen mal jag mest på. Jag har ingn aning.
Och egentligen är ångesten inte så illa just nu. Men jag är snorig och nysig och har lite ont i halsen. Liksom barnen. Sedan ett par dagar. (Fast jag var inte först.)