Nu i dagarna är det två år sedan han blev till. Gissningsvis två år och tre dagar idag 
Det är också snart 6 år sedan mitt första barn skulle ha fötts – det barn som aldrig blev mer än ett tidigt missfall. Jag har för mig att jag den gången fick BF till 26 oktober eller nåt sånt. – Fast det var väl tur att det blev som det blev, annars hade jag ju aldrig fått S
Posted in Föräldraskap, Graviditeter och bebisar
De senaste dagarna har jag försökt lugna mig själv med tankar om att sprida riskerna. Ett barn vaccinerat, ett barn ovaccinerat – då ska vi väl klara någon av dem?
Nu är S vaccinerad.
Han var inte alls på för det när vi berättade igårkväll att han skulle vaccineras idag. Han tyckte förra sprutan gjorde ont. Och han fick feber och stelhet i armen då. Det är exakt fyra veckor sedan. (Påfyllnadsspruta på polio, difteri, stelkramp och vad det nu mer är), så han minns mycket väl.
Han tyckte det gjorde ont idag med (och har fått en liten legosats som tröst). Kände lite stelhet precis efter och verkade liksom trött i ögonen ca 10 minuter efteråt.
Och jag nojar som sjutton. Över varenda liten sak han säger om att det känns obekvämt. Och tänker tusen tankar. Vaccinerades han för nära inpå förra gången? (Nej, sa de. Tre veckor räcker.) Är det någon fara att han tydligen verkar ha körtlar som är lätt irriterade på ena sidan halsen? (Väldigt lite. Kunde också bero på förra vaccinationen.) Gjorde de rätt? Tog de rätt spruta? Rätt dos? Satte den på rätt ställe? Kan de h strulat till något – för vi var först av alla, egentligen nästan en halvtimme innan de skulle öppna? (Tänkte det var lika bra att vara i god tid – man vet ju aldrig hur mycket folk som kommer samtidigt…)
Men nu är det ingen återvändo. Nu är det gjort. Nu får vi leva med det, oavsett.
Posted in Föräldraskap
…så hittade jag nu helt nyutlagd (?) info om skvalen på läkemedelsverkets webbplats: www.lakemedelsverket.se/Alla-nyheter/NYHETER-…/ Den gör mig glad på flera sätt. Dels för att det känns som betryggande läsning. Dels för att det gläder mig när myndigheter lägger ut tunga, informativa, förklarande texter för att bemöta de rykten och teorier som florerar på nätet. Det här gör mer nytta än korta svar av typen ”Nej, det är inte farligt – lita på oss”. Man ska inte underskatta vikten av att folk känner sig tagna på allvar. (Det där kan jag utveckla – men inte just nu.)
Posted in Föräldraskap
Min man har letat reda på följande åt mig:
(Nedanstående två ”om” är länkar – fast det inte syns…)
Om att vaccinera mot influensa
Och ja, nu känns det lite tryggare…
Bara för det dyker det upp annat att noja sig över 
Träffade en jobbkontakt ochan hade ställt fram te åt mig. Sedan berättade han att han varit förkyld i helgen, och han satt och snorade lite lagom och så. Så nu har jag druckit ur tekoppen han pillat med, och så drar jag hem förkylningssmitta, och så blir S smittad och förkyld lagom tills dess att han ska vaccineras – troligen torsdag morgon…
Nojtant
nojtant
nojtant
Det är ett helvete.
Vaccinationerna av förskolebarnen sker den kommande veckan här.
Jag ser det som en lose-lose-situation. Hur jag än gör gör jag fel. Vilket val jag/vi än gör så är det fel.
FEL FEL FEL.
I vilket fall som helst så härskar värstascenarion.
Främst rör det förstås äldsta barnet. Minstingen är för liten för vaccin. Så där behöver jag inte oroa mig – eller i alla fall inte ha så mycket ångest. Det ligger i alla fall mer utanför min kontroll, där är det i mycket mindre utsträckning mina val och beslut som är avgörande. Blir han sjuk så blir han. och det kan vara för jävla jobbigt och han kan dö. Jättejobbigt, men ändå inte riktigt mitt fel.
Med S är det så mycket mer avgörande. Jag ser framför mig att han antingen blir fruktansvärt sjuk eller dör av en influensa som satt sig djupt i lungorna. Eller att han drabbas av förlamning, hamnar i rullstol, får autoimmuna sjukdomar, angripna cellmembran i hjärnan och allvarliga hjärnskador av vaccinet.
Vaccinskadorna känns nästan sannolikare. Att min nästan alltid friske, aldrig sängliggande, femåring skulle drabbas allvarligt av influensan känns egentligen inte så sannolikt.
Kanske vore valet lättare om han brukade bli sjukare? Om det liksom var jämnare lopp mellan sidorna?
Vaccinet känns så osäkert. Så otestat. Vet de verkligen tillräckligt? Kan man lita på att de har på fötterna för rekommendationerna – eller riskerar vi en stor medicinskandal? Kör de bara på i det beslut som tagits, om att köpa in vaccin, och vågar inte frångå beslutet?
Å andra sidan, när man putsar på ytan på de ifrågasättanden man träffar på på nätet, så leder de flesta vidare till väldigt tveksamma sidor och källor. Är det något alls att bry sig om? Skulle verkligen myndigheterna släppa igenom vaccinet om det vore SÅ tveksamt?
(Hur skulle jag själv uppfatta det om folk ifrågasatte mig som myndighetsperson så mycket?)
Jag kan ju inte leva med mig själv som mamma om jag orsakar mitt barn autoimmuna sjukdomar och hjärnskador. Vilken skuld och ångest att leva med! Fan, allt är mitt fel! Att jag inte fattade! Att jag inte lyssnade!
Å andra sidan, om vi inte vaccinerar och han blir allvarligt sjuk och dör, och då veta att jag kunde förhindrat detta?
Kvicksilvret oroar mig inte så mycket. Det är ett av många miljögifter man får i sig, och vi lever förhållandevis hälsosamt och bör få i oss förhållandevis lite – så vi borde ha lite på tillgodokontot, om man säger så, jämfört med många andra människor.
Skvalenet verkar läskigare. Det skrämmer mig med prat om att det kroppsegna skvalenet också skulle angripas av antikropparna. Riktigt läskigt. Men är det relevant? Eller är det spekulationer av folk som kan en del men för lite för att kunna bedöma? Svårt att veta.
Mannen säger just det: Vi kan för lite. Det är de riktiga experterna som sitter och gör de riktiga bedömningarna, och då får vi lita på dem, istället på självutnämnda experter på nätet.
Det håller jag ju egentligen med om. Fullständigt självklart. Om nu inte experterna blivit fartblinda och inte vågar ändra sig, för att det blir pinsamt. (”Det skulle bli mer pinsamt med en medicinsk skandal”, säger han – så alltså borde de i så fall dra tillbaka sina rekommendationer i tid. Jo. Förstås.)
Vanliga vaccin skrämmer mig inte. Där överväger nyttan riskerna. Inget snack om saken. Men de är också mer beprövade. Och där är det tydligare att sjukdomarna i fråga faktiskt är väldigt lämpliga att undvika. Är riskerna med den nya influensan verkligen stora nog?
Ett antivaccinationsargument kan jag dock lättare bortse från. Det skrivs om att det ger ett bättre skydd – och mycket mycket längre skydd – att genomgå influensan än att vaccineras. Nå, men då måste man ju genomgå skiten. Och jag vill hellre att vi åker på en aningen värre variant om ett par år, än att vi åker på den aningen mildare nu. Hellre om några år, när J är större och klarar det bättre, och barnen är mer självgående så att det är mer hanterligt när vi båda vuxna är utslagna av sjukdom. Just nu vetefan hur vi skulle reda ut att vara sjuka hela högen – eller för den delena ha två friska barn och två sjuka vuxna.
Fan, jag skulle önska att inte barnen skulle vaccineras först. Det känns inte bra att stoppa i mitt barn ett alldeles för oprövat vaccin. Det vore bättre att börja med oss vuxna, att låta oss ta riskerna först och drabbas av eventuella biverkningar.
Jag tycker inte om det.
Det skrämmer mig till vansinne.
Jag har ångest över detta mest hela tiden. Jag tycker inte om att ta beslut där det inte finns något bra beslut att ta.
Jag tycker inte om att känna att allt kommer att vara mitt fel, oavsett hur jag gör.
Igår morse gjorde han märkliga rörelser med händerna. Knölade ihop med fingrarna från båda händerna och viftade uppifrån och ner med raka armar.
Först tyckte jag mest det såg märkligt ut – men det verkade väldigt avsiktligt. Sedan slog det mig – kunde det vara rörelserna till Imse vimse spindel? Jag provade att sjunga den, och han blev strålande glad och applåderade – det var helt klart rätt uppfattat av mig (De sjunger den hos dagmammorna, det vet jag ju )
Med jämna mellanrum kommer han och visar med händerna igen och vill att man ska sjunga, och sedan applåderar han igen.
Förra helgen visade han plötsligt att han kan bygga torn med klossar, med ett klosspussel (eller vad det heter?). Byggde torn med fem eller fler klossar. Men det är bara när han är på rätt humör han gör det – inte så ofta.
Annars säger han fortfarande inte mycket. ”Dä” och ”titta” och kombinationer därav. ”Ta” betyder tack. ”Ka” tror vi är katt och alla andra stora djur. Djuren säger ”boooooo”, utom hästar som ibland säger ”muuuu” (vi har talat om för honom hela sommaren att kor säger mu, men på alla de gånger vi varit och tittat på grannens kor så har de inte sagt mu en enda gång, så hur ska han kunna tro på det? )
Han älskar för övrigt att titta i mina broschyrer om husdjursraser från Jordbruksverket -där finns gott om bilder på kor, hästar, grisar, får, getter och höns
Posted in Föräldraskap, Graviditeter och bebisar
Jag avskyr den här jävla nästäppan som gör att jag knappt kan andas. Som gör att näsan rinner konstant.
Jag avskyr rinnande ögon.
Jag avskyr att inte kunna sitta vid matbordet för att mina ögon rinner av ljuset från vanliga lampor.
Jag avskyr att behöva försöka klara av vardagens sysslor – typ ta hand om barnen – trots att jag vill försvinna bort.
Posted in Vardagsliv