Det påtalas på olika håll och i olika sammanhang att det viktiga med julen inte är julklapparna eller maten eller något annat materiellt. Det folk längtar efter, ser fram emot, tjatar om att man ska njuta av, är ledigheten. Lugn och ro. Julefrid. De säger att de ska sitta ner och bara njuta av ugn och ro, se en film eller läsa en bok. Ta hand om sig, rå sig själva.
Eller möjligen på sin höjd vill de ta chansen att umgås med släkten. Sitta och prata eller spela ett spel.
Och så påpekar de att man bör göra detsamma. ”Ta det lugnt nu! Passa på och njut!”
Det måste vara människor som inte själva har små barn…
Nej, jag får ingen chans att sitta ner och ta det lugnt. Jag ägnar tiden åt att hindra Jonatan från att göra saker han inte ska (mina föräldrars hem är dessutom fullt med pinaler som är spännande och olämpliga för en ettochetthalvtåring, och det finns inte samma möjligheter som hemma att ha storebrors smålego i ett rum lillebror inte kommer åt), försöka få honom att äta fast han inte vill, och kånka runt honom eller försöka slippa det (han är oerhört klängig och mammig). Dessutom försöker jag få Simon att tagga ner, hindra barnen från att slå ihjäl sig på ena eller andra sättet, o.s.v. Och så hjälper jag till att fixa fram julmat och så, så att vi inte bara ska vara parasiter 
(Och ja, vi är två föräldrar, och ja, vi sliter båda – men den totala mammigheten gör att jag drar ett tyngre lass i nuläget.)
Dessutom vägrar Jonatan somna för tillfället, och när han väl somnar sent om kvällen sover han sedan dåligt.
Sammantaget: frid och ro finns inte, annat än sent på kvällen en stund när J somnat – och jag är för trött att njuta av julefriden och de andra redan gått och lagt sig. Det som finns att uppskatta av julen ÄR de materiella sakerna, som smaken av den mat jag kastar i mig och nöjet av att öppna julklappar. Och de korta stunder man faktiskt får för sig själv, när man får rå sig själv och vara så egoistisk som att tänka på sitt eget, är oerhört värdefulla och viktiga.
Det är julklappsutdelning. Det delas ut klappar, och jag har fullt upp att manövrera situationen: att Jonatans klappar ska hamna i hans hög och att han inte ska springa iväg med dem någon annanstans; att hjälpa Simon som springer och delar upp klappar till folk, att se till att andras saker också hamnar i rätt högar, samt att fånga upp mina egna klappar och lägga dem i min hög – och se till och inte Jonatan springer iväg med dem också.
Sedan hjälper jag Jonatan att öppna några paket, hjälper honom igång med Duplot (som han blivit överlycklig över), påminner Simon om att läsa vem julklapparna är från så att han kan tacka sedan, svarar en massa människor på frågor om ditten och datten, leker med Jonatan så att mannen ska få öppna klart sina julklappar.
Sedan är det min tur att få gå och öppna MINA julklappar. En liten stund då jag ska få bry mig om MITT.
Jag sätter mig och börjar öppna.
Då kommer min bror. (Ja, han är också vuxen, knappt två år yngre än mig. Han undrar om jag kan komma med ett litet tag så att vi kan prata tyst om något.
Jag antar att det är något väsentligt, julklappsrelaterat, hemligt, eftersom han vill prata om det just då, så jag följer med. Jag menar, vem vill prata om andra sorters hemlisar just då?
Min bror, uppenbarligen.
”Jo, vår mamma fyller ju snart 60.” (Det är i slutet av mars.) ”Och när pappa fyllde 60 [för ett drygt år sedan] så hade jag ju sparat och lagt undan pengar för att kunna köpa en fin present. Men han ville ju inte ha några presenter. Så nu tänkte jag att vi kunde köpa något till mamma och pappa gemensamt när hon fyller.”
Ja, som sagt var, när pappa skulle fylla sextio så visade det sig att bror hade sparat pengar regelbundet i typ ett par eller nåt sånt. Min bror har en bra inkomst och är singel, utan barn, så det rör sig knappast om småpengar. Sedan kom han någon månad innan och tyckte att vi borde vara med och lägga likvärdiga pengar för att köpa något till pappa. Trots att pappa klart deklarerat att han INTE ville ha något. Vilket min bror inte alls ville respektera – han menade att det är bara något pappa säger, att det skulle vara en martyrgrej (vilket inte alls är min pappas grej). Så vi hade en massa tjafs om det, och jag vägrade vara med på present.
Och nu drar han upp detta igen PÅ JULAFTON, på den korta stund jag har för att få sitta och öppna mina julklappar. Jag som knappt ens haft tid att äta min julmat. Tydligen vill han fortfarande drygt ett år efteråt inte respektera pappas önskan 
När jag påpekar att jag tycker att det var onödigt att dra iväg mig för att prata om detta NU, så säger han bara att då kunde jag ju sagt att jag inte ville. Ja, men jag trodde verkligen inte att någon skulle få för sig att dra iväg en i den situationen annat än om det gällde julklappar eller liknande. Herregud, NÅGON sorts sunt förnuft förväntar jag mig till och med från min bror.
Men där försvann mitt lilla uns att julefrid. Jag blev rejält ledsen av att han inte kunde mig låta få ha ens den lilla stunden. (Men nej, han ser inte att jag inte får sitta eller att barnen tar tid och ork. Han ser inget utöver sitt eget.) Och dessutom blev jag rejält upprörd över att han skulle dra igång det där gamla ”tjafset” igen – som att det liksom inte alls gått in något av det som sades för ett drygt år sedan.
Det tog en bra stund att lyckas hitta tillbaks till någon slags julglädje – jag var rejält ledsen medan jag öppnade resten av julklapparna. Sedan kämpade jag på resten av dagen i samma stil som innan men med mindre glädje. Vid nio på kvällen pallade jag inte längre utan gick och la mig och grät ut ledsenheten.
Så mycket för julefrid.