Monthly Archives: mars 2010

Sytt i hanken på en handduk.

Nä, jag vet – men sådant är så sabla tråkigt och blir aldrig gjort. LIgger en hel hög med dylika saker som behöver göras…

Ja, de sitter förstås ävn i näsan – som snor och nästäppa – och i halsen. Och ger ibland lite ont i kroppen, och örstås allmän hängighet och så vidare.

Men ögonen är nog fanimej det mest irriterande och jobbiga. Ögon som rinner, rinner, rinner. De blir så oerhört lätt irriterade då, av minsta lilla. Jag klarar inte av levande ljus. Jag klarar inte av att det lyser på fel sätt från en lampa, eller att det blänker lite i det rena porslinet eller i besticken. Jag klarar knappt att titta på TV, knappt att läsa – speciellt inte om sidorna i tidningen är blanka och blänker/reflekterar ljus.

Och jag klarar INTE av att titta folk i ögonen (eller knappt ens i ansiktet).
Det sista gör förstås att folk tror jag är sur. Barnen reagerar extra kraftigt på det – minstingen kan jag förstås inte förklara för, men även de store har nog svårt att riktigt ta till sig det. Kanske är det därför lillen blir klängig och mammig långt bortom all rimlighet? (Och jag klarar förstås inte av att hantera det, när jag knappt kan ta hand om mig själv för att näsa och ögon rinner konstant.)

För mig är det här det normala vid en förkylning. Så här har det alltid varit. Men ju äldre jag blir, desto mer inser jag att de flesta andra inte alls verkar påverkas så mycket i ögonen vid förkylning.

Den här gången är det totalt överjävligt och tycks aldrig ta slut. Inte så konstigt egentligen. Lillskrutt var ju sjuk före mig och har nyst och hostat på mig, rakt i ansiktet, hur mycket som helst. Inte minst på nätterna, när bara jag har dugt. Löjligt effektiv smittspridning.

Och han är väl fortfarande lite extra hängig. Och som sagt var extremmammig. Jag KLARAR verkligen inte av det. Jag är riktigt riktigt jävla förkyld. Och han ska bara bara bara vara med/på mig. Han har en fantastisk pappa (jag vet att du försöker!), men honom vägrar han vara hos – det är bara bara mig hans ka klänga på, nästan hela tiden.
Och jag har inte ork att vara pedagogisk – herregud, jag har ju knappt ork att vara. Så jag exploderar.

Avlastning är bra. Om den man behöver bli avlastad från går med på det.

(Nu har de åkt iväg för att jag ska få vara ifred. Tack.)

Temat liknar väl nr 2 (eller )

Frankrike. Jag är 10 år, tror jag. Vi hälsar på släkten, och hela familjen är medbjuden på födelsedagskalas hos någon bekant.

Det är en märklig upplevelse. När vi är bjudna på fest, hela familjen, utgår jag ju från att alla ska var med på festen. Det vill säga, alla ska sitta med och få äta och ha trevligt tillsammans.

Men här är det självklara något helt annat. Vi barn (jag och min två år yngre bror, våra kusiner – flera år äldre än oss – och övriga barn, både yngre och äldre) är hänvisade till köket. Där blir vi serverade det som blir över. Typ grädden i en sådan där gräddsprayflaska (vilket för övrigt är första gången jag träffar på en sådan) och liknande. Det finns nog rester så att vi blir mätta, för jag minns inte att jag är hungrig den här gången. Men hela upplevelsen är bisarr för mig – det fanns inte i min föreställningsvärld att man kunde göra så. Jag har ju varit med på en hel massa fester genom åren hemma i Sverige, och barnen har alltid varit med på typ lika villkor. Men det är visst bara vi som tycker det här är konstigt (ja, mina föräldrar verkar också i efterhand vara förvånade) – alla andra, det vill säga alla fransoserna, tycker att det här är självklart och naturligt.

(Jag ska väl tillägga att alla de andra gånger vi träffats och ätit med folk i Frankrike  – oavsett om det varit en vanlig vardagskväll eller fjortonde juli – så har barnen suttit med och ätit som normala människor. Jag vet egentligen fortfarande inte varför det var självklart att det var annorlunda just den här gången.)