Ja, jag tror det i alla fall. (Jag har i alla fall inte ammat sedan morgonen den 3 april.) Fast det är väl inte officiellt, i alla fall inte gentemot honom. Och inte gick det väl till som jag hade önskat heller.
Jag åkte på förstoppning, och fick Movicol utskrivet. Och enligt bipacksedeln så borde man inte amma – eller i alla fall rådgöra med läkare först.
Jag tyckte visserligen att jag hade sagt till läkaren att jag ammar. Så först fortsatte jag att amma som vanligt. Men sedan när jag läste bipacken igen två dagar senare så kände jag mig genast mer osäker. Och det var mitt under påsken, så det var inte bara att ringa och fråga heller.
Så jag tog det säkra före det osäkra och lät bli. Förklarade för honom att jag är sjuk i magen, och att jag måste ta medicin, och så länge jag tar medicin, så är det inte bra för honom att äta av mina bröst.
Om det tyckte han inte 
Men accepterade missnöjt.
De första dagarna frågade han ganska ofta om bröstet, och jag sa nej, med samma motivering var gång. Sedan glesade det ut, men när jag trodde att han slutat fråga så kom frågan igen. Även med många dagars mellanrum kommer frågan fortfarande igen, senast igår.
Ja, jag tar fortfarande Movicol. Men säkert inte så länge till. Och nej, jag vill inte börja amma igen när jag slutar med Movicolen. Även om jag hade velat avsluta på ett mysigare sätt.
Jag antar att jag bör vara ärlig och säga till honom att det är dags att sluta, även om jag inte tar movicolen. Men det är svårt. Speciellt med någon som är så förtjust i det, och så liten och inte riktigt fattar allt man säger, och som har en så stark vilja…