Litet ynk som ligger i sjukhussängen. Alldeles kraftlös. Orkar inte prata. Sedan orkar han prata lite. Men det är inget gry i honom. Ingen ork, ingen energi. Inget trams, inget bus.
Är det verkligen min unge?
Han får sitta i min famn en stund.
Han blir ruskigt ledsen när vi måste åka hem igen. ”Vi måste åka hem nu, för jag är jättefrisk”, säger han. Jag lämnar min kofta hos honom, för att han ska ha något som luktar mamma.
Det gör ont i hjärtat. Och det är svårt att inte oroa sig. Men han har pappa hos sig. Och pappa är ärligt talat ett bättre stöd än jag i sådana situationer.