Vår minsting, född sommaren 2008, är inne i värsta trotsåldern. (Eller ja, jag vet – det ska kallas utvecklingsfas.)
Han ska bestämma allt. Han vill oftast inte som vi. Han vill – nej, ska – inte tvätta händerna före maten – och inte äta. Han ska inte byta blöja. Han ska ha just den lila vällingflaskan, trots att det är den enda som är odiskad och trots att klockan är halv sex på morgonen (när han normalt sett sover och definitivt inte brukar få flaska). Han ska inte åka till dagmamman, och han ska inte åka därifrån. Han är beredd att göra allt som står i hans makt för att få sin vilja igenom – skrika, spotta, slåss, bitas, sparka och springa sin väg, hur långt som helst.
Och har han bestämt sig så finns det inget sätt att få honom att ändra sig. Det låser sig totalt. Övertala och liknande är ingen idé. I princip finns det tre sätt att hantera detta.
Den första är förstås att undvika att hamna i dessa situationer. Gott om tid, god fantasi, god eftertänksamhet i vad man säger, när man säger det, hur man säger, är några delar i det. Men det är ibland svårt att förutsäga vad som kommer att ställa till problem. Och det är inte alltid man har möjlighet, eller tid, att anpassa sig.
Den andra och vanligaste heter vänta ut och genomleva och är ytterst plågsam, för han kan skrika i en timme. Och det är ytterst få situationer då man faktiskt bara kan vänta. Bajsblöjor måste förr eller senare bytas, och ju längre man väntar desto större andra problem. När han vill springa ut från affären, rakt ut på parkeringen och ut på vägen, så måste man helt enkelt fånga honom, av rena säkerhetsskäl, och han är stark, så det är en match varje gång – och på något vis måste man dessutom försöka betala och få med sig varorna.
Den tredje handlar om att göra så att han tycker att han fått som han vill på ett sätt som ändå innebär att jag också får som jag vill. Jag menar inte kompromisser, utan lösningar som smutset och bajset här. Men det kräver god fantasi och uppfinningsrikedom, och det har i alla fall jag oftast inte i en pressad situation.
Som sagt var, det kallas trotsålder, och ibland utvecklingsfas. Och jo, visst handlar det om en utvecklingsfas, som kan tyckas manifesteras som att han ”trotsar”. Men jag har sett hans jagade blick, denna panikslagna känsla, när han rusar genom affären för att försvinna därifrån, långt långt bort. Jag har stått och pratat med honom ute i blåsten på tomten, när han haft tårarna rinnande nerför kinderna efter nära en timmes kamp över att komma hem, och han har svarat att han inte vill vara här, att han vill vara någon annanstans. Det jag ser hos honom har dimensioner av ångest. Jag vill hävda att det han genomgår är en livskris. Må vara att det är en livskris som infaller tidsinställt, vid en viss ålder och på grund av en viss utvecklingsnivå, men i alla fall en kris. Jag antar att de insikter om livet han kommit till genom den utveckling som skett är väldigt väldigt jobbiga och ställer tillvaron på ända.
Bara insikten om att man inte alltid kan få som man vill kan ju vara ganska jobbig i sig, minst sagt.
Och jag känner igen känslan jag ser hos honom, den totala förtvivlan, envisheten och vägran att ge med sig. Att inte vilja att någon alls är i närheten, att stöta bort alla och vilja vara ifred för att alla är så dumma – och samtidigt ha ett enormt behov av att någon ska trösta.
Eller läser jag in mer än där finns?
Oavsett vilket, så är det inte lätt. Inte för honom – och inte för oss.