Inför att vårt första barn skulle födas slet vi vårt hår i barnklädesaffärerna. Gud så tråkiga kläderna var, och så könsuppdelat! Skulle man ha något neutralt så var det i huvudsak väldigt bleka färger som gällde. Och i stor utsträckning blev det från pojkavdelningen vi handlade – utan att vi för den skull visste vilket kön det var på barnet – för kläderna på flickavdelningen var så hopplöst rosa och puttinuttiga, med volanger och rynkningar och texter om gulliga töser.
Jag gick i alla fall in i det hela med en ambition att inte utestänga mitt barn från något, och att försöka ha kläder åt båda hållen. Att inte placera i fack. Och jag utmanade mig själv bit för bit, köpte kläder i glada färger, med nyckelpigor och myror. När jag inte hittade blommiga kläder som inte var förputtinuttjejiga, köpte jag hem färger och tryckstämplar från Panduro och gjorde egna blommiga kläder.
Med tiden pressade jag fram gränserna. Om jag nu inte skulle utestänga honom från något, så måste jag erbjuda honom alla färger och möjligheter. Så jag köpte hem rosa kläder, även om det inte var en färg jag själv var särskilt förtjust i. (Jag gillar rosa bättre nu, när mina ungar haft det i flera år.)
Parallellt med att jag utvidgade mina gränser, så förändrades också barnklädesutbudet. Allt större andel av barnkläderna kom att höra till kategorin ”glada, roliga kläder”, som enligt min uppfattning funkar till alla barn oavsett kön – även om affärerna envisats med att i de flesta fall fortsätta att dela upp i tjej- och killavdelning.
Så när nyblivna föräldrar idag säger ”Usch, så könsuppdelat det är”, så tänker jag ”Inte jämfört med för bara några år sedan”.
Så kom då barn nummer två. Och med ett så otroligt mycket bättre utbud i affärerna hade jag velat shoppa massor, nu när det äntligen fanns. Men nu hade vi ju redan en massa gamla kläder från storebror. Det vore inte försvarbart att köpa en massa nytt. Så det har blivit enstaka plagg – och egentligen ändå något fler plagg än vad som behövts… (Ständigt dåligt resurssamvete, ja.)
Och till storebror, då? Ja, till honom har vi ju inga ärvda kläder, så till honom måste vi fortfarande köpa nytt. Och då har vi ingen glädje av det förbättrade läget. För han är numera så stor att vi måste köpa kläder på ”ungdomsavdelningen” (heter det så?), från storlek 128 eller 134 och uppåt. Och där är det fortfarande könssegregerat. Killar ska vara tuffa eller möjligen neutralt klädda. Tjejer ska visst se ut som små våp i den åldern.
Återigen blir det till att leta mycket aktivt efter de bästa alternativen, ovanliga märken, små webbshoppar, tillverka själv – eller hålla sig till (tråk-)neutrala kläder.
(Och för rättvisans skull får man ju köpa lite nytt till minstingen också, så att han inte bara får ärvda kläder.)
Bara för att krångla till det ytterligare så försöker jag förstås i möjligaste mån köpa ekologiska kläder till barnen. (Varför vill någon ha annat än ekologiskt?) De växer inte heller på träd. Kombinationen färgglatt, könsospecificerat (utan att vara tråkneutralt) och ekologiskt är om möjligt ännu svårare att hitta. Om det är svårt att hitta gladroliga kläder till större barn, så är det ännu svårare med ekologiskt. Har man dessutom som jag en förkärlek för att handla i fysiska butiker, där jag kan känna på kläderna och se dem i verkligheten innan jag köper dem, ja, då är man nog helt enkelt lite för krävande.
(Visst är det märkligt det där? Man förväntas välja ett engagemang eller område som man bryr sig om. Det eller det eller det.)
____________________________________
Och nu, något så ovanligt som… REKLAM! För några märken som är både ekologiska och gladroligunisex. (Tyvärr hittar jag dem sällan i tillräckligt stora storlekar, speciellt om jag vill ha dem i ”fysiska” affärer.)
One response to “Unisexklädernas uppgång och miljö”