Klarblå himmel.
Konstant bakgrundssorl (eller ovanifrånsorl) av lärkor.
Gladan som glider över fälten.
Grensax och sekatör.
*trivs*
Det är liksom så invant det där: att inte gå och lägga sig fast man är trött.
För om man gick och la sig bara för att man är trött på kvällen, så skulle man ju aldrig hinna allt som måste göras – tvätt, disk, städning, och en massa annat.
Och man skulle inte hinna med att göra något för sin egen skull eller på egen hand. Allt det där får (normalt sett) vänta tills barnen somnat, det är först då det är okej att vara självisk. Och därför måste man ”gå omlott” ett par timmar på kvällen: när barnen somnat vill man vara vaken ett tag till bara för sin egen skull. Fast man är så trött att man kunde somnat samtidigt. Och därför är man trött när barnen vaknar på morgonen och tycker det är dags att gå upp.
(Barn har mer sömnbehov? Ha! Bullshit! I alla fall inte om man räknar in mitt uppdämda.)
Men ändå. Gå och lägga sig när man är trött. Vilken tanke!
Det fanns en gång i tiden något som hette skrivmaskin. En sådan hade vi hemma. På den skrev jag pjäer och böcker.
Till skrivmaskiner hade man skrivmaskinspapper. Tunt och fint.
Mitt fina, dyrbara, lyxiga, väl bevarade skrivmaskinspapper plockade jag fram idag. Det är tunnare och genomskinligare än skrivarpapper, och funkar därför utmärkt som mönsterpapper till små mönster.
Det är för övrigt första gången på jag vet inte hur många år som jag faktiskt använder ett färdigt symönster – inte bara improviserar och mäter och tar på ett ungefär eller bara trådrakt eller så, utan faktiskt ritar avett befintligt mönster. Undras hur det ska gå…
Backsipporna blommar.
Jag fick ut i morgonrock och hämtade tidningen. Inga strumpor.
Hela eftermiddagen (typ) har vi varit ute i trädgården, och jag har klippt häckar. Och barnen har lekt, med varandra eller själva, och sedan har de hjälpt till att bära häckklipp.
Okej, inte precis så att det varit rosendans – det har varit en del småkäbbel om ditt och datt, en hel massa ”situationer”. Men: färre än vanligt, och mildare än vanligt. Och de har varit riktigt hjälpsamma och allmänt välvilligt inställda till det hela.
Med andra ord: jag har fått alldeles löjligt mycket gjort!
Ja, alltså, mätt med småbarnsföräldraögonen. Sett ur det perspektiv jag hade innan jag fick barn är det ett ganska kasst dagsverke ;-)
*hoppfull om framtiden*
Hej Sanne,
Tack för ditt mail och ditt svar.
Vi tar till oss av dina synpunkter om hur vi i framtiden kan bli ännu tydligare i hur vi arbetar med hållbarhetsfrågor och mer hållbart mode.
vänliga hälsningar
Håcan Andersson
Presskontakt, H&M
Jaha.
______________________
Tidigare inlägg:
http://www.sanneskriver.se/2011/04/15/svar-fran-hm/
http://www.sanneskriver.se/2011/04/14/svartydd-medvetenhet-pa-hm/
Jag håller oftast hastighetsbegränsningarna när jag kör bil.
Det gör mig till en konstig, präktig typ. Så GÖR man ju inte.
Jag känner mig som en bromskloss. Andra bilister ligger i häcken på mig och pressar. Kör om mig så fort chansen ges. Gärna på dumdristiga och demonstrativa sätt.
Speciellt gillar de att köra om just när jag passerar sjuttiskylten på väg ut från ett femtiområde – just när jag håller på och accelererar – och när de kör om FÅR jag ju inte accelerera. För det är ju så fruktansvärt irriterande att jag håller hastighetsbegränsningarna när det är femtio, så de bara måste ta sig om så fort möjlighet ges, innan de blir tvungna att ligga bakom en sån där bromskloss ute på sjuttivägen OCKSÅ.
Och om jag nu håller hastigheten, så måste jag ju vara fullkomligt inkapabel som förare också, det säger ju sig självt.
Visst, jag inser att det ofta går bra att köra i högre hastighet än den angivna, att det för det allra mesta är mer eller mindre riskfritt. De flesta gångerna går det bra.
Men det finns folk med bättre kompetens än jag inom området, folk som har det som yrke att bedöma lämplig maxhastighet för vägar, folk som helt enkelt vet mer än jag – och mer än de flesta bilister. Experter. Kunnigt folk på myndigheter. Det enda rimliga är att anta att de kan göra en bättre bedömning än jag. Jag väljer att lita på dem. Det måste vara en grundläggande princip i ett samhälle. Och annars kan jag knappast förvänta mig att folk ska lita på mitt omdöme i frågor där jag är experten.
Jag har ändå respekt för att alla inte kommer till samma slutsatser som jag i denna fråga. En del håller sig till hastighetsbegränsningarna, andra inte, och det stör mig inte särskilt mycket om det rör sig om några tiotal km/h över gränsen utanför tätorten (men inom 30-, 40- och 50-område tycker jag man ska hålla hastigheten). Men det obegripliga för mig är att det är JAG som anses göra fel – trots att det är (nästan) alla de andra som bryter mot lagen. (Lagar. Ni vet sådana där saker som riksdagen – framröstad av oss alla tillsammans – beslutat om.)
_______________________
Andra om att köra för fort:
Posted in Irriterande, Reflektioner och tankar, Samhälle
Tagged ansvar, myndigheter, präktighet, trafik
När man tittar i köttdisken i affären kan man ibland tro att grisar består av fläskfilé, kotletter och färs. Inget mer.
Eller att kor består av oxfilé, ryggbiff och färs.
En väldig massa styckningsdetaljer tycks liksom aldrig hamna i köttdiskarna. Så vad händer med resten? Blir alltsammans korv och köttfärs? Eller – slängs det, för att man inte tror att folk vet hur man lagar det? Nej, så illa kan det väl inte vara.
Jag vill ha mer att välja på! Jag vill inte behöva köpa hela grisen eller oxen för att kunna få alla styckningsdetaljer. (Även om det händer att vi köper ett ”helt” lamm.)
I mitt jobb får jag ofta in en massa texter som ska användas till exempel till ett nyhetsbrev eller till en rapport, eller till webben. Och får jag in 15 texter till nyhetsbrevet från olika personer, så heter tolv av filerna något i stil med ”Text till nyhetsbrev” eller ”Nyhetsbrev våren 2011”.
I ämnesraden för mejlen som texterna kommer i står oftast ”SV: Vill du skriva en text till nyhetsbrevet?”
Det blir så himla lätt att sortera och hitta bland materialet för mig *ironi*
Om det nu känns väsentligt att det står ”text till nyhetsbrev” i filnamnet så går det ju att få plats med fler ord. Filnamn kan nämligen numera innehålla mer än åtta tecken – jo, det är sant!
Jag har varit jätteduktig på jobbet idag. Arbetat effektivt. Betat av ett antal jobbiga och tråkiga småsaker. Gjort några lite större omstruktureringar. De där större sakerna var riktigt kul. Irriterande att jag inte hade tid att göra dem fullt så genomarbetade som jag egentligen skulle vilja. Finjusteringarna få hinnas med ”en annan gång” – när nu den infaller. Det stör mig att det aldrig finns utrymme för att riktigt gå in i jobbet helhjärtat, göra det riktigt bra, så att jag blir nöjd, utan man alltid måste släppa det ”när det duger”, för att istället ta sig an något annat som är akut.
Jag har prioriterat bort fika. Det ska jag inte göra, det vet jag. Fast jag har egentligen inget emot det när jag har kul. Synd bara att kul-känslan ska kombineras med stress-känslan och känslan av att kanske ändå prioritera fel.
Jag har också prioriterat bort friskvård. Det är dumt. Det borde jag inte.
Ingen kommer att tacka mig för att jag har varit duktig och effektiv idag. Nästa vecka kommer det fortfarande att finnas alldeles för mycket att göra, inklusive saker som folk redan förväntar sig ska vara gjorda. Det kommer fortfarande att finnas ett skitlass saker som folk förväntar sig att jag ska fixa eller lösa, trots att förutsättningarna för att jag ska kunna göra min del fortfarande inte finns på plats. Och jag kommer förmodligen att ha dåligt samvete för den där stora saken jag borde fått klart men som jag prioriterade ner för att kunna ta den här dagen till att rensa upp en massa andra dåliga samveten. Plus dåligt samvete för att jag inte hunnit med en del saker som andra lastade på mig innan de gick på ledighet innan påskveckan.
Men nu ska jag i alla fall också vara påskledig.
Det är jag värd.