Monthly Archives: april 2011

Svårtydd medvetenhet på HM

H&M har nu lanserat sin ”Conscious collection”. Det är självklart jättebra.

Jag tog en snabb titt på vägen till tåget. Stora skyltar från taket, över klädstängerna och vid borden markerar att detta är kläder som tillhör Conscious collection.

Men sedan blir det förvirrande.

En del av kläderna har de vanliga gröna lapparna som markerar någon sorts miljövänlighet – ”Organic cotton”, ”Recycled polyester” och liknande. Andra kläder hänger på klädstänger som har stora infolappar om Conscious collection, men utan att det för den skull sitter några extra lappar (vare sig gröna eller annan färg) i plaggen. Har dessa kläder hamnat fel, eller är de också medvetna – och i så fall på vilket sätt? Och en del (omärkta) kläder ligger lagda i högar på bord med CC-skyltar, bredvid kläder med gröna lappar. Hur är det med dessa kläder?

Jag kan ju inte låta bli att undra om det är en medveten (ja, fast på ett annat sätt) strategi, att placera icke-medvetna kläder ihop med de medvetna, i hopp om att folk ska tro att dessa kläder också är bättre och köpa dem. Eller är det ett misstag av omedveten personal som bara placerar matchande kläder ihop?

Ja, det kan ju också vara så att all dessa kläder är medvetna. Men då vore det väl lämpligt med medvetandegörande information (typ de gröna lapparna) på alla dessa kläder?

Och nej, jag frågade inte. Jag ville hinna med tåget.

Färgglad snart treåring

Kalsonger med traktorer.

Blåjeans med broderade blommor i allsköns färger.

Orange t-shirt med en apa.

Röd collegetröja med grävskopa.

Strumpor i grönt, rött, blått och gult.

Rosa täckjacka.

Grå- och mintgrönrandig mössa.

Gröna krokodilstövlar.

Lite mjölk i kaffet, tack

Jag är en av alla dessa kaffedrickare som vill ha mjölk i kaffet. Och alltsomoftast när jag befinner mig på resande fot eller på möten så börjar jag fundera kring vad som anses vara en ”normal” mängd mjölk i kaffet.

På en del ställen får man fortfarande sådana där små tetror med mjölk eller kaffegrädde till kaffet. Minst två sådana krävs för att kaffet ska bli drägligt. Mer näns (hur stavas det?) jag oftast inte ta – men ska det bli gott vill jag ha minst tre. Ibland är det istället små små plastcylindrar med folietopp (ungefär som mycket små portionsyoghurtförpackningar). Dessa innehåller ännu mindre.

I kaffeautomater får man också löjligt små mängder. Fast där är det väl oftast ”vitt”, det vill säga egentligen inte mjölk, eller bara delvis mjölk, så dem undviker jag ändå.

Och på vissa möten får man kaffe i termos, och så finns det en kanna med mjölk upphälld. Och hur mycket deltagarna än snålar, så räcker det ändå aldrig.

Uppenbarligen går åsikterna om hur mycket mjölk man normalt har i kaffet isär – kaffedrickarna vill ha mer än kaffeserverarna tror.

Jag vill nog ha ungefär en fjärdedel mjölk. – Hur vill du ha ditt kaffe? :-)

Så nära och ändå så långt bort

Vi bor ute på landet, och pendlar med buss/bil och tåg in till stora staden, där vi jobbar. Barnen har barnomsorg och skola i byn hemmavid.

I stora staden finns det stora utbudet. Där finns valmöjligheter när man ska köpa något och möjligheter att uträtta en hel massa ärenden. Det kan handla om ett bättre möjlighet att välja den väska som motsvarar ens behov, att köpa ekologiska eller begagnade kläder, eller att köpa spännande matvaror i små specialbutiker. Jobbar man inne i staden har man detta utbud inom fysiskt räckhåll, varje dag. Man är redan på plats, har redan ”betalat” både månadskort och restid.

På väg hem från jobbet kommer vi så till kommunens centralort med tåget, med större utbud än byn hemma. Innan vi tar bilen för att hämta barnen vore det alltså smidigt att sticka inom Konsum och köpa miljömärkta blöjor, eller gynna den lokala pappershandeln och skaffa hem pennor. Bilresan hem ska ju ändå göras, och det vore smidigt, ur både tids- och resurs-/miljöhänseende, att liksom vara klar innan man åker och hämtar barnen.

Men… Barnen får vara inom barnomsorgen den tid vi är på jobbet, samt vår restid till och från jobbet. Alltså: när vi har lämnat barnen ska vi åka direkt och raka vägen till jobbet, och när vi slutat jobbet för dagen ska vi åka raka vägen och hämta barnen.

Självklart måste det vara så. Jag förstår principen, jag förstår det kostnadsmässigt, och ja, självklart vill jag vara med mina barn.

Men det innebär att möjligheten att utnyttja utbudet inne i staden krymper drastiskt. Jag kan stjäla till mig fem-tio minuters titt i affärer på vägen till tåget om jag går lite tidigare. Och jag kan tänja på lunchen. I båda fallen måste jag förstås på något vis jobba igen den missade tiden vid senare tillfälle.) Men i övrigt är jag hänvisad till de få tillfällen då min man åker hem och hämtar barnen och jag stannar kvar längre i stan. Gå på stan tillsammans han och jag? Glöm det. Bara för att vi jobbar i samma stad ska vi inte tro på sådan lyx i vardagen.

Samma sak när vi klivit av tåget och ska byta till bilen. Det händer faktiskt att jag smiter inom och köper blöjor ifall dagmamman sagt att det behövs nya – då känns det ursäktligt. Men annarts är det raka vägen som gäller.

Ska man sedan handla, så får det bli i den lilla lokala affären i byn. Det är en mycket mycket bra affär för att vara i en liten by – bra öppettider, sortiment över vad man kan förvänta sig, etc. Men utbudet av ekologiskt är… inte stort.

Men nej, inte tar man med sig två trötta barn för att köra ett par mil extra in till den större orten igen, inte om det inte är absolut nödvändigt. Och det känns inte bra att ligga och köra tillbaka samma väg man just kom…

Och de ärenden man behöver fixa inne i stora staden , det får istället bli på helgen. Med ungarna i släptåg. För att det alls ska bli något kvar av den dag som läggs på detta (ja, det tar tid) så blir det bilen istället för tåget. Och då blir det också externt köpcentrum istället för centrum/city.

Hur man än vänder sig har man samvetet i halsgropen.

Bakteriellt munskölj

Ja, det här är en gammal irritation.

Men – är det bara jag som tycker det är märkligt att folk vill gurgla sig med något som låter som Listeria?

Matfanatism och hela gråskalan

Det är populärt med matfanatism för tillfället. Men det ligger inte för mig, varken som princip eller mer praktiskt.

En variant av det är vegetarianism. (Ta inte illa upp, vegetarianer. Jag kom bara inte på något bättre ord än fanatism. Men jag förstår och respekterar att man kan komma till en annan slutsats än jag :-))

Jag är helt med på att köttkonsumtion (eller snarast -produktion) är ett stort miljöproblem, att vi behöver minska köttkonsumtionen. Och jag är helt med på att djurhållningen inte alltid är den bästa.

Men jag tycker ändå inte att det är så enkelt som att allt är svart eller vitt. Jag tänker inte bli vegetarian. Jag tänker inte ens ta ett principmässigt beslut om en vegetarisk dag i veckan.

Jag äter gärna vegetarisk mat.

Men det finns djurhållare som tar bra hand om sina djur. Om ingen köper deras dyrare produkter, så kan de inte fortsätta. Och då skulle ju ett val att inte äta kött missgynna de som gör bättre än genomsnittet. Likaså finns det djurhållare som anstränger sig att ge djuren bättre foder, ur miljöhänseende.

Och det finns djur som gör en god insats som naturvårdare, som betar gamla artrika betesmarker. Den biologiska mångfalden klarar sig inte utan denna insats. Dessa djur äter dessutom växtlighet som inte vi människor kan äta, och marken är mager och har inte lönat sig för odling.

Äter jag viltkött så är det djur som fått leva ganska lyckligt fram till dödsögonblicket.

Dessutom, när djuret redan är uppfött (om det är ett tamt djur) och dött, så är det trots allt bättre att köttet äts. Tänk annars vilket slöseri med det stackars djurets liv och alla de resurser som använts, om det sedan bara slängs! Så därför letar jag igenom affärernas köttdiskar och köper kött som är bäst före innevarande datum, eller till och med passerat bäst före-datum med en eller två dagar, och får oftast köpa det för halva priset. (Hittills har det aldrig varit fel på det.) Ingenting skulle bli bättre, vare sig miljömässigt eller djurskyddsmässigt, av att det köttet istället slängdes.

Däremot försöker jag minska på köttätandet här hemma, sett till totala mängder. Det behöver inte vara mycket kött per person/portion. Äter man en god köttbit så är det ju ändå ofta de första tuggorna, när köttbiten är alldeles nystekt och varm, som är godast. Alltså behöver köttbiten inte vara större än 100 gram – man kan ändå njuta rejält :-) (Ja, kött är gott.)

Men vegetariskt en dag i veckan, då?

Mnja… Jag försöker laga vegetariskt ibland. Barnen älskar grönsaker, åtminstone en hel del sorter. Men små växande barn behöver ett vettigt proteintillskott. Och barnen är inte särskilt förtjusta i bönor, linser och kikärtor. Jag jobbar på saken, kan vi säga: jobbar på att de ska vänja sig. Och då är det en betydligt framkomligare att laga mat som de tycker om, och smyga in lite linser och bönor så att de vänjer sig allteftersom. Om det då innebär att maträtten också innehåller kött eller fisk, eller lite köttbuljong eller nåt liknande, så tycker jag ändå att det är rätt val – hellre än att ”tvinga” på dem mat de inte gillar och som de därmed kommer att bli ännu mer negtivt inställda till. I det långa loppet tror jag det istället ökar möjligheten att äta mer vegetariskt, förhoppningsvis under resten av deras liv.

Dessutom äter jag en hel del vegetariskt. Jag har konstaterat att olika varianter på grytor med linser, bönor och kikärtor är jättesmidig mat att laga i stor mängd och frysa in och ha med som lunchlåda. Då behöver jag dessutom inte ta hänsyn till barnens smak. Men då är det ju bara vegetarisk lunch, inte en helvegetarisk dag.

En annan form av matextremism som blivit poppis är LCHF. Massor med fett och inga kolhydrater. Och så en hel del protein också, tror jag.

Dels tror jag personligen inte alls att det är bra att helt skippa kolhydrater – jag tror kroppen behöver dem. Nu är det alldeles för länge sedan jag läste cellbiologi, såjag nöjer mig med att skriva ”jag tror” – jag kan helt enkelt inte redogöra för cellens kemiska processer längre. Men jag är övertygad om att kroppen behöver både kolhydrater och fett – jag tror inte det är bra att utesluta någotdera i längden. (Det finns säkert undantag, beroende på olika typer av sjukdomar, när kroppen kanske fungerar bättre med en viss diet av detta slag – men nu snackar vi ”normala” människor.) Däremot är det säkert sunt att försöka balansera, just så att det inte blir för mycket av det wena eller det andra. och var optimum ligger varierar säkert från person till person, och beror både på genetiska faktorer och vilket liv man lever.

En annan aspekt av en kost som denna är kopplad till resonemanget ovan, om kött. Om vi ska minska köttkonsumtionen, men ändå bli mätta, så måste vi ju äta annat som är mindre resurskrävande ur framställningshänseende. Alltså mer cerealier och grönsaker etc. Att kombinera detta med att skippa kolhydrater verkar minst sagt svårt – eller? Och produktion av feta ostar, smör, grädde etc (”vegetariska” högfettprodukter) är förstås också mycket resursslukande.

Och ja, det är förmodligen möjligt att till och med äta veganskt och LCHF. Men jag gissar på att det är dyrt och komplicerat, och förmodligen blir det ganska enformig kosthållning.

Men nej, vi äter inte lightprodukter heller, och inga margariner (utom bregott). Riktigt fett är gott och nyttigt, i lagom mängd.

Så… jag försöker äta sunt och varierat. Både fett och kolhydrater. Mycket grönsaker, men inte helt vegetariskt. (Och förstås med en massa andra miljöhänsyn.)

Lagom är bäst.

Trädgårdsdag

Solen har strålat från klarblå himmel. Det har klippts häckar och körts jordfräs. Barnen har grävt och planterat och vattnat och lite sånt, och varit ganska med på det. Fast ganska stor del av tiden har de varit trötta på det.

Jag är trött i kroppen. Skönt trött.

Och det fanns en massa annat som borde göras. Jag har valt att göra saker som borde göras och som jag ville göra, istället för saker som borde göras och som jag inte hade lust med, eller saker som barnen ville. Det kallas ”prioritera sig själv”.

Som den duktiga flicka jag är har jag dåligt samvete över detta.

Svarta strumpor

Jag tycker inte om svarta strumpor. Det är så hopplöst svårt att lycks para ihop rätt strumpor med varandra när det är så små skillnader i nyans och längd och resårbredd.

Min man vill bara ha svarta strumpor. Han tycker det är jättesmidigt att de alla är så lika, då kan man ju kombinera dem som man vill, även om de egentligen inte hör till samma par, och behöver alltså inte lägga så mycket kraft på att sortera dem.

Gympapass och hög musik

Är det bara jag som har dålig hörsel?

Gympapass. Hög musik. Gympaledaren ropar ut instruktioner. Jag tror det handlar om vad vi ska göra. Eller om hur vi ska göra det. Eller hur vi inte ska göra. Att hen talar om ifall vi är duktiga eller inte. Ibland tror jag det är viktiga saker, ibland bara allmänt glada tillrop.

Men jag vet inte. För jag hör inte. Jag hör att hen säger något, ibland uppfattar jag en del av orden, men nästan aldrig tillräckligt för att säkert veta vad som sades.
Förmodligen är det jag som hör dåligt. För ingen annan verkar ha problem med det här. Eller spelar alla bara med?

Jag har tagit upp frågan ibland genom åren, med ledare på olika ställen. De brukar säga saker som jag säger ändå inget viktigt” (fast det är det sedan uppenbart att de gör), ”jag ska försöka tänka p det” (vilket de glömmer lika fort igen) eller ”det är lugnt, jag ska inte ha på musiken så högt” (fast sedan har de det i alla fall).

Och jag orkar inte hålla på och påpeka. Jag har haft så många år när jag alltid behövt börja med att tala om det första jag gör på ett nytt ställe att jag inte kan göra allt på grund av dåliga ljumskar, knän, etcetera. Jag är så glad att inte alltid behöva det, och det är skönt att inte alltid behöva börja med att vara ”en besvärlig”. Och när jag redan har tränat på ett ställe flera gånger känns det extra konstigt att gå och påpeka ”du, förresten, jag hör aldrig v ad du säger under passen”. Sånt ska man ju säga direkt…

Apotek, medicin och bäst före-datum

Det pratas ju en massa om att vi slänger mat som är helt OK, bara för att den passerat det magiska bäst före-datumet – som ju är just ett bäst före-datum, inget sista förbrukningsdatum. Det är ju oftast inget fel på maten, och den blir inte dålig just precis när, eller för att, datumet passeras. (Mer om detta en annan gång.)

Samma sak borde gälla för mediciner – fast i ännu högre grad. Rimligen kan inte medicinen tappa all sin effekt i samma ögonblick det magiska datumet passerat. Snarast bör nedbrytningen av det aktiva ämnet vara en sakta dalande kurva av något slag.

Detsamma bör gälla eventuella farliga eller onyttiga ämnen som bildas vid nedbrytningen: halten av dessa bör stiga ganska långsamt, och de bör i så fall finnas i icke obetydliga halter redan innan det aktuella datumet. För övrigt tvivlar jag på att det bildas särskilt farliga nedbrytningsprodukter alls, för då hade man förmodligen inte alls fått sälja medicinen, eller i alla fall hade det varit varningstexter på förpackningarna.

Alltså: förmodligen funkar medicinen fortfarande ett bra tag efter den angivna datumet, men med en långsamt avklingande effekt.

Det innebär att man bör kunna ha kvar medicin som är ”för gammal” i reserv. En del mediciner har man ju hemma lite i fall att. Som migränmedicinen jag fick utskriven för snart två år sedan, efter en besvärlig tiodagarshuvudvärk som man inte riktigt kunde förklara, för att jag skulle kunna ha den hemma ifall det någon gång skulle komma igen och ifall det skulle vara migrän. Skulle den komma igen så är det en fördel att i så fall kunna ta medicin snabbt, innan jag hinner uppsöka läkare. Men det är inte vettigt att be en läkare skriva ut ny medicin istället för den som nu blivit för gammal, på så lösa indikationer – och det är inte rimligt (ur resurs- och miljöhänseende) att destruera den gamla medicinen oanvänd och köpa ny, när jag inte vet om den nånsin kommer att användas. Det är helt enkelt vettigare att trots allt behålla den gamla ifall att.

Detsamma gäller hostmedicin, som trots att den är för gammal rimligen bör vara ett bättre alternativ än ingen hostmedicin när hostan slår till en sen kväll – åtminstone tills dess att man nästa dag kan köpa ny. Och allergimedicinen man köpte ett år när pollensäsongen var extra besvärlig men som man sedan inte behövt på flera år har sannolikt en viss effekt när det plötsligt är ett ”pollenår” igen och hasseln slår till med full och oväntad kraft, tills man hinner till apoteket.

Men det skulle förstås vara en hjälp med någon sorts nedbrytningskurva för aktiva ämnen i mediciner. Det bästa vore förstås en kurva för varje enskild medicin, men det är väl förmodligen att begära för mycket. Men i alla fall en kurva för varje typ av medicin, och så tillhörande information om hur kurvan eller hastigheten påverkas av lagringsförhållandena. Jag tycker att det borde höra till det ansvar medicintillverkarna ska ha och den information apoteken bör tillhandahålla.

Men apoteket (Apoteket AB ska jag väl förtydliga i dessa tider – jag har inte kollat med övriga) delar inte denna uppfattning. Deras hållning är att medicin som passerat angivet datum inte alls ska användas. Punkt.

Visst, jag kan förstå att de vill ta det säkra före det säkra, och att det är enklare att med denna hållning gentemot en allmänhet som man antar inte är kompetent nog att hantera denna sorts information. En annan faktor är säkert pengar: de får förstås såltmer med denna inställning.

Men jag tycker ändå det är fegt.

Kan man kanske hoppas att något av de andra apoteken eller något av läkemedelsföretagen antar utmaningen?