Monthly Archives: april 2011

Barfota-Sanne, högklackat och gympa

Jag är en barfotamänniska.

Inte så att jag alltid eller helst går barfota. Snarast går jag väl i strumplästen så mycket som möjligt. Så barfota är väl mer i motsatt till ”skoklädd”.

Skoutbudet i de flesta affärer tycker jag är bedrövligt. Det finns kopiösa mängder med skor jag aldrig skulle sätta på mig – med konstiga klackar, skor som sitter åt på konstiga sätt, skor som inte fyller grundläggande funktioner (skydda mot vatten, snö och kyla beroende på säsong samt mot smuts och som ger vettigt stöd åt foten). Och det finns ytterst få vettiga skor – sånt där som (nedlåtande?) kallas fotriktiga skor. Och eftersom utbudet av vettiga skor är så uselt så tycker jag inte heller att det är roligt att gå och köpa skor. Sannolikheten att jag ska hitta något jag gillar är rätt liten.

Dessutom är det inte ens säkert att de skor som vid första intrycket verkar bra passar mig, för jag har breda fötter. Och de gånger det finns färgglada roliga gummistövlar (gummistövlar gillar jag – de är praktiska – och jag vill gärna ha färgglada) så kan jag glömma att de passar mig, för de är alltid gjorda i en ngot annorlunda modell: för smalare vader. Jag får helt enkelt inte på mig dem. Jag får hålla mig till de vanliga gröna.

(Hade jag tillhört ett annat kön, eller haft något lite större fötter, så att jag ändå kunde handla på andra avdelningen, så hade utbudet av vettiga skor varit mycket bättre. Män förväntas ha vettiga skor.)

Och nej, högklackat går jag inte i. Jag har några par med liten klack, köpta för över femton år sedan. De används inte. De står långt in i garderoben.

Men det var det här med barfota, ja. Jag har ju dansat en massa genom åren. Och då har jag huvudsakligen dansat i strumplästen, eller med en liten tekniksko (balett) eller jazzsko av det ”gamla” slaget (med tunn skinnsula). Jag trivs bäst i strumplästen eller barfota. Då kan jag använda mina fötter.

Jag har aldrig fattat vitsen med gympaskor på vanliga träningspass av typen gympa/aerobics/liknande. Skorna är i princip bara i vägen. Visst, det finns vissa hoppiga delar då det kan vara skönt med något dämpande. Men varför vill man då ha något så stumt som gympaskor på sig?

När jag går på den sortens pass brukar jag dock försöka anpassa mig och sätta på mig skor. En stund. Sedan åker de av – förr eller senare kommer man till övningar som ju helt enkelt är omöjliga att göra på ett vettigt sätt med gympaskor. (Nej, jag fattar inte hur alla de andra kan tycka att det funkar.) Det mest hopplösa är när det är pass där det liksom skiftar fram och tillbaka: först hoppiga delar ett tag, sedan sånt man måste ta av skorna för, sedan hoppigt igen, och så vidare… Man kan ju inte hålla på och snöra på och av skorna hela tiden. På ett danspass (typ jazz) brukar det ju visserligen finnas många som vill ha skor, men då är passet upplagt så att det finns en vettig brytpunkt efter uppvärmningen när man tar på skorna.

Häromsistens kom jag i alla fall på att jag borde skaffa ett par jazzsneakers. (Det är som ett par gympaskor av ganska mjukt slag fast med delad sula – en gummisula fram, en bak, och mjukt emellan.) Inte till dansen, men till gympa, som ett bättre alternativ än vanliga gympaskor.

Nu har jag testat. Jo, det känns lite bättre. Och det tog liiite längre tid innan jag tog av dem. Kanske fem minuter.

Föräldraskap och prata med andra föräldrar

Jag ska inte påstå att jag har telefonskräck. I de allra flesta fall är jag ganska bekväm med att ringa samtal även till okända människor – om det inte är ämnet för samtalet i sig som är besvärligt (till exempel när man ska ringa hantverkare eller bilreparatörer eller annat där man riskerar att blotta sin okunskap och man som tjej bör ladda upp ordentligt så att man kan bevisa att man minsann inte är något korkat våp utan tvärtom minst lika bra som en karl…) Att ringa försäkringsbolag, försäkringskassa, kommuner och annat är inga som helst problem.

Men som förälder till ett skolbarn är det en ny sorts samtal man måste vänja sig vid: samtal till andra barns föräldrar.

Barnen vill ju förstås leka ibland. Då måste man som förälder ringa till det andra barnets förälder och bestämma något. Och då plötsligt blottas en massa.

Jag är den jag är, och det behöver liksom ingen annan bry sig om – det är mitt val, mitt sätt att leva. Tills nu. För plötsligt känner jag mig skärrskådad. Jag måste tänka mig för kring vad jag säger – hur tolkar de det? Vad får de för bild av mig, av oss, av vår familj, av vårt barn? Vad ska vi bestämma? Vilka för oss okända och oskrivna regler kan tänkas finnas i trakten? Hur går man tillväga? Vad får små små saker för effekt på längre sikt?

Och även sedan när det gästande barnet är på plats. Hur förväntas vi vara, för att inte vara alltför konstiga? Vad ska vi bjuda på för mat för att inte skrämma bort kompisarna  ska vi anpassa oss eller bara köra på? Det ligger ju egentligen inte för mig att bjuda på korv och mos…

Klädbytardagar (för vuxna)

Det har visst blivit poppis med klädbytardagar. Tanken är god: ta med dig kläder du inte längre använder för att du tröttnat på dem, byt till dig kläder från andra, och det som blir över skänks bort. Bra för miljön, bra för den privata ekonomin, och ett kul byte.

Fast jag vill inte byta. De kläder jag har, har jag valt med omsorg. Det är kläder jag gillar, av en eller annan anledning. Till skillnad från gissningsvis 95 procent av kläderna i de flesta klädaffärer – som jag inte gillar. Det vill säga risken är rätt stor att jag inte ska hitta något jag vill ha bland det de andra tar med sig.

Och har jag kvar mina väl valda kläder, alltså inte gjort mig av med dem, så är det för att jag fortfarande använder dem, eller tror att jag kommer att använda dem igen senare. Alltså att jag inte ser något skäl att göra mig av med dem.

Sammantaget betyder det alltså att jag ska ta med mig kläder som jag fortfarande vill ha kvar, för att byta dem mot kläder jag inte vill ha, och vill ingen ha de kläder jag hade med mig så ska de skänkas bort fastän jag vill ha dem kvar.

Jag föredrar att fortsätta lämna kläderna till loppisar och liknande, när jag faktiskt når punkten när jag inte vill ha sakerna längre. Fast ofta innebär det förstås att kläderna är så utslitna att inte ens loppisen vill ha dem.

Nå, för er som gillar idén, så är det stor klädbytardag på många ställen nu på lördag.

Med skogsbärssmak

Barn tycker inte om medicin – det är väl en välkänd sanning av det slag som alla känner till. (Huruvida det verkligen från början är sant eller inte eller bara en självuppfyllande profetia kan vi i det här sammanhanget låta vara osagt.)

Alltså måste man se till att medicin smakar gott – eller i alla fall godare – så att vi kan lura i barnen medicinen. Hur gör man det då? Jo genom att tillsätta mer eller mindre syntetiska smakämnen. Medicinen har alltså smak av ”skogsbär”, ”körsbär”, ”apelsin” eller ”choklad”. Citattecknen sitter där av en anledning, ja – ingen tycker väl att det verkligen smakar som äkta vara. Utan istället smakar det typ godis.

Har någon hos medicintillverkarna tänkt på att det faktiskt finns barn som inte gillar godis?

Inte nog med att medicinen är äcklig nog i sig, dessutom smakar den syntettuttifruttigodis. Dubbelt usch, tycker vår äldste. (Vi köpte för övrigt vitaminer till honom en gång, och de gick inte heller ner, av samma skäl.) För säkerhets skull ska väl tilläggas att han gillar både frukt och bär av äkta vara – dock inte choklad.

För oss vuxna – för nej, jag gillar inte heller syntetaromerna – finns oftast ett ickesmaksatt alternativ. Även om jag som vuxen skulle ha lättare att begripa att jag trots allt måste få i mig det, äckligt eller ej. Men för barn? Nä, barnmedicin måste man ju smaksätta.

Himlafenomen och väder

Visst är det märkligt? Varenda gång det förannonseras något spännande himlafenomen – solförmörkelse, månförmörkelse, stjärnfall och allt vad det är – så blir det MULET.

Nej, vi fick inte se något norrsken ikväll. Förstås.

Somliga går i trasiga skor

Jag går i trasiga skor.

De sista veckorna av vintern var en kamp mot tiden, eller en tävling mellan vintern och mina vinterkängor – vem skulle ge upp först? Kängorna började få glipor i sömmar och skulle snart ge upp, men jag hade bestämt mig: de skulle räcka vintern ut.

Nu har jag bytt till vår/sommar/höstskor. Dessa skor är inne på tredje säsongen, tror jag. De har… mer lufthåll än de ursprungligen avsiktliga nätlufthålen på sidorna. Egentligen köpte jag ifjol ett nytt par skor för denna säsong på rea, men eftersom de här ännu inte gett upp slutgiltigt så går jag i dem ett tag till.

Ja, det är ett avsiktligt val. Av miljöskäl vill jag slita ut kläder och skor ordentligt innan de kasseras.

Men ibland undrar jag vad folk tänker. Noterar de det alls – och vad tror och tycker de då om mig?

För det normala verkar ju vara att köpa nytt, nytt, nytt – hela tiden och i mängder. Saker som har ett par år på nacken kan endast undantagsvis duga. Och man måste ha många kläder att välja på. Det får inte synas att saker är slitna, använda. De få inte börja sjangsera i färgen, bli noppiga eller tappa formen. Eller bli omoderna dårå.

Undantaget är förstås saker som är slitna på ett ”hipp” sätt eller som är gamla och kommer från rätt epok. Vintage. Nå, det sammanfaller sällan med utseendet på kläder man använt dag ut och dag in de senaste fem åren. Och dessutom rör det sig säkert bara om vissa plagg?

Jag är så ohipp att jag fortfarande tränar i mina gamla danskläder som är närmre femton år gamla. De funkar bra. Lite hål här och där på en del av dem. Och så ruskigt omoderna – herregud, tajts ska man ju inte ha! Men varför ska jag köpa nytt innan det gamla är utslitet? (En bonus är att på den tiden hade ännu ingen kommit på att göra träningskläder med antisvettpreparat.)

Nå, jag är inte hipp, och jag bryr mig inte oerhört mycket om ifall folk tycker jag är töntig i mina tights eller skrattar åt mina slitna skor. Men jag är en person, och vad jag gör gör inte särskilt stor skillnad om alla andra överkonsumerar. Så vad ska man göra för att den stora massan ska sluta köpa så mycket nya kläder? Hur ska man få det att bli hippt att ha tråkiga kläder – kläder som inte längre har nyfräschhet?

Hel och ren, heter det ju. Man behöver inte ha de häftigaste kläderna, det räcker att man är hel och ren.

Måste man vara hel?

Och för övrigt, måste man vara ren? Eller snarast, hur ren behöver man vara? Inte så att jag förespråkar orenhet ;-) Men även hygien har det gått hysteri i…

Renoveringshysteri?

Jag är uppvuxen i renoveringsobjekt – två stycken på varandra följande. Nu bor vi, sedan snart 10 år, i ett själva, och renoverar oss framåt i sakta mak.

Renovering är mycket på tapeten i media. ”Alla” renoverar. Eller, det är i alla fall det intryck man får av att läsa tidningar etc. Det skrivs mängder om renovering och renoveringshysteri. Och det skrivs nästan lika mycket om vansinnet av att folk renoverar så mycket – om de pengar som läggs ner på det, och om hur hemskt det är för miljön. (Både genom att man slänger funktionsdugliga saker och genom produktionen av nytt.)

Det märkliga är att mycket av den renovering det skrivs om är sådant som jag inte skulle betrakta som renovering alls. Renovering för mig handlar om att åtgärda saker som inte (längre) är funktionsdugliga.

  • Byta ut saker som inte längre gör det de ska – ruttna fönsterkarmar, läckande tak, tapeter som är utslitna eller faller av, golvbjälkar som är dåliga och gör att golvet gungar.
  • Komplettera det som fattas – måla på där färgen inte längre täcker som den ska och alltså inte skyddar träet eller putsen, putsa där putsen rasat ner.
  • Återställa saker till ett tidigare skick, där man under senare år använt en modernare och sämre lösning än den tidigare.
  • Förbättra funktionen när något är ålderdomligt och därför inte uppfyller moderna krav – anpassa badrum och tvättstuga till moderna fukt- och funktionskrav, byta ut kök som har 30-40 år på nacken och för lite förvaring, för lite bänkyta, för få plattor på spisen och för liten ugn. Eller för den delen byta oljepanna mot pelletsdito och isolera taket för att kunna minska energiförbrukningen och kunna utnyttja vinden (där värmen ändå hamnar) mer rationellt. Det vill säga ”uppgradera” en gammal bostad till något modernare krav, istället för att bygga något helt nytt (vilket vore mer resurskrävande)

Det är huvudsakligen saker som tar tid, kräver förberedelser och planering. Och själva ”snygg-görat” (ytan) är oftast en försvinnande liten del.

Men de flesta ”renoveringar” tycks handla om att

  • byta ut kök som bara är några år gamla och fortfarande fullt funktionsdugliga, för att man tröttnat på luckorna, utformningen, planlösningen eller något annat – för att det helt enkelt inte är tillräckligt hippt eller för att man vill ”sätta sin personliga prägel på det”
  • måla om eller byta tapeter som bara är några år gamla, bara för att man tröttnat på färgen eller vill ha det senaste årets mönster – ”den här nyansen av vitt är ju bara 2010!” – för att inte tala om ifall något skulle vara så gammalt som från 90-talet
  • och så vidare…

Alltså, jag menar inte att man inte kan få lov att fräscha upp saker som är jättegamla och tråkiga, även om de är funktionsdugliga. Men jag har svårt för att man kallar det renovering när man bara köper en färgburk och målar över en vägg. Och jag tycker det får finnas någon sorts rimlighet i det. Man byter inte ut saker som bara är ett par år gamla bara för att man tröttnat på dem. Lite mer får man faktiskt tänka efter: välja saker som man kan leva med länge, och sedan stå för de valen. Och om huset man tittar på precis är helrenoverat och man inte gillar färger och detaljer över huvud taget – då ska man kanske köpa ett helt annat hus?

För ja, om det är detta senare man avser med renovering, då tycker jag det är ett resursslöseri utan dess like, och alldeles vansinnigt – inte minst ur miljöhänseende.

Undantagstillstånd

Normalt sett försöker vi vara duktiga på att spara och äta rester.

Normalt sett tvättar vi de flesta vanliga kläder – utom underkläder – på 40 grader.

Men när någon i familjen har eller nyss har haft kräksjuka, så råder undantagstillstånd. Då slängs matrester som blivit kvar sedan före eller under kräksjukan i mycket större utsträckning. Då tvättas allt som är möjligt på 60 grader eller mer.

Nu börjar vi dock återgå till normaltillstånd. Tvätten är tvättad och maten slängd.

Livet på standby

Vi har en stor trädgård. Eller ja, allt är ju relativt, men de flesta husägare tycker nog ändå att en tomt på nästan tvåtusen kvadratmeter är hyfsat stort. Trädgården är indelad i olika kvarter (okej, inte fullt så organiserat som det låter) av häckar – buxbom, syrener, alm, fläder, snöbär och diverse annat.

Vi hade massor med planer och idéer. Trädgårdsland, örtagård, rabatter, fler fruktträd… Och hade vi bara haft oss själva att ta hand om så hade det nog gått vägen. Jag kan utan problem lägga många hela dagar i trädgården, envist klippande häckar eller rensande ogräs. Ut på morgonen, kort pauser för att fika och fixa mat, jobba så länge det är ljust nog att vara ute.

Det var innan barnen det.

Att vara förälder är att vara ständig jour. (Även om vi bortser från det första bebisåret, som ju är extremt.) Att ständigt stå på standby, vara beredd att rycka ut och rusa iväg. Plötsliga gallskrik, som kan vara att någon trillat och slått sig riktigt illa – eller bara någon som är upprörd över något store-/lillebror sagt eller gjort. Barn som kommer och frågar om ditten och datten, vill ha hjälp med något, vill visa något, fråga något, eller bara pladdrar konstant. Barn som försvinner utom syn- och hörhåll, så att man måste följa efter och kolla vad de gör. Eller barn som helt enkelt tröttnat på att mamma står och klipper grenar och tycker man ska göra något annat.

(Det är ju för övrigt så hela tillvaron som förälder är. Aldrig tid att göra något klart. Vilket gör att även husrenovering och diverse personliga intressen lider svårt.)

Det är inte så att de är ointresserade av trädgården. Sjuåringen har vilda idéer och vill att vi ska göra både det ena och det andra och det tredje i våran trädgård – massor med projekt att genomföra, och han vill gärna att vi ska ut och jobba i trädgården. Men intresset varar inte så långa stunder. Får man hålla på en kvart innan han tröttnar ska man vara glad. Fortsätter man sedan längre så är det med en klump i magen och en ständig känsla av att man nog borde göra något annat och att det är själviskt att fortsätta.

Och lillplutten, ja, han är gärna ute. Men antingen så ska han göra precis samma som man själv – vilket inte gör önskvärt resultat och gör det omöjligt att åstadkomma något själv. Eller så driver han runt på egen hand och försvinner alldeles för snabbt iväg någonstans där jag inte kan ha koll på honom.

Få se nu… Hela långa dagen kontra i bästa fall ett par kvartar. – Ja, jag hinner mycket mindre. Ambitionsnivån har sjunkit till ett inget, till att i bästa fall hindra häckarna från att vara i vägen för bonden när han plöjer på åkern. Ingen idé att försöka så grönsaker i trädgårdslandet – inte ens lönt att köra upp det med jordfräsen. Ingen idé att rensa i rabatterna, knappt ens lönt att försöka klippa gräset. Örtagården vi anlade har vuxit igen.

Det blir lite tomatplantor och chili i krukor på innergården.

Och varje år trycker vi ner ytterligare lite krokuslökar i gräset vid infarten. Där är det ljuvligt vackert nu, i gult och vitt och lila.

Vår

Riktig tjocka – man kan inte se längre än till tomtgränsen – och cirka 13 grader varmt.

Jag har planterat om gurkplantor.

Barnen tittar på krokusar och slabbar med regnvatten och sand.