Monthly Archives: maj 2011

Kräm

Om man säger att kräm är ett bra mellanmål så protesterar folk alltid och säger att ”men det är ju så mycket socker!”.

Jag tycker inte det.

Idag åt vi faktiskt jordgubbskräm till kvällsmat. 1 kg (alltså 2 liter)  jordgubbar, 1 liter vatten (plus en del till för att röra ut potatismjölet), runt 1 dl potatismjöl, och 1 dl socker. Inte jättesött, i alla fall.

Ja, jag vet att folk menar köpekräm. Men det gör inte jag. Menar jag köpekräm så säger jag köpekräm. Säger jag bara kräm menar jag oftast just bara kräm.

Erbjudanden av saker jag vill ha eller inte vill ha?

När Ica började med sina riktade erbjudanden, baserat på vad man handlat innan, så klagades det en massa. Jag har inte riktigt fattat varför.

Om jag har ett medlemskort jag drar varje gång jag betalar, så är det väl ganska självklart att det registreras information om vad jag köper? Det har jag ju liksom accepterat genom medlemskapet. Det är ju den infon de vill ha av mig :-)

Och det är ju himla bra att den informationen sparas och används. På det sättet så får de ju tydlig info om vad kunderna vill ha. Och jag får erbjudanden som passar mig.

För ja, jag tycker det är ett elände när jag får erbjudanden (från både Coop och Ica, som jag har medlemskort hos) på chips, läsk, sunkig färdigmat och äckligt godis, eller en massa andra produkter jag aldrig skulle köpa. Och jag tycker det är ruskigt mycket trevligare att det i ”Mina varor” kommer erbjudanden på ekologiska varor, naturell fil eller vanlig pasta.

Lite fånigt känns det dock när de envisas med att försöka få mig att köpa kolsyrat vatten. Det var ett par gånger i slutet av graviditeten jag ville ha det. Normalt sett är kolsyrat vatten nåt jag dricker i nödfall, när törsten är stor och inget annat finns att tillgå.

Extremism igen

Principer är bra. Men det är sällan bra när det blir extremt. Man måste kunna hitta balansen i saker.

Jag vill köpa ekologisk mat i möjligaste mån. När jag pluggade gick jag under en period in för att köpa ekologiskt alltid om det över huvud taget fanns att tillgå – och att så långt möjligt låta bli att köpa sånt som inte fanns ekologiskt.

Det här var i mitten av 1990-talet. Så i vanliga affärer fanns inte så hemskt många ekologiska produkter – hade jag hållit mig till deras sortiment hade det blivit ganska begränsat. Men jag handlade en hel del på det lilla kooperativet FRAM – en affär jag ännu idag längtar tillbaka till. Där fanns många fantastiska produkter.

Tyvärr smakade inte allt som jag ville att det skulle smaka. Det ekologiska smöret kom till exempel från Holland, och smakade inte alls som svenskt smör – det var annorlunda syrat. (Det var säkert det enda ekologiska smör som fanns att tillgå.)

Konsekvensen av att välja ekologiskt så långt det var möjligt blev att maten inte längre smakade som jag ville. Favoriträtter blev konstiga. Maten var inte längre den vardagsglädje den brukat vara.

I längden påverkar det. När man tar bort små små glädjeämnen ur vardagen, och dessutom förenar det med samvete, så blir vardagen tråkigare. Och jag blir ömtåligare. Vardagsglädjen är viktig för att må bra i längden.

Likaså köpte jag ekologiska kläder på postorder, eftersom det var de ekokläder som fanns att tillgå. Men vem vinner på att jag betalar extra dyra kläder som jag sedan inte använder för att de faktiskt inte är sköna? En tröja låg i lådan som ett dåligt samvete under många år men användes aldrig, för den var så obekväm.

Det gäller att hitta balans, en kompromissnivå som funkar både för samvetet och ens eget välmående. Extremism funkar nog i längden bara om det inte innebär eftergifter av något som verkligen påverkar hur man mår och trivs. Annars tror jag det förr eller senare bryter ner mer än det bygger upp.

Vad som funkar är alltså olika för olika personer, och det gäller för var och en att hitta den balans som funkar för en själv, för att man ska må bra.

(Det betyder inte att jag menar att det är OK att åka på shoppingweekend till London varje helg, med ursäkten ”jag behöver faktiskt det för att må bra!” Jag menar snarast att man kanske inte måste ge upp shoppingen helt, om den nu är viktig, utan dra ner på den och shoppa förnuftigare och hållbarare och flyga till London vid bara enstaka tillfällen. Och om nu shoppingen och flygresorna är viktiga, så får man kompensera på andra områden.

Men det begrep ni säkert.)

Om inte om vore [Försvarstal]

När jag väntade vårt andra barn medicinerade jag med sertralin. Ibland får jag rysans dåligt samvete för det.

Jag hade mått dåligt ett bra tag, varit sjukskriven för ångest och depression, och både fått medicin och haft en samtalskontakt under lång tid. Samt börjat må bättre – men inte tillräckligt bra. När vi funderade på att försöka skaffa ett barn till så diskuterade jag både med samtalskontakten (som i sin tur diskuterade med läkare) och med min läkare på vårdcentralen. Plus att jag läste på en massa. Kontentan, utifrån kunskapsläget då, hösten 2007, var att det skulle vara OK att bli gravid med sertralin, och OK att fortsätta ta sertralin under graviditeten. Det fanns inget som tydde på några påtagligt ökade risker för barnet. Möjligen kunde det förekomma abstinens för barnet om man fortsatte fram till förlossningen och barnet alltså fick sluta tvärt, och det kunde uppstå andningsproblem och liknande vid födseln. Om man inte slutade innan dess, alltså.

Det var alltså ett väl avvägt beslut att bli gravid vid den tidpunkten, under de förutsättningarna. Och jag bestämde mig för att lita på den information jag fick och som fanns att tillgå, istället för att tänka alltför mycket och oroa mig. Och självklart var jag medveten om att kunskapsläget kunde ändras – men ett beslut måste ju alltid grundas på den kunskap som finns när beslutet ska tas. (Jag har skrivit massor om detta beslut en gång i tiden.) Jag blev alltså gravid, och fortsatte med sertralinet under två tredjedelar av graviditeten, varefter jag fasade ut det ganska långsamt.

Men ibland får jag ändå ruskigt dåligt samvete, och tänker ”vad fan har jag gjort”. Som idag när jag såg Ekstrabladets löpsedel om nya rön i Danmark (hur de få fall som rapporterats alls kan anses som signifikanta och säkerställda, rent vetenskapligt, begriper jag inte – men det hindrar mig förstås inte från lätt ångest). Eller när jag häromsistens läste på wikipedia om eventuella risker för låga serotoninhalter i framtiden för barn som mitt.

Kanske var det ett dåligt val jag gjorde. Kanske borde jag inte. Mitt samvete tycker, trots att jag gjorde vad jag kunde då, att jag kanske inte gjorde rätt.

Men då måste vi titta på alternativet. Alternativet hade inte varit att jag hade slutat med sertralinet. För hade ag inte fått beskedet att det var OK med sertralin under graviditeten, så hade vi aldrig försökt bli gravida då. Ja, jag är helt säker :-) Och då hade inte vår underbara yngsta son funnits. Jag hade aldrig fått gosa med honom på morgonen. Han hade aldrig kunnat rätta mig när jag inte minns texten på en sång. Vi hade aldrig kunnat rensa ogräs ihop, eller laga mat, eller bygga pärlplattor eller plocka blommor eller titta på småkryp. Han hade inte kunnat skrika vansinnigt över att han inte får sin vilja igenom, eller på alldeles egen hand gå på toaletten och säga åt mig att gå därifrån för att han klarar sig själv. Han hade inte funnits. Min underbara unge hade inte funnits.

Ja, jag kanske riskerade hans liv, eller missbildningar, när jag väntade honom. Och det kanske finns en risk att han får serotoninbrist (och därmed behöver medicinera) när han blir större. Men han finns! Vilken förlust om han inte hade funnits!

(Risken att han ska behöva medicinera med sertralin eller liknande finns ju för övrigt ändå. Min ångestproblematik kan ju vara ärftlig. Å andra sidan så kan den bero på miljö. Eller kanske utlösas av miljö. Genom att jag ätit sertralin under delar av graviditeten, och därför mått bättre, har graviditeten med honom förmodligen varit lugnare – en bättre miljö för honom som ”inneboende”. Genom att jag återigen under en period äter sertralin så har han en mamma som mår bra, och det ger honom garanterat en bättre uppväxt.)

Mitt beslut att medicinera mot ångest under graviditeten var delvis en konsekvens av hur det var under min första graviditet.

Jag blev gravid mycket avsiktligt även den gången. Men kanske var jag inte redo. Vi hade nyss flyttat till hus, och jag hade massor jag ville göra med hus och trädgård. Jag hade ganska nyss bytt jobb. Men jag kände mig lite stressad: jag hade hört så mycket om att man inte skulle vänta för länge med att skaffa barn, för det kunde bli svårt. Och jag hade lite dödsångest i största allmänhet. (Ja, ångesten fanns då med, om än diffusare.) Jag var rädd att jag skulle hinna dö eller i alla fall bli steril innan jag fick barn, typ. Och så ville jag förstås skaffa barn också.

Graviditeten var slitsam – jag mådde inte bra, jag var ruskigt trött, etcetera. Och så föddes ett krävande barn, som sov väldigt lite, hade ett oerhört närhetsbehov och behövde underhållas konstant.

Jag var inte beredd på detta. Jag trodde att bebisar som en hel del, och att de var nöjda ibland.

Jag som hade en längtan efter att göra en massa saker hade plötsligt ingen ingen ingen tid för mig själv.

Och ja, kanske var det fel tillfälle att skaffa barn, och jag var inte redo. (Och hur jag mådde då – både före och efter – var förstås en orsak till att jag var väldigt mån om att må bra nästa gång.)

Men alternativet hade ju varit att inte detta barn funnits alls.

Det krävande närhetstörstande barnet är nu en kreativ, intelligent sjuåring, med stort intresse för trädgård, odling och miljö, som tävlar igenom matteböckerna. Han läser för och leker med lillebror. Han tycker det är viktigt med rättvisa, älskar melodifestivalen, lego och datorspel och avskyr godis. Jag är ofantligt stolt över honom, både för att han kan en massa saker och för att han en bra kompis, en bra människa. (Jag tror att vi ibland ställer för stora krav på honom och glömmer bort att han faktiskt bara går i förskoleklass ännu…)

Tanken att han inte skulle finnas är mest… obegriplig.

Ja, hans bebistid är fortfarande en av de jobbigaste perioderna i mitt liv. Jag är glad att den är över, jag vill inte genomleva den igen. Men vi överlevde, både han och jag. Det är jag glad för.

Alternativet till att inte ha dåligt samvete innebär att jag inte skulle haft något av barnen. Det vore verkligen inte bra på något vis alls.

Shopping

Jag har läst att folk shoppar mer när de mår dåligt och mår bättre när de shoppar.

Jag shoppar mer när jag mår bra – och mår dåligt av att shoppa.

Jag är konstig.

Nånstans under år av ogräs

Jag har röjt och ryckt och haft mig i helgen.

För snart sju år sedan anlade vi en örtagård. Nu snackar vi inte någon sån här liten odlingskrage à en gånger en meter. Vi anlade en örtagård i ett av våra buxbomskvarter. Innermått kanske… tolv gånger tre meter? Ett par stora partier med kryddväxter, ett par stora partier med läkeväxter, färgväxter och liknande, en rejäl omgång med olika löksorter och annat, en del för annuella kryddor, några rosor (inklusive två honungsrosor som ska klättra på portalen vid ingången), två gamla päronträd och ett äppleträd (ja, de fanns där från början), en massa smultron, lite prydnad i form av förgätmigej och liknande, gångar och en plats för lite trädgårdsmöbler. För att nu beskriva det i korthet :-)

När vi anlade hela rasket var äldsta barnet åtta-nio månader. Vi kan väl säga att det varit ont om tid att sköta det sedan. Småbarnsår…, och så skadade jag nacken och kunde inte, och sedan försökte vi komma ikapp och prioriterade renoveringen av huset (så att vi kunde få klart ovanvåningen och få fungerande sovrum), och sedan barn igen och nya småbarnsår.

Det är ju liksom först nu det börjar funka igen. Ja, det är fascinerande: plötsligt nu kan jag göra saker igen, flera timmar i sträck, huvudsakligen utan att bli avbruten. Barnen hålls i närheten, hjälper till (minstingen frivilligt och utan att bli tillfrågad) och tycker i huvudsak att det är kul – eller går och hittar på något själva. De kräver inte att bli roade varje minut, behöver inte mat en gång i kvarten, och de är tillräckligt stora, förståndiga och pålitliga för att inte behöva övervakas konstant. De kan gå någonannanstans utan att jag måste följa efter.

Det är frihet.

(Men ja, jag erkänner att det ger mig dåligt samvete. Jag hittar inte på saker med dem – för dem. De får anpassa sig till mig eller göra saker själva. Jag känner att jag kanske inte ser dem tillräckligt mycket…)

Så i helgen har jag ryckt. Inte rensat, det vore en överdrivt. Men ryckt bort åtminstone det mesta av de ovanjordiska (och en del av de underjordiska) delarna av ogräset i en ganska stor del av örtagården, samt klippt ner ganska hårt på en del av kryddorna. Förbättrat konkurrensförhållandena för de växter som ska vara där, helt enkelt.

För en hel del finns kvar. En del saker har spritt sig, andra har… flyttat sig :-) Och en del har ju förstås – tyvärr – gått ut. Men förvånansvärt mycket finns trots allt kvar, långt därunder kvävande mördargräs.

Dessutom har jag nyttjat trimmern på den gräsplätt som är avsedd för trädgårdsmöbler, så att vi faktiskt kunde fika där.

Det är inte snyggt, men det är bättre. Och jag har klarat av det utan att bli helt deprimerad. För det är rätt svårt det där, att göra saker med en så låg ambitionsnivå, istället för att göra noga noga… Det känns som att jag slarvar. Jag vet ju att jag inte gör det, att det här är det enda som är vettigt i nuläget. Men ärligt talat så har nog känslan av att ”det lilla jag hinner gör ändå ingen skillnad i den här katastrofen” hindrat mig de senaste åren så till den grad att jag knppt velat gå in i örtagården för att det mest gjort mig ledsen.

(Dåligt samvete för att jag alls gör det – och samtidigt dåligt samvete för att jag gör det för slarvigt. Japp, jag i ett nötskal.)

____________________________

Detta är inlägg nr 100. Jag har ingen aning om hur många som läser. Men jag trivs med att skriva, så jag fortsätter. (Fast av nyfikenhet borde jag kanske kolla upp något räknarverktyg… om jag ids.)

Sås och stuvning

Grundrecept för sås och stuvning… självklara saker för mig, sånt jag räknar som allmänbildning – men eftersom jag insett att det finns många som inte har en aning om hur man gör, så tänkte jag plita ner det här. Alltid är det någon som har nytta av det :-)

Proportioner

Sås: ½ msk mjöl – 1 dl vätska

Gratängsås: 3/4 msk mjöl – 1 dl vätska

Stuvning: 1 msk mjöl – 1 dl vätska

Mjölet är normalt sett vanligt vetemjöl. Vätskan kan vara vatten, kokvatten från grönsaker, buljong från kokeköttet, sky från stekt kött (vatten utrört i stekjärnet efter att köttet tagit upp), mjölk, svampspad eller nåt annat.

Så här gör man

Bottenredning

Smält tillräckligt med smör för att mjölet ska gå att röra i. (Här kan jag inte ange några mängder – jag har bara ögonmåttskänsla…) Vispa i mjölet. Späd med vätskan, lite i taget, och vispa/rör så att det blir jämnt. Koka. Smaka av. Typ så. (Jag skulle kunna beskriva närmre hur just jag gör spädande och vispande och värmande, men det här är bara menat som en grund.)

Toppredning

Mät upp vätskan (i alla fall på ett ungefär); häll (tillbaka) i grytan; värm om det är kallt.

Blanda mjöl och lite kallt vatten i en redningsbägare. Vispa i detta i vätskan i grytan. Låt koka. Smaka av.

Typ så. Som sagt var, bara som lite grundkokbok. Och ja, det känns allt lite fånigt. För mig känns det ungefär som att förklara hur man kokar ett ägg ;-)

Finaste sötaste underbaraste

Vad är det för epidemi som drabbat folk? I tid och otid kastas det insmickrande adjektiv i bloggar och statusuppdateringar.

”Fikade med finaste Anna.”

”Träffade underbara Lina.”

”Efter lunchen kom bästa Pernilla förbi.”

… och så vidare.

Det kliar och jag får rysningar. För mig låter det oerhört påklistrat – verkligen inte ett dugg naturligt. Mer som ett spel man spelar, en mask man tar på.

Nej, en lott gör mig inte mer benägen att köpa en ny bil

Jag förstår mig verkligen inte på en del försäljningstrick.

Om jag ska köpa en (ny) bil så finns det en massa saker som är relevanta. Vilket drivmedel bilen körs med, hur säker bilen är och hur praktisk den är för våra ändamål ska vägas mot pris. En seriös säljare bidrar dessutom till att jag ska våga slå till.

Möjligheten att få möjlighet att vinna en resa – alltså, att få en lott i ett reselotteri – är däremot inget jag ser som ett argument för att köpa en viss bil på en viss firma. Tvärtom. Om de lägger pengar på en resa som lottas ut, så kostar det ju pengar – som ska tas någonstans. Till exempel genom sämre service eller dyrare bilar. Och det är ju i praktiken kunden som får betala.

Skulle jag vilja ha en lott i ett reselotteri så skulle jag köpa just en lott. Inte en bil.

Jag har aldrig fattat det här med rökning

Ingen kan väl ha missat att det är farligt att röka? (Om vi nu bortser från riktigt gamla människor och barn som är så små att det ändå ännu inte är aktuellt för dem att börja röka, typ under fem år eller så.)

Och om man man nu vet att det är farligt – varför börjar man då röka?