Monthly Archives: maj 2011

Jag har svårt för korkade människor.

Nej, så får man förstås inte tycka, än mindre säga. Men ändå.

Framför allt har jag nog svårt för när människor inte förstår, men inte heller vill förstå att de inte förstår. När man förklarar, vänder och vrider, och det ändå inte går in – men de ändå inte kan komma till slutsatsen att de inte fattar, utan envist vidhåller något – men problemet ändå helt uppenbart är att de just inte fattar.

Ibland är det svårt att bita sig i läppen och hålla käft.

Men man får ju inte tycka så. Det är fruktansvärt fult att ens antyda att någon är mindre smart, annat än som skämtsam kommentar mellan goda vänner. Eller om man säger det om sig själv. (Det är ju alltid OK att nedvärdera sig själv!)

Det behöver ju inte ens innehålla en värdering – det borde kunna vara bara ett konstaterande. Ungefär som att vissa inte är så bra på fotboll. Jag till exempel.

Men nädå, om jag förklarar och förklarar, och motparten inte fattar, då är det alltid bara mitt fel. Mitt fel som inte förklarar rätt och bra. Eller möjligen har jag fel.

Men nej, korkad är ju ingen. Alla är lika smarta. Alla borde ju egentligen få nobelpris rakt av. Eller hur?

En gång i tiden gav Egmont Kärnan positiva vibbar

Egmont Kärnan rasade ganska rejält i mina ögon för ett par veckor sedan.

Och efter att ha läst om Migrationsverkets Bamsetidning – med en mycket förenklad och förskönad bild av asylprocessen – så känner jag mig allt mer tveksam till fortsatta Bamseprenumerationer.

Ja, det är bra att informera asylsökande barn om hur processen går till. Serieform kanske är en bra lösning. Men då ska det självklart (ändå) vara sakligt. Inte romantiserande. Och man behöver inte blanda in barnens hjältar.

Is, snö, morgonrodnad och ösregn

Varje morgon hämtar någon av oss in tidningen.

Den huvudsakliga anledningen är förstås just att få in tidningen – den är en del av frukosten.

Men att hämta tidningen är så mycket mer.

På vintern är det en första bedömning av hur läget är. Är det frost – måste vi skrapa rutorna på bilen? Har det kommit mer snö? Måste vi skotta? Är det över huvud taget möjligt att ta sig iväg, eller är vi insnöade?

Så här års är det en chans att, om än ytterst kort, uppleva omgivningarna och komma bortanför morgonens allmänna stress och kaos. Höra fåglarna. Känna doften av syren. Se fröställningarna på backsippan. Känna vinden. Kanske till och med gå ut i nattlinne och känna sommaren.

Saker man sparar till

Läste ketchupmammans inlägg om saker man sparar till, och kom att tänka på en sak jag funderat på ibland.

När jag var liten sparade man faktiskt till saker. Jag såg en sak jag ville ha, och så gick jag hem och sparade mina veckopengar, i många många veckor, och så gick jag och köpte saken.

Skulle man göra så idag så skulle saken man sparat till inte längre finnas kvar när man väl fått ihop pengarna. Saken skulle ha hunnit bli omodern, eller helt enkelt bara tagit slut (och vara slut hos tillverkaren och aldrig komma hem igen).

Saker som skadar mig

Jag känner mig själv ganska bra. Jag vet vid det här laget åtminstone hyfsat väl vad jag bör göra när livet är besvärligt. Och framför allt vet jag ganska väl hur jag inte bör göra. Tyvärr delvis för att jag lärt mig den hårda vägen. Jag vet att vissa saker skadar mig. Rejält.

Jag ska absolut inte intala mig att allt är bra. Tvärtom måste jag komma ihåg att tillåta mig att känna att saker är jobbiga när det är det jag tycker och känner.

Det kan låta självklart. Men jag kan vara jäkligt bra på att bita ihop när jag har bestämt mig. Långt mycket längre än vad som är bra. Jag rationaliserar, tycker inte jag har tid att tycka saker är jobbiga, intalar mig att det inte är så farligt som det känns. Tvingar mig att kämpa lite till och lite till.

Det är INTE bra.

Känslorna måste ut. Jag måste tillåta mig att känna det jag känner. Och om konsekvensen är att jag till exempel måste sluta, hoppa av något, ändra något drastiskt, ja då måste jag våga ta det beslutet. Även om det inte passar in i min plan.

Stänger jag inne och låtsas som inget, då bryter jag ner mig själv, steg för steg, bit för bit. Betraktar mig själv som en maskin, kräver att jag ska fungera så. Jag tar slut på, kväver, förstör allt som varit inspiration, vilja, glädje, allt som varit JAG. Kvar blir bara ett stort TRASIGT.

Och samtidigt byggs trycket upp av innestängda känslor, innestängd jobbighet, innestängda inte omhändertagna problem. Tills bomben slutligen sprängs. Den kan sprängas på många olika sätt, men sprängs gör den, och frågan är liksom mest hur illa det blir och hur lång tid det tar att reparera skadan.

Detta vet jag. Nu.

En effektiv väg att trots allt knuffa mig längre och längre mot stupet är att hävda att jag inte försökt tillräckligt. Att jag inte är tillräckligt hängiven. Inte ansträngt mig tillräckligt. Eller helt enkelt inte förstått helt och hållet.

Det gräver i mig. Eller, får mig att gräva i mig, vända ut och in på huvudet tills jag slår knut på mina tankar.

Det går jag riktigt sönder av. Det är riktigt farlig mark.

Jag vet att jag ska inte gå dit. Jag kan liksom känna på lukten eller smaken när jag är på väg ditåt, och vet att jag ska låta bli, bryta, göra något annat – men i alla fall släppa tanken. Jag vet för det mesta ganska väl numera, även om det fortfarande händer att jag åker dit.

Jag vet. Jag har erfarenhet. Jag känner mig själv.

Därför gör det mig så ont att det finns människor i min omgivning som envisas med att vilja driva mig i just den riktningen, fast jag ber att få slippa. Människor som jag just på grund av närheten förväntas stå ut med oavsett vad de säger.

Säg inte till mig att jag ska tänka positivt när saker verkligen är jobbiga. Det är inte konstruktivt – inte i verkligt jobbiga situationer. I alla fall inte för mig. Jag VET vad det gör med mig. Jag måste utgå från mig och mina erfarenheter.

Sluta tjata. Tryck inte upp det i ansiktet på mig igen och igen. Jag vill inte höra att det är för att jag inte fattat vad du menar. Din metod funkar inte för mig. Det enda du åstadkommer är att riva upp gamla sår, som jag kämpat med att läka – och som du ens vägrar se att de finns.

Jag har inte bett om dina råd. Låt mig då slippa. Sluta pracka på mig din lösning – sluta anta att det du upplever som frälsningen ska passa för alla.

Jag har inte bett om din åsikt. Och jag aktar mig mycket noga för att tala om för dig hur du ska göra.

Svartvita världen: lika för alla och inga nyanser

Allt ska vara så förenklat nuförtiden(?).

Kvällstidningarna slänger ut sina webbfrågor: Si eller så? Ja eller nej?

Inga mellanting. Inga nyanser. Antingen – eller.

Häromdagen handlade frågan om vem som ska ha ansvaret för att skolelever gör sina läxor. Det fanns tre svarsalternativ: Eleven, Föräldrarna eller Skolan.

För det första så har olika personer ansvar för olika delar av ”läxgörandet”. Det behöver alltså inte nödvändigtvis vara bara en av ovanstående som har ansvar.

För det andra så tycker i alla fall jag att svaret är ganska olika beroende på om det gäller mitt barn som går i förskoleklass (men har läxor ihop med ettorna) eller om det gäller en niondeklassare. Jag som förälder har förstås ett stort ansvar när mitt barn är litet, men ju äldre barnet blir desto mer är det barnets ansvar – en niondeklassare kan ta det ansvaret själv. Och i nuläget, med det lilla barnet, har dessutom skolan ett mycket större ansvar att informera mig som förälder om att det finns en läxa som ska göras, och hur den ska göras – jag kan inte kräva att min 7-åring ska komma ihåg det på samma sätt som jag kan kräva det av en 15-åring. Som förälder har jag dessutom bättre möjligheter att rent praktiskt hjälpa till med läxor nu i början, när mitt försprång är stort, än när läxorna börjar bli mer avancerade.

Ett annat svartvitt område är salt.

Salt?

Ja. Salt är något vi alla ska dra ner på. Salt är faaaarligt, och alla bör äta så lite som möjligt.

Eller? Varför ska vi det?

Salt, eller ”koksalt”/”natriumklorid”, som det handlar om mer precis, är livsnödvändigt för kroppen. Utan salt fungerar vi inte.

För mycket salt kan dock vara farligt. (Allt kan vara farligt i för stor mängd.) Om man har problem med högt blodtryck bör man se upp med saltet, eftersom salt kan höja blodtrycket.

Men inte alla människor har problem med högt blodtryck! Det finns faktiskt människor som har problem med för lågt blodtryck. (Det bryr sig dock inte sjukvården särskilt mycket om. Lågt blodtryck är inte farligt, bara otrevligt.) De som har lågt blodtryck har väl ingen anledning att dra ner på saltet? Men trots det finns det folk som försöker utesluta salt så mycket det går, trots att de saknar medicinska skäl – för det finns liksom ingen urskiljning i de rekommendationer som går ut.

Svettpärlor och stångskola

Jag älskar den där känslan. Svettpärlor som rinner nerför ryggen, mellan skulderbladen, och i tinningarna. Genomsvett av träning. Inte av att flåsa, springa och hoppa, men av stenhård träning, där varenda liten muskel jobbar till max.

Jag tittar nog väldigt lite på TV

I olika sammanhang där folk diskuterar saker – på Facebook, på andra ställen på webben, men också i fikarummet på jobbet – så är TV-program, och reklamen mellan programmen, väldigt ofta på tapeten.

Jag har ofta inte en susning om vad folk pratar om.

TV-programmen har jag på sin (min?) höjd läst om i tidningen och vet att de finns, men jag har sällan sett dem.

Reklamen har jag nästan aldrig sett.

Det är inte det att jag aldrig tittar på TV. Men det är inte mycket. Och det jag ser är väl antagligen inte så hippt. Det är ”Så ska det låta” eller ”Doobidoo” eller ”På spåret”. Melodifestivalen. Lite Barnkanalen. Och så diverse dokumentärer – oftast om djur och natur klockan åtta på kvällen; program som hela familjen uppskattar och kan se tillsammans.

Ytterst få program på reklam-TV. (Vi har för övrigt bara ”de markbundna kanalerna” – SVT-kanalerna, TV4 och så några till. Och så får vi in några tyska kanaler ibland.)

Visst skulle jag ibland vilja se något mer program. Men det faller oftast på att det är saker som inte är lämpliga för barn – eller så kan jag inte se för att jag ska natta barn.

Men de program jag då skulle välja att se är nog knappast de alla andra verkar titta på.

Hänsyn, värde och belöning

Du har också träffat på dem, va? De där personerna som inte kan hålla tiden på sin mötespunkt, presentation eller föreläsning.

Alldeles för många slides. Pratar alldeles för länge om var och en av dem. Hamnar in på långa sidospår. Verkar inte själv anstränga sig att komma tillbaka till ämnet, ens när moderator eller mötesordförande eller andra försöker hjälpa dem på traven. Verkar ibland inte ens bry sig om att de går utanför både tid och ämne.

Trots att alla andra i lokalen anstränger sig att korta ner passet, genom att inte ställa följdfrågor och liknande (och dessutom sitter som på nålar), så drar de över sin avsatta tid massor, och efter dem ligger man alltså kraftigt efter tidsschemat.

Sedan får alla andra, resten av mötet eller dagen, korta ner sina anföranden maximalt för att tiden ska gå ihop. En massa viktiga punkter får hoppas över, skjutas upp till ett annat tillfälle eller helt enkelt struntas i.

(Jag vill poängtera att jag inte alls syftar på de tillfällen när en konstruktiv diskussion drar över tiden. Jag pratar om människor som bara mal och mal.)

Är dessa människor viktigare än vi andra?

Tja, i praktiken blir de ju det. De får mer tid. De kan bre ut sig och ta den plats de vill (oavsett om det är med vilje eller av oförmåga), och ingen stoppar dem. I praktiken bestämmer de agendan, prioriterar ner andra ämnen, stoppar upp andra processer.

Är dessa människor därmed mer värda än vi andra?

____________________

När det ska löneförhandlas kan ibland vissa grupper prioriteras.

Vad är det då som ska prioriteras? Ja, man kan ju tycka att det borde vara kopplat till vad man vill gynna och därmed uppnå.

Hos oss prioriterar man avdelningar som har hög personalomsättning.Varför? Jo, en hög personalomsättning antas bero på att det finns en stor efterfrågan på dessa personer på ”marknaden”. För att kunna behålla dessa personer i högre utsträckning vill man gynna dessa grupper genom (någon promille) högre lön.

Att prioritera upp någon innebär att man prioriterar ner någon annan. Avdelningar med låg personalomsättning behöver man ju inte gynna – de stannar ju kvar ändå.

Vore det inte rimligare att vända på det? Avdelningar med en låg personalomsättning har förmodligen låg personalomsättning för att personalen trivs. Alltså gör man något rätt och bra på dessa avdelningar. Det ska väl gynnas? Låg personalomsättning innebär i praktiken arbetsro och kontinuitet, vilket gynnar arbetet och det som ska utföras. Det ska väl gynnas?

Men nej. Jag vet att det inte funkar så.

Den som inte kan hålla sig till tiden får mer tid.

Den som inte kan sköta sig får extra stöd.

Den som mobbar och är elak mot andra får både extra utrymme och uppmärksamhet, och dessutom hjälp att försöka bryta mönster.

Den som stökar och stör får lugna personer placerade bredvid sig, för att lugna ner situationen och minska skadan.

Den som är snäll och ordentlig och sköter sig och gör det man ska får ingenting – inte ens sin beskärda del. Den som är ordentlig och gör rätt är den som får betala, genom att prioriteras ner eller ta smällar.

Så var det i skolan, och så är det fortfarande i vuxenvärlden.

I alla möjliga sammanhang får man ipräntat sig att alla människor är lika mycket värda. I princip kan man hitta på vad ondskefull skit som helst, man har fortfarande lika stort värde som alla andra människor. Det är närapå tabu att antyda att till exempel Hitler skulle ha mindre värde än andra människor.

Ibland kan man ju nästan undra om de som gör rätt är de som är minst värda.

Illustrerande talande foton på anonyma tillfrågade människor…?

Man ska vara försiktig med att publicera bilder, till exempel på nätet. Speciellt ska man vara försiktig med bilder på barn.

Över huvud taget ska man vara väldigt försiktig med att publicera bilder på människor. I alla fall identifierbara personer. Ska man göra det ska man vara helt säker på att man har personernas medgivande. Exakt vad som menas med ”medgivande” och ”identfierbar” får man olika svar på av olika personer. Vill man vara på den säkra sidan gör man bäst i att inte publicera bilder på människor alls.

Samtidigt betonas vikten av att ha bilder med människor. Ska man ha bilder på webbplatser, eller i rapporter eller broschyrer eller vad det nu kan vara, så ska man helst ha med människor. Gärna barn. Det blir mer levande, visar på ett engagemang, visar att det har med verkligheten att göra. Speciellt om det handlar om miljö, hållbarhet och framtid, då bör man verkligen ha bilder på barn. Glada, aktiva, levande barn.

Vilka är dessa andra barn som förväntas vara med på bilderna? Vilka föräldrar är det som ska anse att det är OK med bilder på deras barn överallt, i alla möjliga och omöjliga sammanhang?

Ibland får jag liksom en känsla av att man tror att det finns en flock odefinierade icke namngivna barn i ett lager någonstans som man kan ta fram och fotografera vid behov.

Bristen på lämpliga bilder är förmodligen kopplad till bristen på dylika barnlager.

Och jag kan ju inte låta bli att undra vilka skador tjejen på kvällstidningens löpsedel fått av sötningsmedel? Nej, självklart begriper jag också att hon bara är en slumpmässigt vald tjej att ha på bild för att visa att detta drabbar VANLIGA människor. Men vad tycker hon själv om detta? Är HON tillfrågad?

Förmodligen inte.