Monthly Archives: maj 2011

Dagens improviserade gryta

Fem potatisar, skalade och skurna i tärningar

Tre morötter, skalade och slantade

En bit ingefära, grovhackad

Fräs i olja.

En gul och en röd paprika skurna i bitar, också ner i grytan.

I med lite röd currypasta. Fräselifräs.

En burk kokosmjölk plus nästan lika mycket vatten.

En halv deciliter gula linser.

Lite salt. Typ ett par matskedar pressad lime (flaska).

En liten purjo skuren i stora bitar.

Ett par hektogram små champinjoner (hela).

Koka ca 10 minuter.

I med frysta haricots vert, koka ca 5 minuter till.

Alla i familjen åt med god aptit.

Jag gillar andrasortering

Det är så mycket fokus på kvalitet. Alla ska ha de bästa produkterna. ”Vi framställer vår juice av de bästa solmogna apelsinerna.”

Jaha, och vad händer med resten då? Med de apelsiner som inte är bäst och solmognast?

Det är skillnad på kvalitet och kvalitet.

  • Det kan handla om produktionsförhållanden – att grödorna odlas giftfritt, att arbetarna i fabriken har drägliga arbetsvillkor
  • Det kan handla om att resultatet – kläderna, möblerna eller maten – är framställda på sätt som gör dem hållbara. Alltså kläder som tål att tvättas och användas många gånger utan försämrad kvalitet, möbler som kan användas av flera generationer, och mat som inte blir dålig så fort
  • Det kan handla om att man väljer ut de råvaror som man anser är av absolut bäst kvalitet (ibland när det inte ens är motiverat eller påverkar resultatet), och ratar resten

De två första sorternas kvalitet gillar jag. Den tredje tycker jag kan vara motiverad ibland, men jag tycker den missbrukas.

Det är dålig resurshushållning att välja ut de bästa äpplena/tomaterna/jordgubbarna när man ska göra juice/ketchup/sylt. Just den sortens produkter gör man ju för att använda produkter som inte duger till ”snyggservering”.

Och vad gör det om äpplena har lite fläckar när jag ska äta dem? (Fruktodlarna säger att det inte går att sälja frukten om den har t.ex. fula märken efter hagel som kommit när äpplena varit kart. Kan folk inte se skillnad på märken som faktiskt inte påverkar kvaliteten och senare skador? Äpplena är ju lika goda även om de är lite fula.)

Och när jag ska slänga ihop en mustig gryta så gör det inget att paprikorna jag stoppar i är lite rynkiga.

Krumma andrasorteringsgurkor är för övrigt alltid de krispigaste och godaste, och jag blir överlycklig de få gånger jag träffar på sådana. Bananer är faktiskt allra godast när de börjar bli brunprickiga i skalet.

Likaså kan det ju ibland kvitta att tröjan man köper inte fått helt rätt nyans eller att den har ett litet nästan osynligt hål. Det beror ju på vad man ska ha den till.

Men visst, jag tycker förstås att det är positivt om jag kan få andrasorteringen/det sekunda lite billigare. Visst tycker jag också att det är trevligt om paprikan ser fräsch ut, och ibland är det inte tillräckligt att känna att jag gör en ”god gärning” – ibland är det bra att motivera mig (och säkert andra) en ekonomisk motivering. En del affärer är duktiga på det, andra gör det inte alls, och en del sätter ner så lite att det inte alls kan motivera ens mig att köpa en sämre pryl.

Självklart vill jag inte köpa saker som är dåliga på riktigt. Inga mögliga auberginer eller ruttnande inplastad sallad. Men gärna en påse skrumpen paprika eller äpplen som har skönhetsfel.

Och jag gillar affärer som säljer saker som andrasortering. Det ger mig möjlighet att välja att köpa dessa produkter – som kanske en annan affär skulle slänga.

Hur tänkte ni nu, Egmont?

Egmont lanserar två nya tidningar:

Emma, för pyssliga tjejer 6-9 år

Goal Junior, för fotbollstokiga killar 6-10 år

Har Egmont missat hela diskussionen om könsstereotypt?

Vad ska mina pyssliga, kluriga, musikintresserade grabbar läsa?

Tja, knappast den överdrivet insmickrande bubbelgummiga Emma. Jag kan å andra sidan inte begripa att det tilltalet och utseendet kan tilltala någon, och i alla fall hade jag som förälder tyckt lika illa om den även som flickförälder – om jag hade haft några flickor. (Detta trots att vissa delar av innehållet i grunden verkar vettigt och intressant.)

Fotbollstidningen, då? Ja, visst händer det att mina pojkar spelar fotboll. Nu sist tillsammans med halva släkten, inklusive farmor, på gräsmattan under påsken. Men det upplägg som Egmonts nya tidning har tror jag knappast intresserar dem. Visst finns det säkert ungar som har fotbollspelare som sina stora idoler. Både tjejer och killar. Och den tidningen känns ju i alla fall mindre kräkframkallande i layouten.

Men ändå.

Antingen en tidning med ett delvis intressant innehåll men ett fruktansvärt upplägg och utseende, eller en neutralare tidning med ointressant innehåll?

Jag skulle inte ha velat ha någon av dem om jag var barn – eller när jag var barn. (Ja, tänk, det har jag varit!)

Nä. Självklart kommer vi inte att köpa någon av tidningarna.

Men om det är den här inriktningen Egmont tänker sig, så kanske vi borde fundera på att säga upp Bamse-prenumerationerna också.

Fast då skulle barnen bli ledsna.

___________________________________

Jag antar att Egmonts reaktion på alla skriverier och reaktioner som kommer att följa på detta blir något i stil med att ”våra marknadsundersökningar visar…” och ”det finns ett tydligt kundunderlag…” eller nåt sånt?

Annars kan de ju lära sig av Maxi som (re)ageradesynpunkter från en ung kund.

EDIT: Ketchupmamman skriver också om Egmonts nya tidningar.

Sociala medier – en social möjlighet för oss som faktiskt inte hinner vara sociala

Det klagas på att sociala medier gör oss allt mindre sociala. Jag tycker det är tvärtom.

Tack vare olika internetforum för föräldrar har jag under de kämpiga bebis- och småbarnsåren haft social kontakt med andra i liknande situation. Alternativet hade inte varit mer sociala kontakter utan total avskurenhet från omvärlden. (Under de fyra första månaderna av min första föräldraledighet hade jag ingen internetuppkoppling. Det var DÅLIGT.) Dessutom har jag fått en del bestående vänner – vissa har jag till och med träffat IRL.

Tack vare Facebook har jag återknutit kontakten med en del vänner jag annars inte haft kontakt med alls, eller bara haft sporadisk kontakt med, under många år. Andra vänner, som jag visserligen haft tätare kontakt med – men inte tät – hör jag nu av mer och vet mer om deras dagliga liv. En del av dem har jag faktiskt träffat oftare, just för att det är så snabbt och lätt att ta kontakt och för att jag har bättre koll på deras vardag och bättre vet om och när det kan vara möjligt att träffas – startsträckan blir kortare.

Dessutom, tack vare Facebook går jag i praktiken ”på fest” mycket oftare än någonsin innan. Ja, alltså, inte fysiskt, och det serveras vare sig mat eller dryck. Men i trådar som vänner startat så träffar jag på och diskuterar med deras vänner om ämnen som både de och jag tycker är intressanta, och jag får träffa på samstämmiga åsikter och avvikande åsikter, på ett sätt som ganska mycket påminner om att träffa kompisars kompisar på en trevlig fest. Ja, bortsett från att det alltför sällan sker att jag går på fest. Och det beror inte på de sociala medierna, utan på att jag och mina vänner blir mer och mer utspridda i världen: nästan ingen bor kvar där vi växte upp, nästan ingen av dem jag lärde känna under studierna bor kvar där vi studerade, och så vidare. Men tack vare Facebook kan vi ändå träffa varandras vänner. Det tycker jag är stimulerande. Och i högsta grad socialt.

Och numera behöver jag ju inte ens hitta gelikar via utbildningar eller föreningar – jag kan hitta människor med samma intressen och åsikter via nätet och diskutera med dem i olika grupper på nätet. Jag kan vara social med människor jag trivs med, istället för att ”tvingas ihop” med dem som råkar bo närmst. Vilket framsteg!

En annan åsikt om sociala medier kontra behovet att träffas: läs Fredrik Backmans krönika.

”Skorstensfria öppna spisar”

Hur kan en öppen spis vara skorstensfri? (Under förutsättning att den befinner sig inomhus och att man inte på ”stenåldersvis” har ett enkelt hål i taket.)

Ingen eld utan rök.

Apropå tid

Bloggandet är en lyx. Det är något jag gör fastän det tar tid. Något alldeles onödigt. Jag gör det bara för att jag vill, för att jag mår bra av det.

Men det fyller en funktion. Jag har ett grundläggande behov av att uttrycka mig. Dels av att formulera mig i ord – skriva texter, texter som jag själv bestämmer över, både vad gäller form och innehåll. Dels av att uttrycka MIG – min åsikt, min ståndpunkt, mina känslor, mina resonemang.

Jag mår bra av att skriva. Trots att det innebär att jag prioriterar bort saker som, rationellt sett, borde vara viktigare. Som att träna lite när barnen somnat. Eller disk, tvätt och sånt. Och sömn. Och att umgås med min man. Ja, herregud, ibland sitter jag till och med och skriver istället för att leka med mina barn, gud förbjude. (Fast ganska ofta skriver jag när barnen vill att jag ska sitta hos dem när de somnar – jag har datorn med mig och sitter i sängen hos den lille eller sitter på golvet bredvid den stores säng.)

Hemska mamma, att prioritera att göra något nästan helt meningslöst bara för sig själv!!

Jag borde nog öva på att göra onödiga saker?

Vem är jag att förbjuda någon att ha klänning?

Klänning är ett väldigt opraktiskt plagg. I alla fall i många situationer. En fin, ömtålig klänning hindrar förstås en hel del lekar och andra aktiviteter. Klänningen kan gå sönder. Och den kanske inte håller en ordentligt varm. Jag har sällan på mig klänning när jag ska till jobbet, just för att jag tycker det är ett opraktiskt plagg. (Klänningar har dessutom sällan vettiga fickor, vilket jag tycker är en förutsättning för att jag ska kunna ge mig iväg på något som kräver ”ansvar”.)

Men klänning är också ett alldeles underbart plagg. En skön sommarklänning är så enkel att bara dra på sig, och så är man klädd. Inget kan ersätta den luftiga känslan av tunt tyg som sveper och fladdrar runt benen i en virvlande dans. Och när man pottränar ett barn är klänning ett jättesmidigt plagg :-)

Så ja, klänning är både väldigt opraktiskt och alldeles underbart. Jag vill inte ha klänning jämt, men det finns många tillfällen när jag inte vill välja bort klänning.

Detsamma gäller förstås mina barn: jag vill erbjuda dem samma möjligheter som mig själv. Om det är något jag gillar så vill jag förstås ge dem möjligheten att få samma positiva upplevelse. Mat, musik, intressen, kläder.

Men mina barn är pojkar.

Jaha? Än sen?

Vill de ha klänning så får de det. Vem är jag att förbjuda det? Vem är jag att förbjud dem att använda ett klädesplagg jag själv älskar? Det finns inga vettiga rationella skäl. Klänning är inte på något vis farligt, ohälsosamt, giftigt (inte mer än andra kläder).

__________________

Min grundläggande princip när jag handlat kläder till våra barn har alltid varit att alla kläderna ska de kunna ha oavsett om de är pojkar eller flickor – det har liksom varit gränsen för mig, att aldrig köpa ett plagg om jag inte också hade kunnat köpa det om barnet hade haft motsatt kön.

Jag har alltså två pojkar, och både har fått gå i klänning när de velat. Periodvis har de varit väldigt klänningglada.

Handla dyrt eller resa till Thailand?

Ibland undrar jag hur folk har råd. Många människor åker på semester kors och tvärs i världen. Det är ett par veckor i Thailand här, en skidresa till Alperna där. Och så en weekend i London, och kanske en restresa till Kanarieöarna framåt hösten. Samma år.

Nu snackar vi inte rika människor, utan folk jag har skäl att tro har ganska normala inkomster.

Det är inte frågan om att jag är avundsjuk. Jag har ingen direkt längtan att ut och resa jämt och ständigt. Och jag vill inte göra det av miljöskäl heller. Jag har inte flugit sedan år 2000.

Sedan inser jag att det kanske är det som är avgörande. Alla de där valen jag gör i vardagen, allt det där som är självklart för mig. Ekologisk mat. Ekologiska kläder. Biogasbil. Bra miljöval-el. Kvalitetsmat framför billigt. Handla nära istället för att storhandla billigt. Linoljefärg och tidsanpassade fönster. Och så vidare. Alla de där principerna kostar ju pengar. Det vet jag :-)

Alla de där principerna kostar pengar. Och folk säger att det är för dyrt, att de inte har råd.

Men de har råd att åka till Thailand.

Kalas och den viktiga (svenska?) principen om att bjuda alla

När det ska ordnas barnkalas har det tydligen kommit en viktig princip på senare år. (Det kan man bland annat läsa om i olika föräldraforum på nätet, men också få förklarat av skol- och barnomsorgspersonal på diverse håll, där det betraktas som en regel, efter vad jag förstått.)

Anledningen? Ingen ska känna sig utanför. Alltså, orsaken verkar stå att finna bland en massa antimobbningsåtgärder. För att ingen ska bli över så ska alla bjudas.

Jag hade inte velat bjuda alla när jag var barn. Varför skulle jag vilja bjuda människor som är elaka mot mig på MIN fest, MITT kalas, när jag vill ha kul? Bjuda in dem i mitt hem, frivilligt?

Ska det barn som blir mobbat tvingas bjuda hem mobbarna?

Principen verkar tillåta ett undantag. Om man av olika anledningar inte kan eller vill bjuda alla, så är det OK att begränsa till att bara bjuda det ena könet. (Underförstått samma kön som barnet.) Det är tydligen inte ett dugg diskriminerande eller uteslutande – att uteslutas på grund av kön är tydligen inget problem.

Att däremot välja ut vilka man vill bjuda, utifrån vilka man trivs med, och låta bli att bjuda dem man inte alls trivs med, det är tydligen förkastligt. Alla andra dagar på året umgås man med dem man vill, men när man har fest då ska man plötsligt gilla alla. Eller bara personer av samma kön.

Skulle vuxna acceptera det?

Har någon frågat de mobbade barnen vad de tycker?

Tacka nej

För övrigt tackar jag nog nej till det mesta. After work med jobbarkompisar, glöggkväll med kompisar, träningspass efter arbetstid. Även saker där de andra bara är tjejer, det vill säga där tjejer också tackar ja.

Inte för att jag inte vill. Men det är en fråga om prioriteringar.

___________________

Förra inlägget