Jag tycker visst att man kan få vara fin!

I diskussioner om genus och barnuppfostran så är ett återkommande exempel på skillnaden i hur man bemöter barn att man oftare säger till flickor ”Vilken fin klänning/tröja/annat du har!” eller ”Vad fin du är!”. Och att man i mycket mindre utsträckning gör så med pojkar – som istället får höra hur tuffa de är, eller nåt liknande.

Så långt är jag med.

Jag är också helt med på att det inte alls är bra när flickor – eller barn över huvud taget – får höra just fin (eller söt) som det vanligaste, eller enda, positiva omdömet. Utseende har fått alldeles för stort utrymme i dagens samhälle, absolut – och det behöver vi komma bort från. Likaså håller jag med om att barn (inte bara flickor – och förresten säkert inte bara barn, utan även vuxna) alldeles för ofta får höra att de är duktiga.

Alltså: det är illa om de enda positiva omdömena är att någon är fin och duktig. Barn – och andra – behöver också få höra att de är smarta, snabba, bra på att klura ut saker, smidiga, omtänksamma, rättvisa, godhjärtade, eller vad det nu kan vara.

Och ofta är det viktigare att bejaka upplevelsen, att dela en upplevelse, vara med i det som händer och prata – eller bara vara där. Utan omdömen av något slag alls.

Jag håller med om allt detta.

MEN.

Ja, ett stort MEN.

Jag tycker att det ibland går för långt. Vissa människor verkar sätta i system att de aldrig ska säga till sina barn att de är fina. Att de aldrig ska säga att en teckning är fin. Att de aldrig ska säga att barnet är duktigt.

Varför då?

Vill jag leva så? Nej, självklart inte. Jag vill kunna få höra, i alla fall ibland, att jag har en fin klänning. Att det är en vacker, eller härlig, örtagård jag anlagt. Att det blivit så snyggt nu när jag renoverat fönstren (inte bara att det är bra att det inte läcker in så mycket regn och blåst längre). Och ja, jag uppskattar att min man kallar mig snygging. (Det betyder inte att det är det viktigaste han säger. Han säger många saker som är viktigare. Men det är ju ingen anledning att ta bort det lilla ordet.)

Varför ska jag inte låta mina barn kunna få känna det också? Om min son har på sig en tröja som han verkligen tycker är fin, då ska jag väl kunna säga det, bejaka hans känsla? Om han har ansträngt sig att göra en teckning till mig, eller plockat en bukett blommor, eller städat sitt rum, och verkligen ansträngt sig – då måste jag väl kunna säga ”Vad fint det blev!”? Ja, jag kan kommentera detaljerna i teckningen, eller lukta på blommorna och säga ”Vad gott det luktar” eller ”Vad kul att du hittade nattljus” eller ”Förgätmigej är min favorit – vilken är din?”, eller säga ”Tänk så mycket plats det blev i ditt rum nu!”. Det är jättebra saker att säga. Men det hindrar inte alls att jag kan säga att det blev fint, eller vackert, eller snyggt. Eller att han är fin i sin tröja.

Skönhet är också en del av livet. Att glädjas åt det man tycker är fint är ett av livets glädjeämnen. Att inte tillåta, eller bejaka, den känslan är att stänga av och krympa och förneka. Och om samhället utanför samtidigt har stort fokus på skönhet, så blir det ännu märkligare, när det blir något outtalat förbjudet eller tabu.

Det är lite som om man inte skulle tillåta barnen att tycka maten är god. Eller som när man i vissa religiösa riktningar ogillar glädjeyttringar som musik och dans.

Och vad som är fint sitter ju i betraktarens ögon. Betraktaren är inte minst barnet själv. Alltså måste jag – som också är betraktare – försöka se vad barnet ser och vad barnet tycker är fint (och vad jag själv tycker är fint), men försöka bortse från vad som ”ska” vara fint. Problemet med att fokusera på ”snyggt” och ”fint” handlar ju till stor del om att någon annan – som modevärlden eller ”media” – bestämmer vad som är ”fint”. Men att bejaka det man själv gillar – även utseendemässigt – är ju att bejaka sig själv. Och om jag bejakar och bekräftar mina barn när de klär sig i kläder som gör dem glada är ju att bejaka dem. Att inte se deras glädje över kläder de gillar är att trycka ner dem.

Problemet är ju om man BARA bejakar och bekräftar barnen utifrån deras kläder. Som sagt var, självklart ska barnen inte bara få höra att de är söta, fina och duktiga. Och inte bara flickor. Men därifrån till att ta bort det helt…

(Återigen: varför måste allt gå till extremer? Varför kan det inte vara lagom och lite av allt?)

9 kommentarer

1 ping

Hoppa till kommentarformuläret

  1. Men handlar inte hela ”du ska inte säga till dina barn eller andra att de är duktiga eller söta för att de har en viss tröja på sig”-grejjen om att man just inte ska säga till andra människor att de ÄR ett eller annat på grund av något de gjort? Att säga ”Vad fint det blev på ditt rum när du städade” är väl en alldeles utmärkt sak att säga istället för att bara säga ”Vad duktigt DU ÄR som städade ditt rum”. Eller att säga ”Den där tröjan är verkligen fin på dig” istället för att säga ”Vad fin DU ÄR i den där tröjan”. Eller att helt enkelt lägga till ett ”jag tycker” innan man säger att någon är något. ”Jag tycker att du är så jävla sexig”.
    Oftast, när man säger att någon är ett eller annat menar man väl egentligen att säga något om sig själv. ”Du är duktig” betyder väl egentligen ”Jag är imponerad”. ”Du är snygg” betyder ”Jag vill fortsätta se på dig för något i ditt sätt att se ut rör vid något inom mig”, och så vidare. Vill du intel hellre höra att den örtagård du anlagt med stor möda blivit vacker och att människor uppskattar resultatet av ditt slit, än att få höra att du är duktig som kan anlägga en örtagård?

    För mig betyder det där tankesättet att man helt enkelt ska börja tala till människor utifrån sin egen upplevelse av dem och vad de gör, och inte utifrån etiketter om vad de är på grund av vad de gör.

    (Oj, rörigt, hoppas jag lyckades göra mig förstådd. :) )

    1. Hannah:
      I huvudsak håller jag nog med dig.

      Jag tycker det är viktigt att kunna förmedla både min upplevelse/mina intryck/mina känslor och vad jag upplever är viktigt för mottagaren. Och då tycker jag att det är dumt att hänga upp sig på ord, eller att göra vissa ord till ”tabu”. För jo, en del människor tycker att man i princip inte får säga till exempel ”Vad du är fin!” Och ibland tycker jag att det blir väldigt mycket insnoende i exakt hur det ska formuleras. Att lägga till ett ”Jag tycker…” före blir väldigt krystat (i alla fall om det är något man ska tänka på och göra avsiktligt). Klart som sjutton att det är jag som tycker det om det är jag som tänker det! :-) Och periodvis, när jag försökt tänka på ordeval och formuleringar av det slaget alltför mycket, så upplever jag att jag snarast blir väldigt hämmad och till slut inte kan säga något spontant, och att allt känns mer som inlärda repliker – och då säger jag till slut inget alls. Det vill säga det blir tvärtom inte alls att jag talar utifrån min egen upplevelse, utan ännu mer ett inlärt mönster.

      Att inte alls komma med beröm för att man är rädd att göra det på fel sätt är för övrigt inte bra. Jag använder hellre ordet duktig än att inte alls uppmärksamma något bra. (Jag är själv uppvuxen med att lyckas bra i skolan och därför aldrig få känna att jag presterat nåt. Återkommer till det.)

      Angående att inte säga att de ÄR ett eller annat för något de gjort, så har jag snarast alltid uppfattat att man klankar ner på att uttrycka att någon ÄR något för hur de SER UT. Att man ÄR något baserat på vad man GÖR ser jag i så fall som det positivare. Eller missförstår jag dig? Vad man gör är ju en väsentlig del av vem man är?

      Och jo, jag vill gärna höra att min örtagård blivit vacker. Det är ju det jag framför allt vill betona med det här inlägget: att det är OK att något är vackert – både att tycka det och säga det – både en människa, ett klädesplagg och en trädgård kan vara vackra och man ska få säga det om man tycker det. Men jag uppskattar nog lika mycket att någon ”ser” hur mycket arbete (både i form av tankemöda och fysiskt genomförande) jag lagt på min örtagård och kan uppskatta den för dess arbete. Någon som tror att det är ihopsvängt på en kvart och inte kräver någon skötsel kan ju liksom inte helt se värdet i örtagården.

      (Jag är rädd att jag blev rörigare än du.)

  2. Lagom är bäst!
    Nog har jag åsikter om både det ena och det andra. Och nog följer jag strikt en hel del ståndpunkter. Somligt är orubbligt, somligt kan alltid tänkas om.
    På det stora hela så är jag en känslomänniska som alltid mer ser till vad som känns rätt för mig än vad alla mer eller mindre självutnämnda experter säger.
    Jag säger ofta till barnen – alla tre – att de är fina. Ja, jag tror att jag säger det dagligen faktiskt. Alla tre (framför allt yngsta och äldsta) har ett naturligt intresse för estetik, färg och form och vi pratar ofta om vad vi tycker är fint och fult och då innefattar det både levande och döda ting.
    För mig är det bara ett positivt ord.
    Och tilläggas ska att oftast när jag säger att barnen är fina så har det innebörden att de är fina som människor. Ofta uttrycks det som en variant till ”jag älskar dig” i en speciell, mysig och nära stund. En smekning på kinden och inte en bedömning av kläder. För mina ungar är fina! Fina! Fina! Fina!
    Och nog bedöms kläder och teckningar och annat också som fin. Faktum är att vi tycker nog det allra mesta som har med vår familj att göra är fint. Pojkar och flickor, mammor och pappor, hundar och fiskar. Vi har gott självförtroende helt enkelt.
    Som du skriver; bejaka det! Och att våga vara och känna sig fin precis exakt sådan man är!

  3. @Sanne
    Det är givetvis inte så att jag alltid kan hålla mig till de här principerna själv alltid, och jag har också upplevt att det blir krystat istället för uppriktigt menat när jag ska hålla på och redigera vilka ord jag ska använda. Men jag har börjat reflektera över det iallafall. Bland annat upplevde jag att min yngsta svägerska (11 år) gav min äldsta svägerska (20 år) en sång som hon själv hade skrivit i julklapp. Den äldsta var givetvis glad och rörd, men inte vid ett enda tillfälle sa hon ”Vad glad och rörd jag blir över att du ville ge mig det här”. Allt hon sa var oändliga mängder av ”Vad duktig du är” och ”Vad fin den var” och ”Du är så bra på att sjunga” osv osv. Till slut var den minsta tvungen att själv fråga ”Blev du glad?”. Det tycker jag är ganska sorgligt.

    Sen kommer vi väl in på något helt abstrakt, det vill säga min fullständiga avsky mot att höra folk sätta etiketter på mig. Jag ÄR inget som helst mer än det jag väljer att vara. När jag har presterat något som blivit lyckat blev det inte lyckat för att jag är ”duktig”, det blev lyckat antingen för att jag lagt ner extremt mycket energi på att få det bra, eller för att jag har en olidligt stor talang. Men det betyder inte att jag ÄR något som helst.

    Om jag lagt ner mycket energi på att sminka mig och välja ut rätt kläder för kvällen, då vill jag gärna höra att resultatet av min möda är lyckad, dvs du ser bra ut, den där klänningen passar dig skitbra, ditt hår sitter verkligen fint. Men jag ÄR inte vacker för att jag tagit på mig diverse kläder och smink. Det är ju lögn. Jag _ser vacker ut_ för att jag gjort alla de där sakerna. Jag är heller inte duktig på att göra mig vacker. Jag har fan tränat. Det är en skill jag har.

    Det är väl kanske det som är skillnaden. Att säga till en helt naken och nyvaken person att den är vacker, det fungerar för mig. Men att säga att man är vacker för att man presterat något med sitt utseende är en lögnaktig sak att säga.

    (Helt rörigt igen, förlåt, jag skyller på att sommarlovet har börjat med en flaska jävligt dyrt vin)

    1. Hannah:
      Fast jag ÄR nog väldigt mycket det jag gör. Eller, jag gillar att göra saker. Gör jag saker så lägger jag ner en massa energi på det, både i form av tankeverksamhet och faktiskt arbete. Och då uppskattar jag att någon ser det jag gjort – resultatet men också vägen dit – för då ser personen MIG. Eller, resultatet av mina val, kombinerat med min prestation och mina egenskaper. Jag ÄR min vilja, mina intressen, min skaparlust och min genomförandekraft. (Plus förstås en massa annat.)

      Men ja, självklart är det skillnad på om klänningen är vacker, jag är vacker (även utan klänningen), jag och klänningen passar bra ihop, och jag är vacker för att jag har just den klänningen på mig. Jag tycker att de tre första helt klart allihopa är positiva.

      Det handlar väl ganska mycket om att skilja på olika. Klänningen är snygg. Jag är snygg. Men jag är inte klänningen :-)

  4. Och just det, apropå ”Vad man gör är ju en väsentlig del av vem man är?”. Absolut. Men att definiera vem man är är upp till en själv och inte upp till andra. Du kan inte säga till mig att jag är något. Du kan bara ge mig feedback på vad jag gör, som i sin tur kan vara med till att förändra den självbild jag har, och därmed den jag faktiskt är. (Om man nu alls kan vara något, jag är för postmodern för att vara helt säker på den saken). :)

    1. Hannah:
      Ja – och ge feedback på någon är ju just vad jag gör när grabben som älskar blommor nöjd har klätt på sig sin blommiga tröja (eller för den delen en annan dag tröjan med grävskopan). Han tycker tröjan är jättefin, och han tycker att han är jättefin i tröjan. Och då ser jag ingen anledning att jag inte ska få säga det. Just för att det är en del i att ge honom feedback.

  5. Jamense nu snackar vi samma språk!

    Det är alltså tämligen dåligt att säga till ett barn att det är fint för att det har en klänning/tröja/skjorta på. Det handlar väl bara om vilka signaler man skickar ut till mottagaren. Är barnet fint pronto, eller är det fint för att det har vissa kläder på? Givetvis fint alltid. Är barnet väldigt glad över sin fina tröja, säg då att tröjan är fin, men säg inget om barnet. ”Vad fin du är” och ”Vilken fin tröja du har” är väldigt långt ifrån varandra i mitt huvud.

    Och att säga att ett barn är duktigt för att det ritat en teckning eller klättrat i ett träd eller hoppat högt är för mig samma sak som att säga att du är duktig för att du gör något du tycker är roligt, sak samma vad det är.
    ”Se vad jag har gjort och vad fint det blev (och vad kul jag hade när jag gjorde det)” betyder också ”bedöm mig inte och upplys mig inte om ifall jag är duktig eller inte som gjort något som jag själv gillar och är nöjd med. Se bara mitt resultat och bekräfta mig i det.”

  6. Sanne:
    Fast jag tycker fortfarande att det är skillnad på att säga ”Du är fin i tröjan” och ”Det är en jättefin tröja du har”. Det första värderar barnet, det andra bekräftar barnets val av kläder.

  1. […] var det här med att vara fin och så. Lady Dahmer frågar kring det här med att klä sig själv och barnen fina när man till exempel […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.