Monthly Archives: juni 2011

Fan! *mutter*

Igår var det så vackert i vägkanten. Blåklint och vallmo som blommade, väddklint med stora fylliga knoppar och enstaka utslagna blommor, cikoria med högt uppskickade stjälkar och knoppar. Många vackra gräsarter. Ja, och förstås en hel massa andra blommor.

Idag har de slått. Inget kvar.

Jag lär mig aldrig. Varje år blir jag lika chockad över att de redan slagit det när jag plötsligt kommer hem en dag. Varje år blir jag lika ledsen.

Jag vill gräva upp och rädda undan några plantor in till oss, som kan få blomma ifred. Men jag vet inte om jag vågar.

*ledsen*

Inte bara journalister

Kersti Forsberg på City Skåne klagar på att folk söker journalisttjänster på kvalifikationer som att de ”alltid gillat att skriva” eller är ”van dagtidningsläsare”. Kersti verkar tro att detta bara är ett fenomen som gäller just journalisttjänster.

Jag tror att fenomenet finns inom många yrkesgrupper. Jag kan i alla fall intyga att det finns när det gäller arbete inom miljöområdet. Det finns en hel del människor som söker tjänster som egentligen kräver flera års högskole-/universitetsstudier inom miljö med kvalifikationer som ”jag gick en kurs om miljö på komvux för tio år sedan” eller ”jag har alltid tyckt miljöfrågor är viktiga”.

Jag tror det finns två förklaringar till dessa ansökningar. Den ena är att folk inte fattat det här med utbildningar, kompetens, kunskap etc och tror (felaktigt, förstås) att det där kan väl inte vara så svårt. Den andra är nog tyvärr att de är arbetslösa och har krav på sig att söka en massa jobb. Jag har själv, för tio år sedan när jag var arbetslös, fått anvisat jobb från arbetsförmedligen som jag inte alls var kompetent eller behörig att söka. Arbetsförmedligen har tyvärr inte alltid så god förståelse när det kommer till akademiska utbildningar och vad de innebär. Och när arbetsförmedlingen har bestämt att man bör söka ett jobb, så brukar det vara säkrast att söka det. (Eller i alla fall var det så förr – jag vet inte hur det är idag.)

Man ska umgås med sina barn dygnet runt livet ut, annars är man ingen bra förälder

Innan man får barn heter det att barn är inget hinder – man kan, och ska, fortsätta leva precis som innan: ta med barnen på de saker man hittar på och i de situationer som uppstår. Barnen kan vara med på allt, och de anpassar sig. Det används bland annat som argument för att övertyga dem som blivit oplanerat gravida och är osäkra på om de ska behålla barnet.

När barnet väl är fött inser man att situationen är en helt annan. (Åtminstone för alla oss som inte fått den typ av barn som är stillsamma ständigt nöjda dockor.) Det tar tid att få med sig alla saker som behövs för att kunna ta med barnet. Det tar tid att få på barnet lämpliga kläder, och byta blöjor som alltid behöver bytas just när man ska komma iväg. Passa tider är bara att glömma. Barnet blir snabbt uttråkat och skriker och gnäller när man ägnar sig åt något. Eller, när det blivit så stort att det kan förflytta sig, sticker åt ett annat håll så fort man vill stanna och titta eller sitta och lyssna eller vad det nu är.

Kortfattat: en hel massa saker blir helt omöjliga att göra. En hel massa andra saker blir helt meningslösa att göra, eftersom man ändå bara får ägna sig åt att ta hand om barnet, hindra barnet, roa barnet – och det är för övrigt ändå alltid enklare att göra hemma.

Dessutom så kommer en hel massa av de saker man skulle vilja göra, och som man skulle ha gjort om man inte hade barnet, att klassas som olämpliga saker att göra när man har med barnen (och även om man lämnar barnen hemma – bara för att man är förälder, helt enkelt). Denna klassning görs i många fall av ungefär samma människor som hävdade att man kan och ska fortsätta leva samma liv som innan när man fått barn.

För när man fått barn, då ska man bara vilja vara med barnet/barnen varje sekund – dygnet runt, året runt.

”Man skaffar väl inte barn för att sedan lämna bort dem?” är ett vanligt argument. Argument för att inte lämna barn hos dagmamma, förskola – eller ens med pappan.

Har man nu väl skaffat barn, då ska man helt enkelt överge allt annat. Inte jobba förrän tidigast när barnet flyttat hemifrån. Aldrig umgås med den andra föräldern på tu man hand.

Möjligen kan mor- eller farföräldrarna vara betrodda. Men detta självklart bara om man inte lämnar barnen på dagis mer än typ tre timmar per dag. Barnen måste ju umgås med sina föräldrar de flesta av dygnets vakna timmar!

Och jo, släktskap är den absolut viktigaste faktorn för vem det duger att barnet umgås med! Det är DÅLIGT för barnet att vara med förskolepersonal eller dagmamman.

Ja, jag tycker det är märkligt. Förskolepersonalen har valt att jobba med barn, och har kompetens. Dagmamman har i alla fall viss formell kompetens, och i vårt fall lång erfarenhet, och har också valt jobbet. Och barnen är där varje dag, och känner dagmamman väl (och vise versa). Medan mor- och farföräldrar träffar barnen mycket mer sällan, och är ovanare vid små barn. På vilket sätt är dagmamman ett sämre umgänge än mormor?

Nej, jag har inte skaffat barn för att umgås med dem varje vaken och sovande minut. Jag vill inte det. Lika litet som jag nu, när jag inte är nyförälskad, skulle vilja umgås varje minut med min man. Ja, jag umgås gärna med både barnen och mannen, tillsammans och var för sig. Men inte jämt. Jag har behov av att vara själv, eller för den delen med andra människor, också. Jag är inte bara mamma. Bara för att jag blivit mamma så har inte personen jag var innan plötsligt raderats från jordens yta.

Och mina barn behöver få en chans att utvecklas till egna individer. Utan att mamma – eller pappa – ständigt är där och övervakar eller har koll på precis varje ögonblick av deras uppväxt.

Jag har för övrigt alltid tyckt synd om de där barnen vars mammor alltid var med, alltid vare hemma med dem, aldrig släppte iväg dem. På något vis fick de… aldrig chansen att utvecklas. Personligen tror jag att det i längden är mer hämmande.

Helfabrikat

Jag borde laga mat från grunden. Utan en massa tillsatser. Inte gå och köpa färdigprodukter.

Men jag är för lat. Jag orkar inte göra blodkorven själv från grunden. Inte ens baconet. Så jag får leva med att barnen vräker i sig denna hemska färdigmat.

Tankar om genus

Jag vill inte begränsa mina barn. Det är en grundläggande tanke.

En del av de som motsätter sig genustänk i uppfostran hävdar att ”jamen de allra flesta flickor är si och de allra flesta pojkar är s唝.

Jag tror visserligen inte att de har rätt i detta. Jag tror att variationen är ganska stor – för att inte säga mycket stor – inom vardera könet. Jag tror likheterna är mycket större än skillnaderna. Om man har en normalfördelningskurva för hur kvinnor/flickor/tjejer är och en för män/pojkar/killar (hur man nu skulle kunna ha bara en kurva för vardera, med tanke på hur många olika aspekter och egenskaper man kan prata om – men i alla fall), så tror jag att mittpunkten visserligen inte hamnar på samma punkt, men överlappet mellan de båda kurvorna är STORT, och bara ganska få individer hamnar helt utanför det motsatta könets kurva. (Blev det begripligt, eller måste jag rita?)

Men om vi nu ändå bortser från detta. Om vi ändå antar att det bara är låt säga en av hundra pojkar som gillar rosa, en av tusen pojkar som gillar att pyssla, en av tiotusen tjejer som gillar att meka med bilar.

Det räcker.

Min grundläggande princip är att inte begränsa utifrån vilka fack människor stoppas in i. Och kön är det absolut dominerande facket man stoppar människor i (i alla fall i vårt land), och dessutom från extremt tidig ålder.

Jag vet hur det är att placeras i fack som inte stämmer med mina intressen och mina åsikter. När omgivningen antar – och kräver – och man ska vara på ett visst sätt utifrån den grupp DE placerat en i.

Om man inte begränsar barnen utifrån exempelvis kön, utan låter dem välja fritt från hela skalan av intressen och ”smak”, så kan de utveckla sig själva, bejaka sig själva, och MÅ BRA.

Även om 99 procent av pojkarna mot förmodan skulle välja typiskt stereotypt pojkigt, av själ och hjärta, så är det jobbet värt att den hundrade också får välja som HAN vill.

Smink och rakning

Jag fick mitt första smink i julklapp, av mamma. Jag kan kanske ha varit 14 eller 15 år. Det var många små paket, med en liten penna eller mascara eller annat i varje paket.

Jag hade inte önskat mig det. Inte väntat mig det heller. Jag blev förvånad. Eller kanske mer förbryllad. Och besviken. Inte besviken som i principiellt eller så. Utan besviken på det sätt man blir när man får saker man bara inte är intresserad av, när man inser att man kunde fått något annat istället. Meningslösa saker som man ska låtsas bli glad över.

De låg länge oanvända. Jag sminkade mig inte, jag hade inget intresse av att sminka mig, jag förstod inte alls poängen.

Det som slutligen tvingade mig att börja var dansföreställningar. Skulle man stå på scen behövde man smink. (Och ja, det är helt riktigt – i stark scenbelysning blir man ruskigt blek utan smink.)

Jag erkände som det var: jag kunde inte sminka mig. Alls. Hade inte den blekaste aning om hur man gjorde. Det kändes pinsamt, men jag erkände.

Helt uppenbart trodde man mig inte ändå. Det verkade som att det var något många sa – som en ursäkt för att man inte tyckte man var bra på det – men ingen kunde verkligen tro på att jag inte kunde för att jag aldrig hade sminkat mig.

Till slut lärde jag mig i alla fall. Med tiden blev jag så bekväm att jag faktiskt sminkade mig ibland privat också – i alla fall enstaka gånger till fest.

Med tiden lärde jag mig till och med att våga leka, och ritade stjärnor och månar med kajal i ansiktet.

Allt det där är länge sedan nu. I samband med senaste graviditeten slängde jag allt kvarvarande smink – det var ändå ett antal år sedan jag senast använt något av det. Och fortfarande fanns mina första kajaler och ögonskuggspennor kvar (men mascara har jag nog gjort av med ett par-tre stycken).

Rakning är ungefär samma historia. Jag fick en rakapparat, typ i födelsedagspresent. Senare än sminket, tror jag. Jag hade inte önskat mig, ville inte ha, såg ingen poäng med. Den blev liggande. Min två år yngre kusin fick syn på den någon gång när hon hälsade på och undrade om hon kunde få låna den. Visst. Jag använde ju inte den.

Jag tror att det även i det fallet slutligen var scenframträdanden som fick mig att börja. Man står inte på scen i ärmlös dansdräkt med stora tofsar i armhålorna (om man inte har en särskild agenda). Fast under lång tid nöjde jag mig för det mesta med att klippa håret i armhålorna (inte raka).

Och ja, under någar år hände det faktiskt att jag rakade framsidan på smalbenen, och ibland bikinilinjen.

Min första rakapparat skrotades för ett par år sedan. Jag tröttnade på att batteriluckan var trasig och måste hållas fast med handen.

Numera rakar jag armhålorna enstaka gånger då och då. Sällan jag orkar bry mig… Men ja, nu när sommarklänningarna åker fram så gör jag ett halvhjärtat försök. I ärmlösa kläder trivs jag bättre utan alltför mycket hår under armarna. Men de flesta skulle säkert fortfarande tycka att det är alldeles för mycket hår kvar ;-)

Apropå det här med att klä sig fin igen, då…

Det var det här med att vara fin och så. Lady Dahmer frågar kring det här med att klä sig själv och barnen fina när man till exempel ska på fest – varför gör man det?

Ett kort och enkelt svar från mig är nog ”för att komma i stämning”. Om jag ska på fest, eller något annat kul eller trevligt, så vill jag gärna klä mig på ett sätt som stämmer med den stämning jag vill vara i i det sammanhanget. Det är ett sätt att förstärka en positiv känsla. I vissa fall en väldigt specifik känsla som hör till ett visst sammanhang och som är kopplad till en viss typ av kläder. Ska jag ut på folkmusikfestival i skogen och dansa polska vill jag gärna ha klänning med mycket vidd i kjolen – det blir härligare att dansa då.

Andra gånger är det mer allmänt en fråga om att vilja ha ”det bästa”. Är det fest vill man ha det bästa. Lite extra god mat. Kanske mysig belysning. Kanske den bästa musiken. Och så då de där kläderna man gillar extra mycket. Allt det där är saker man kanske skulle vilja ha betydligt oftare – om än inte alltid – men av olika skäl (praktiska, ekonomiska, etc) så kan man inte ha det jämt. Man har inte råd med lyxmaten varje dag, och man kan inte ha de opraktiska (ficklösa, kalla, ömtåliga eller på annat sätt) kläderna varje dag – på jobbet, i sandlådan, när man städar uthuset, bygger väggare eller gräver i trädgårdslandet. Och då passar man på när det är fest: när man kanske har mindre ansvar eller i alla fall mer möjlighet att klä sig som man själv vill.

Det finns alltså en koppling till personlig frihet – möjlighet att uttrycka sig personligt när man inte begränsas av yttre förutsättningar.

Men visst, ibland händer det att jag kläer mig fin för andras skull. Om det är viktigt för andra och inte går för mycket mot mina principer eller är alltför obekvämt/otrevligt för mig själv, så kan jag visst klä mig fin för att det är någon annans fest – någon annan som vill åstadkomma en viss stämning – i alla fall till en viss gräns. Fastän jag själv kanske inte skulle ha brytt mig.

Och barnen, då?

Ja, inte prackar jag på dem några finkläder.

Ska vi på fest eller kalas eller nåt sånt, så visst vill jag att de ska se någorlunda trevliga ut. Har de inga egna idéer om vad de ska ha på sig, så händer det absolut att jag plockar fram något jag tycker är särskilt fint och föreslår. Men det är knappast någon särskild typ av kläder, och inget som skulle definieras just som finkläder eller bara får användas då. Ofta är det väl något nyare, mindre slitet. På det hela taget ser jag gärna att kläderna de har på sig i sådana sammanhang är rena, ofläckiga, hyfsat hela, inte så slitna, och lagom i storlek (inte alltför stora eller små). (Nej, det är inte krav jag alltid har.) Och är det gassande sol som vi måste vara ute i vill jag helst att de ska ha något som gör att de inte bränner sig. Men annars är det ganska mycket upp till dem – det är ju de som vet vad de känner sig fina i och vad de gillar och vill ha. Sliten tomtepyjamas hela julafton är helt begripligt och okej – även om jag skulle föredra något annat.

Och ja, äldsta sonen äger numera skjorta med slips, som han använder någon gång ibland. Det var han själv som ville ha det. Han har valt den själv. Och den höll vi i början som strikt finkläder – just för att det inte skulle slitas och fläckas ner i onödan. Men det är nog de enda ”riktiga” finkläder vi köpt till barnen.

Varför då då?

Glassreklam:

”Low fat. No sugar.” (Eller var det tvärtom?)

Varför då då? Vad är det då för vits med glassen, liksom?

Man undrar ju…

Exakt hur hungriga och desperata var de personer som en gång kom på idén att proväta blomblad och blombottnar hos en stor tistel?

Gott är det i alla fall.

Buxbomshäckar

Det heter att man ska klippa buxbomshäckar två gånger på säsong. Det är säkert klokt och riktigt. Fast det måste ha hittats på av någon som har få och små buxbomshäckar – eller någon som har en trädgårdsmästare. Inte någon som har hela trädgården inrutad i kvarter av en meter höga, en dryg meter breda häckar.

På tre ställen har vi dubbelhäckar. På några ställen är buxbommen högre än mig (och går inte att ta ner mer om det ska finnas nåt grönt kvar innanför). På en del ställen är häcken så bred att jag inte kan nå att klippa mitten från någondera sidan (nu snackar vi alltså ändå när jag lyckats klippa mig in i gången mellan dubbelhäckarna).

Vissa år – med bebisar och nackskador – har jag i princip inte ens haft tid att se att häckarna behöver klippas, eller bestämt tittat t ett annat håll eftersom jag bara blivit ledsen av att se dem. Andra år har vi hunnit klippa en del. Ifjol hade jag som ambition att hinna klippa alla häckarna ett varv innan min födelsedag. Det var en hög ambition, och sket sig förstås. Sedan hade jag som ambition att i alla fall hinna igenom alla häckarna den säsongen. Fast man ska inte klippa dem för sent heller… så det sket sig förstås det också. I år har jag ambitionen att, tillsammans med det som hanns ifjol, hinna igenom alla, så att alltså alla buxbomshäckrna är klippta antingen i år eller ifjol. Kanske hinner jag…