Vid det laget som barnen (eller bara ett av dem ibland dårå) har varit motvals och trasslig eller vad det nu vara månde så länge och så mycket att jag måste explodera och skrika, då gör jag det. Varför skulle jag inte?
Självklart delvis för min egen skull, för att inte gå sönder inåt.
Men om jag ständigt skulle ha en ängels milda tålamod oavsett hur de uppför sig – vad skulle de då få för bild av världen? Det skulle inte göra dem bättre rustade. Och deras omgivning skulle inte i längden uppskatta det heller.