När jag började vistas ”på nätet” i lite större utsträckning, för snart tio år sedan, så fick man lära sig hur viktigt det var med anonymiteten. Man skulle inte avslöja för mycket om sig själv eller de sina. I alla fall inte så att man var spårbar – det skulle helst vara så där lite lagom luddigt så att det inte gick att hitta en på riktigt. I alla fall inte för lätt.
Vilket jag väl försökt hålla mig till, både i nätdiskussioner och vid bloggande. Och ibland har jag använt mig ännu mer av ”riktig” anonymitet – vilket kan vara skönt när jag inte velat avslöja ”för tidigt” att jag varit gravid, eller diskutera julklappar till personer jag vet läser i samma forum – men också för att kunna diskutera ämnen som på olika sätt är känsliga. Inte minst för att inte folks fördomar eller placering av en i fack ska vara avgörande för hur man bemöts eller hur diskussionen fortgår. Ofta kan anonymiteten helt enkelt ge en rakare och ärligare diskussion.
Men nu verkar pendeln ha slagit över rätt långt åt andra hållet. Alla de ”stora” bloggarna (avsändarna, alltså) är spårbara hela vägen, eller hur man ska säga. Det är ingen som helst hemlighet vilka de är. Och det verkar inte längre betraktas som fel eller konstigt eller ”farligt”. Utan bara helt normalt.
Men jag svajar fortfarande. Håller fortfarande på någon sorts tanke om att inte tala om hela vägen och rakt vem jag är. Även om det väl är ytterst få, om ens någon, som läser min blogg utan att veta vem jag är.
För med anonymiteten, och med det faktum att inte alla jag känner läser bloggen, följer också möjligheten att ta upp saker som annars skulle riskera att uppröra en del jag känner. Det finns personer som säkert skulle känna sig personligt utpekade och tycka att så där får jag inte skriva. Personer som väl formellt ska betraktas som ”nära”.
Och jag vill inte stöta mig med folk. Speciellt inte ”offentligt”.
Det är märkligt. Det skulle knappast ha hindrat mig när jag var yngre. Men man tar en del smällar genom livet. Och det är så jobbigt att vara den som är det svarta fåret, bara för att man uttrycker vad man tycker. Jag orkar inte alltid ta den smällen. Vilket stör mig. Jag vill kunna vara jag, rakt av och ärligt, utan en massa trassel.
Så egentligen vill jag förstås att alla ska läsa min blogg. Alla utom enstaka personer i min närhet.
Hmm… Det är väldigt dubbelt det där.
Just nu tampas jag för övrigt med problemet om jag ska flytta över mina gamla bloggar hit. Dels för att det innebär en jävla massa jobb. (Här finns inga magiska migreringsmöjligheter, det är klipp-och-klistra hela vägen som gäller.) Dels för det här med anonymiteten – eftersom jag valt en kanske något annan strategi nu än då. (Dessutom vet jag inte hur mycket jag litar på wbloggs stabilitet.)
Får se hur jag gör.
Och när jag skrivit ovanstående, så läser jag av en händelse Lady Dahmers inlägg om att vi måste våga tycka.
Uhum.
