Jag håller på att lära mig Photoshop Elements. Av jobbmässiga skäl, och jag borde gjort det för länge sedan. Så när tid ges (jobbtid) så tittar jag på dvd-kurs med små filmer om hur man gör.
Det är spännande och intressant och lärorikt. Och så vrider det sig samtidigt rejäält någonstans i mig.
För sådant där gör man inte.
Alltså, det är absolut ingen nyhet eller överraskning att bilder redigeras på alla möjliga sätt. Problemet är att JAG ska göra det. Eller, det ska jag ju inte i någon större utsträckning – strikt talat är det nog inte så mycket mer än att beskära, ändra upplösning och storlek och lite sånt jag måste kunna. Fast det är nog bra om jag kan göra lite mer ibland.
Och det är ju fel.
Jag är sådan att jag absolut vill ha bilderna i exakt kronologisk ordning i fotoalbumet. Allt annat är historieförfalskning och lögn.
Och foton ska ju liksom se ut som de ser ut. De är dokumentation – inte dekoration. Att fippla och dona med dem är förfalskning. Möjligen möjligen ljusa upp om bilden är lite mörk eller så – det kan jag ju förstå poängen med. Men egentligen tycker jag att en bra bild ska vara bra för att fotografen lyckades. Inte för att redigeraren hade ett bra datorprogram att trolla med.
… tycker min mage, då.
Undantaget är förstås om det är på någon sorts deckar/bevisnivå: om man genom att laborera kan få fram detaljer som ur forskningshänseende är viktiga och som annars inte går att få fram. På samma sätt kan det vara okej att rädda urgamla (alltså sådär 30-50-100 år gamla) bilder som nästan helt förstörts genom att skanna och sedan försöka rädda vad som räddas kan efter blekning och annat. Men det är ju lite en annan grej.
Och jag har väldigt svårt att förstå den epidemi av fotobearbetning som går just nu. Plötsligt vill alla hippa människor att varenda bild de tar ska se ut som om den är tagen med en polaroidkamera, och att bilden sedan solblekts, skavts och slitits rent löjligt mycket.
Jag kan förstå att det är kul att kunna göra det. Att testa och se att det går.
Men det är fult. Ja, det tycker jag. Och jag kan verkligen inte fatta att det är något man gör igen och igen och igen, och på helt vanliga bilder.
Men det är jag det :-)