Curling igen

Det är svårt det där att inte curla.

Att inte curla innebär att säga nej hela hela tiden. Inte bara när barnen vill något olämpligt eller något man inte tycker om. Utan också att säga nej när de ber snällt. ”Mamma, kan du inte bre en macka åt mig?” Nä, du kan faktiskt själv, du är stor nu. (Annars skulle jag få bre varenda macka åt sjuåringen.) Eller när de spelar på att det är så synd om dem som måste göra saker. ”Mååååååste jag packa upp gympapåsen?” Ja, det måste du. ”Men ååååååh, jag är så trööööött, och det är så jobbigt! Måste jag göra allt?” Eller använder rättviseargumentet. ”Men J måste ju inte!” Nä, men han är mycket mindre än du, och när du var i den åldern behövde inte du heller.

Att undvika att curla gör lätt att jag känner mig som en sur och grinig mamma. Och det leder till sura och gnälliga barn, suckar och stönanden. Eller för den delen en treåring som ligger och skriker en kvart på golvet i mataffären (då får han göra det), eller värre: bits och slåss.

Jag tror det finns en rädsla för hur omgivningen uppfattar det också. För det är ju så viktigt att vara en bra förälder. Har man skaffat barn så ska man vilja vara med dem varje dag, dygnet runt. Man ska vilja göra allt för dem och med dem och helst bejaka deras minsta önskan och bekräfta dem i allt – oavsett om man kväver sig själv. Annars är man självisk. Och självisk får man inte vara som förälder. Att vara förälder förväntas på något sätt innebära att vara just förälder ända in till självutplåning. I alla fall om man ska vara en bra förälder. Och en dålig förälder vill man inte vara, det är ju bland det värsta man kan vara. Ibland värre än en grov brottsling.

Skrev jag just ”förälder” i hela förra stycket? Äsch, mamma ska det förstås vara. Pappor är en helt annan sorts föräldrar, med en mycket lägre nivå av krav. För att bli en dålig PAPPA krävs att man försummar barnet riktigt allvarligt. Ju. [Tycker inte jag, ifall nu nån missförstod.]

Men i alla fall. Om man ställer krav, och inte hjälper barnen i varje steg och med allt de vill, så uppfattas det som negativt i omgivningens ögon. Som att man inte älskar sitt barn tillräckligt. Herregud, människa (kvinna), passa på att NJUTA av dina barn medan de är små – snart är de stora och med mycket större problem (jo tjena, vad konstigt), och då kommer du att ÅNGRA att du inte njöt av de här åren! (Och tar man upp den här sortens frågor på nätforum och liknande, som kommer de förr eller senare: kommentarerna om man inte är lämplig som förälder och frågan om varför man över huvud taget valt att skaffa barn.)

Dessutom uppfattas man som lat av omgivningen. Jaha, ska barnen göra det – varför kan du inte göra det själv?

Och då blir det så lätt att man själv gör de där sakerna barnet borde göra. Det är jobbigt nog att tjafsa ändå, men att göra det på offentlig plats – till exempel när man hämtar på fritids eller i affären – när man dessutom känner omgivningens ögon…

Dessutom är det ofta enormt tidsbesparande att göra det själv, i alla fall i stunden. Och har man då ett tåg att passa för att hinna till jobbet, eller vill komma hem och laga mat på kvällen, så är det lätt att man gör det som är rationellast just då. Även om man vet att det är dumt.