Monthly Archives: september 2011

Tack Skånetrafiken och Trafikverket!

Jag har en stark tendens (hmpf) att själv ta på mig skulden för saker som händer, saker som går fel. Finns det någon faktor som jag kunnat påverka, något jag kunde gjort annorlunda, så tycker jag väldigt lätt att det är mitt fel.

Då är det väldigt skönt att ha Skånetrafiken och Trafikverket. För de gör att det ibland finns saker jag faktiskt verkligen inte alls råder över – saker som inte alls är mitt fel. Ibland är det faktiskt skönt att kunna skylla på någon annan. (Och det gör ju de också, så det är säkert okej?)

Och ja, jag vet att de många gånger inte kan råda över förseningarna. Dagens problem lastar jag dem inte alls för. Förstås.

Nöjd

När jag tränar träffar jag på en tjej som på sätt och vis är där jag var för tolv-femton år sedan. Dansar så mycket hon hinner, går en utbildning inom området och försöker komma in på andra utbildningar, är med i olika uppsättningar på fritiden. Och är väl (precis som jag var) lite äldre än det där purunga man förväntas vara för att ha en chans. Men hon lever livets glada dagar med dans och musikal, och framtiden är fortfarande öppen för henne ur danshänseende.

Det händer ibland också att jag springer på människor från musikalutbildningen, eller läser om dem i tidningen. Folk som jobbar i branschen, som på något vis ”lyckats” – eller som i alla fall hankar sig fram.

Hade det varit för några år sedan så hade jag fortfarande varit avundsjuk. Jag skulle ha önskat att jag också kunde dansa sju dagar i veckan, spela musikal, gå på auditions och vara med ”på riktigt”. Eller jobbat i branschen.

Men numera blir jag snarast trött av bara tanken. Inte så mycket av tanken på det rent fysiska av varje träningspass – jag önskar fortfarande att jag hann mer än ett pass i veckan. Men stressen. Jag vill inte tillbaka till det livet. Jag klarade det då – jag trivdes med det då – men jag vill inte tillbaka. (Och då ska jag poängtera att jag inte menar det knappa året på musikalutbildningen i Malmö, utan tiden i Göteborg, och danslinjen.) Jag skulle inte längre orka planera tillvaron minutiöst för att få det att gå ihop. Jag skulle inte orka alltid vara på topp – att inte ha tid att vara sjuk, att vara tvungen att bita ihop och kämpa ändå. När varje skada är en katastrof och ett hästjobb med att träna träna träna sjukgymnastik för att komma tillbaka på topp.

Och jag skulle inte palla jobbförutsättningarna. Flytta på sig till nya städer, nya boenden, nya förutsättningar utifrån var man får jobb – om man får jobb. Ingen fast punkt i tillvaron.

Jag blir trött och stressad bara jag tänker på det.

Min tillvaro är förstås mindre… dynamisk. Jag får säkert mindre utlopp för min ”kreativa ådra”. Min tillvaro är mer inrutad och mer styrd. (Fast lite utlopp för det kreativa får jag allt. Och det styrda är faktiskt lite skönt också.)

Och visst, jag lyckades inte.

Men jag är ändå nöjd.

Min tillvaro är på det hela taget stabil. Jag har en fast punkt i tillvaron, ett hus, en trädgård, en familj. Jag har ett liv jag på det stora hela trivs med – även om det förstås inte är perfekt. (Om du läst det minsta lilla av min blogg vet du att jag inte tycker att mitt liv är perfekt :-))

Och bara tanken på att försöka klara av alla de där ”sm唝 vardagsbestyren och samtidigt jobba i den branschen. Hämtning och lämning av barn, synkning av scheman, vab och så vidare. Det skulle ju liksom inte bara gå ;-) Skulle jag alls ha skaffat barn? I alla fall inte hus.

Men ja, visst finns det ett litet uns av nåt som gnager. En liten irriterande känsla av att de har lyckats och jag har misslyckats.

Men jag vill inte på några som helst villkor byta.

Penselvård – eller brist därpå

Vi målar det mesta i vårt renoverande med linoljefärg.

Det viktigaste rådet som står överallt när man läser om att måla med linoljefärg är att man ska satsa på penslar av bra kvalitet. Alltså penslar som kostar ett par hundra. Välgjorda, kvalitet, bra grejer.

När man har använt dem ska man vårda dem – rengöra si, vårda så, etc. Helst även behandla dem på diverse sätt innan de används första gången också. Och om man vårdar dem rätt så kn de hålla typ hur länge som helst – jag undrar om de inte blir bättre med tiden också?

Det rådet skiter vi högaktningsfullt i.

Jag antar att de där råden riktar sig till människor som kan styra sin tillvaro – som kan bestämma att idag ska jag måla, och då går ut och börjar förberedelserna tidigt på morgonen, tar paus när det passar målningen, och när dagens arbete är slutfört framåt kvällen i lugn och ro kan ägna en god stund åt penselvård.

Alltså inte småbarnsföräldrar.

Som småbarnsförälder kan man inte planera sin tillvaro. Man kan ha som ambition att man ska måla en viss dag, men man kan inte vara säker på om det blir av eller inte. Man vet inte ens när man går ut för att börja om det kommer att bli av. Det man däremot vet är att man med största sanolikhet kommer att bli avbruten. Barn behöver byta blöja (okej, inte här längre) eller ha hjälp på toa. Barn slår sig eller börjar bråka. Eller bara kommer för att prata. Och så blir de hungriga, så man måste gå och fixa mat – betydligt oftare och mindre flexibelt än vuxna.

(Ja, vi är två föräldrar. Det är en av oss som är barnansvarig och en som går och målar eller vad det nu är som ska göras. Det betyder INTE att den målande kan jobba ostört. Åtminstone inte i flera timmar – kanske en eller i allra bästa fall två timmar.)

Totalt kan man alltså ofta räkna med två timmars effektivt arbete på en dag. Om man har tur. Den tiden vill man inte lägga på penselrengöring.

Dessutom tror i alla fall jag ofta att jag ska gå ut och fortsätta en stund till – efter maten eller så – men sedan kommer något (barnrelaterat) emellan (till exempel tiden äts upp av trotsbråk), och så blir det inte mer målat den dagen, och inte heller den veckan, kanske inte ens den månaden.

Då kan man inte ha fina dyra penslar.

Därför köper vi istället billiga skitpenslar från ÖoB och liknande. Och när jag har målat klart för dagen så stoppar jag penseln i en plastpåse och sätter om ett gummiband. Det innebär för det mesta att penseln går att använda nästa gång jag kan måla. Och om inte så har vi råd att slänga den och ta en ny.

Ja, det är slöseri. Och överlevnad.

Att ha behov av oredigerad sanning i en tid av bearbetning

Jag håller på att lära mig Photoshop Elements. Av jobbmässiga skäl, och jag borde gjort det för länge sedan. Så när tid ges (jobbtid) så tittar jag på dvd-kurs med små filmer om hur man gör.

Det är spännande och intressant och lärorikt. Och så vrider det sig samtidigt rejäält någonstans i mig.

För sådant där gör man inte.

Alltså, det är absolut ingen nyhet eller överraskning att bilder redigeras på alla möjliga sätt. Problemet är att JAG ska göra det. Eller, det ska jag ju inte i någon större utsträckning – strikt talat är det nog inte så mycket mer än att beskära, ändra upplösning och storlek och lite sånt jag måste kunna. Fast det är nog bra om jag kan göra lite mer ibland.

Och det är ju fel.

Jag är sådan att jag absolut vill ha bilderna i exakt kronologisk ordning i fotoalbumet. Allt annat är historieförfalskning och lögn.

Och foton ska ju liksom se ut som de ser ut. De är dokumentation – inte dekoration. Att fippla och dona med dem är förfalskning. Möjligen möjligen ljusa upp om bilden är lite mörk eller så – det kan jag ju förstå poängen med. Men egentligen tycker jag att en bra bild ska vara bra för att fotografen lyckades. Inte för att redigeraren hade ett bra datorprogram att trolla med.

… tycker min mage, då.

Undantaget är förstås om det är på någon sorts deckar/bevisnivå: om man genom att laborera kan få fram detaljer som ur forskningshänseende är viktiga och som annars inte går att få fram. På samma sätt kan det vara okej att rädda urgamla (alltså sådär 30-50-100 år gamla) bilder som nästan helt förstörts genom att skanna och sedan försöka rädda vad som räddas kan efter blekning och annat. Men det är ju lite en annan grej.

Och jag har väldigt svårt att förstå den epidemi av fotobearbetning som går just nu. Plötsligt vill alla hippa människor att varenda bild de tar ska se ut som om den är tagen med en polaroidkamera, och att bilden sedan solblekts, skavts och slitits rent löjligt mycket.

Jag kan förstå att det är kul att kunna göra det. Att testa och se att det går.

Men det är fult. Ja, det tycker jag. Och jag kan verkligen inte fatta att det är något man gör igen och igen och igen, och på helt vanliga bilder.

Men det är jag det :-)

Point of byx-breakdown

Point of strump-breakdown är ändå ganska lätthanterat. Nu verkar jag befinna mig i point of byx-breakdown – och dessutom har min favoritmodell på byxor (läs: de enda jag köper) utgått :-(

Spröjsar och vinbär

Det har varit lite dåligt med hus- och trädgårdsuppdateringar på ett tag. Visserligen händer det väl inte så hemskt mycket på den fronten, mn främsta anledningen till att jag inte skrivit om det har nog varit att jag inte hunnit eftersom jag haft så mycket annat jag velat skriva.

Läget för verandan är det här:

  • De stora fönstren för ena sidan är klara att sättas upp, bortsett från att kittkanten inte är målad (och det kan ju vänta). De ska målas invändigt minst en gång till sedan, men jag räknar med en hel målning samlat på insidan när allt är på plats. (Samma med utsidan också, faktiskt.) Dessutom saknar vi saker att sätta upp fönstren med, men efter en diskussion häromdagen med den fönsterhantverkare vi anlitar vid behov så vet vi nu tt vi ska sätta upp fönstren med vervlar.
  • De stora fönstren på andra sidan fanns det typ inget kvar av, så nu har vi beställt helt nya av sagda fönsterhantverkare.
  • De smala fönstren som ska sitta på var sida om pardörrarna saknade varsin spröjs (eller, de var så kassa att de behövde bytas). Så mannen har meddelst golvbräda, såg, dremel, morakniv, tålamod, tur och viss skicklighet (?) gjort nya spröjsar och monterat (det ser bättre ut än någon av oss trodde var möjligt). Seda har jag och sjuåringen oljat, och nu idag har jag målat första omgången grönt.

Och så har vi planterat nya vinbärsbuskar. Vi satte en omgång redan 2003, tror jag. Men dels tror jag inte buskarna i sig var de bästa, dels har vi inte haft tid att sköta om dem så mycket. Och framför allt tror jag inte de trivdes så nära buxbomen. Den här gången ska vi istället satsa på att dela in trädgårdslandsrutan i fyra kvarter med bärbuskar och liknande, och göra planterandet pö om pö. Så i det trädgårdsland vi körde upp i våras har vi nu planterat början på den första av fyra ”armar”. (Här hade jag tänkt att det faktiskt skulle komma en skiss, men sedan kom huvudvärken emellan :-( så det får bli en annan dag.) En Ben Gairn (svart), en Titania (svart) och en Rovana (röd). Vi ska fylla på med en Röda Holländska också, när vi fått fatt i en sådan. Barnen hjälpte mig med planteringen.

Huvudvärken, ja. En egen historia. Nu ska jag och huvudvärken sova; vi får ta det en annan dag.

Jobbet som aldrig tar slut

(Ja, det är en parafras på Ikeas lista.)

När jag läste det här så var min första reaktion något i stil med ”Jamen det gör jag ju redan!”

För ja, en del av det där gör jag. Och jag har ansträngt mig för att det ska bli så.

När vi köpte huset och började renovera för snart tio år sedan (herregud! är det så länge sedan?) så var visserligen jag mest van vid renovering, eftersom jag haft det omkring mig under min uppväxt (men aldrig gjort särskilt mycket av det själv), medan min man (sambo på den tiden) hade mer vana av att faktiskt rent praktiskt göra. Såga, skruva, spika, och så. Samt mer vana av att våga försöka. Så rent praktiskt konkret hade han ett försprång. Men litet. Vi gjorde tillsammans. Bestämde tillsammans. Åkte till byggvaruhus tillsammans. Och jbbade hårt på att båda prata med bygghandlare, hantverkare och liknande.

Sedan blev jag gravid och var under lång tid (tja, nio månader) betydligt mer begränsad att göra det praktiska jobbet. Jo, jag var det faktiskt. På grund av missfallsrisken fick jag inte göra många knop under ett bra tag i början, och sedan hade jag ändå inte ork – graviditeten påverkade mig väldigt mycket.

Och redan under graviditeten blev det ganska uppenbart: det var nu det fanns en påtaglig risk att han liksom skulle springa ifrån mig. Helt oavsiktligt, från bådas sida, men ändå. Det var så lätt att han, som kunde lite mer, gjorde jobbet. Speciellt eftersom jag ändå inte orkade eller kalrade av det just då. Och dessutom var han modigare med att försöka när det var något nytt och osäkert. Det var helt enkelt en stor risk att jag skulle bli fast med marktjänsten i köket. Och inte blev det lättare när barnet (senare barnen) var fött. Amningen har ju en fastlåsande begränsande effekt. Och klängiga barn som helst vill vara hos mamma är både fysiskt och mentalt hinder.

Men vi har kämpat emot. Trots att det många gånger skulle ha varit mer tidseffektivt (i alla fall på kort sikt), så har vi kämpat med att jag ska ha fått chansen att prova på och lära mig och fixa med renoveringen minst lika mycket. Så istället för att kompetensskillnaden mellan oss skulle öka så har den minskat (vem av oss som är kunnigast eller kompetentast beror nog på vad det handlar om, tror jag). Jag kan också! Och jag tycker det är kul. Och jag är envisare och uthålligare och får nog i längden mer gjort. I praktiken är det nog mer min förtjänst att övervåningen någon gång blev inflyttningsbar.

Så… jag tycker ju att jag gör det där redan. Snickrar och bygger och har mig.

Och sedan inser jag att jag har tappat drivet i det där och blivit bekväm igen. Jag har utökat mitt revir – men sedan har det stannat av. Det ökar liksom inte riktigt längre.

Fö det där är ju ett jobb som aldrig tar slut. Jag måste fortsätta att utöka mitt kunnande hela tiden. Fortsätta lära mig saker som det än så länge bara är han som kan eller gör. Fortsätta våga. Fortsätta göra saker som jag nog viserligen kan men som jag vet eller tror att han kan bättre.

(En komplikation är ju när de könsstereotypa förväntningar råkar sammanfalla med utbildning och jobb. Det ÄR ju han som kan datorrelaterade saker bäst. Han har utbildning och lär ut.)

Klart man kan säga tack!

Det är väl inget konstigt att tacka för att ens partner gör hela jobbet – alltså inte bara sin egen bit – när man är sjuk?

Ja, det är kanske självklart att man hjälps åt. Och ändå inte. Man ska liksom aldrig helt börja ta någon människa helt för given och självklar.

Och man måste kunna visa uppskattning. Även för helt självklara saker. Senast var det min man som tackade mig för att jag skött det mesta nu när han varit sjuk. (Andra gånger är det tvärtom.) Och jag tackar barnen när jag är extra trött någon morgon och det verkligen vill till att vi hjälps åt, och de sedan faktiskt också är hjälpsamma.

Ja, det är självklara saker. Men man kan ändå visa uppskattning.

Tänk om man bara uttryckte när man var missnöjd eller besviken eller arg.

Konstig

Jag har alltid varit konstig. Avvikande. Inte passat in i mallen, inte stämt med folks förväntningar.

Dels är jag kanske inte jättebra på att läsa sociala koder och förstå hur jag borde göra eller vara. Dels har jag inget intresse av att anpassa mig och göra som man ”ska” eller förväntas göra. Jag går hellre min egen väg och gör det ensam än att anpassa mig bara för att få sällskap.

Det har förstås ibland inneburit att jag inte haft jättemånga vänner. Periodvis har jag känt mig ensam, men numera är det sällan jag känner något stort behov av att umgås med många människor, och jag vet att det finns en klick med människor som gillar mig ändå.

Jag har haft egen klädsmak, helt off från modet (och det har jag fått lida för).

Jag har haft bestämda åsikter och principer och levt efter dem och sagt vad jag tyckt – och det har ofta inte uppskattats eller uppmuntrats från omgivningen.

Jag har inte passat in i folks generella uppfattningar om vad jag bör tycka, gilla, vara bra på eller intressera mig för utifrån ålder, kön etc. Det har inte funkat att placera mig i fack – i alla fall har det aldrig stämt, och jag har aldrig accepterat folks stereotypa placeringar av mig i fack eller generaliseringar.

Jag har varit bra i skolan. Bra i matte och naturvetenskap. Hörts och synts för mycket. Gillat fel musik. Inte varit intresserad av killar. (Jodå, jag är lyckligt gift, med en man. Jag har varit kär flera gånger, alltid i killar. Men under grundskola och gymnasium var mitt intresse för ”killar”, eller kärlek över huvud taget, nära nog noll, typ.) Jag dricker ingen alkohol. Jag tog inte körkort när alla andra gjorde det. Jag har aldrig haft någon stor längtan att ge mig ut på långa resor jorden runt. Jag kan rada upp oändliga mängder med konstigheter. Jag gillar inte högklackat – använder det i princip aldrig. Jag gillar inte smält ost och inte mögelost. Jag gillar inte tuggummi. Gillar inte lakrits och nästan inget godis. Och så vidare.

Jag är konstig. Avvikande. Jag vet det. Det har liksom alltid varit så att jag är lite annorlunda. Det är en del av min identitet. Och det är inget problem i sig. (Problematiskt blir det bara när människor omkring inte accepterar att jag är annorlunda – när de stör sig på det, är elaka eller så.) Jag har inget behov av att passa in, att stämma med mallen, att vara som alla andra. Det så välkända ”grupptrycket” har nog rätt liten inverkan på mig. Och när människor är elaka så får det mig inte egentligen att vilja smälta in mer – även om det sabbar mitt självförtroende. För jag är ändå jag.

Men så tänker jag ibland att rimligen borde egentligen de allra flesta uppleva sig själva som ”konstiga”. De som definierar sig som vanliga genomsnittliga normala borde väl vara ganska få. Det kan väl inte vara så väldigt många som faktiskt själva tycker att de passar i de fack de placeras i. Eller?

Jag vet inte. För från min synvinkel så verkar det som att det är väldigt många människor som ägnar väldigt mycket energi åt att vara precis som andra eller precis som man ska vara. Men kanske är det bara jag som missförstår?

”Vi har det bra här i soffan tillsammans…”

Fredagkväll.

Jag och barnen i soffan (bäddsoffa utdragen till 140 cm bredd), mannen i fåtöljen.

Lillplutt somnade med huvudet i mitt knä för snart en timme sedan och ligger nu bredvid mig i soffan och sover.

Storebror ligger på andra sidan av mig och läser en Kalle Anka-pocket.

Jag och mannen sitter med varsin netbook.

På TV:n står Skavlan på.