Monthly Archives: september 2011

Lagning av byxor

Nu har lillebror tagit över de blommiga snickarbyxorna, även om de fortfarande är för stora. Byxorna börjar bli lite slitna nu och hade fått ett hål på ena knät, så jag lagade dem med en ny jeanslapp. Blomformad förstås.

Tidigare samma dag lagade jag ett par jeans i storlek 92 (med hjärtformade knälappar). Det var ”pojkbyxor”, det vill säga byxor med så stor benvidd att det gick att trä på dem på symaskinen och sy på lappen. När jag däremot för ett tag sedan skulle laga ett annat av hans jeanspar, också i stl 92, så gick inte det (och jag valde att istället klippa av dem till shorts). Den gången var det byxor som hade hjärtan från början. Alltså ”flickbyxor”.

Och igår stod jag i kassan på HM och skulle betala…

Och så skulle jag passa på och fråga om det här med varför det finns ekologiska barntrosor men inte kalsonger. Och samtidigt strulade kortmaskinen. Så självklart glömde jag att påpeka att jag inte ville ha någon kasse – och när jag lyckats betala och fått någon sorts svar (ett diffust ”ja, vi tycker också det är viktigt med ekologiskt, och vi tror nog att det kommer ekologiska kalsonger också”), så var strumporna redan stoppade i en kasse.

Handeln skulle kunna göra en gigantisk miljöinsats genom att FRÅGA varje kund om de vill ha en kasse eller inte, istället för att bara ta en kasse och stoppa ner sakerna.

Hål i öronen på bebisar

Jag kommenterar här istället för i hennes blogg. Och nej, jag har inte sett programmet (den sortens program intresserar mig inte, och jag tror inte ens jag har kanalen?), jag har bara läst blogginlägget samt andras kommentarer.

  • Att något är en tradition hindrar inte att det är tortyr.
  • Hellre ta hål när hon är stor nog att göra valet själv och kan förstå varför det gör ont. Vill hon då ändå göra det – visst.
  • Ja, de som omskär sina nyfödda söner är lika illa.
  • Det finns traditioner inom min kultur jag inte sympatiserar med. De traditionerna bryter jag. Det kallas mod.

(Och så får jag en plötslig lust att citera Jonatan Lejonhjärta: ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” – Men i det här fallet är det ju inte ens farligt att bryta traditionen.)

Jag kan bara inte låta bli att citera.

Jag sitter och läser Erkells blogg med invändningar mot Gärdeborns bok.

Citatet kommer från Gärdeborns bok:

”I detta perspektiv blir allt tal om ett yttersta syfte med vår tillvaro meningslöst. Få människor orkar dock leva med denna nödvändiga konsekvens av naturalismen och kompenserar med temporära livsmål som status, pengar, droger eller adrenalinkickar.”

Och andra tar till religion. Syftet är väl detsamma.

Tycker jag.

Det ska lottas ut och gillas och klickas och röstas

Det är tävlingar överallt.

Det är facebooksidor som ska gillas, och när tillräckligt många har gillat så lottas det ut ett pris.

Det ska taggas i bilder, och av de som taggat så lottas det ut något av det som varit i bild.

Det ska länkas till bloggar och klickas på länkar och röstas på favoriter. Och det ska hittas sätt att komma runt rösträknarna för att det ska kunna röstas igen och igen. Olika webbläsare, rösta varje dag, ta bort cookies…

Är  det bara jag som tycker att det ibland blir lite hysteriskt? Är det bara jag som uppfattar det som det ibland blir väldigt mycket fokus på vinnandet, och prylar? Att det viktiga är att vinna, alldeles oavsett om man verkligen behöver, eller ens kan använda, den aktuella saken?

Visst, jag rycks också med ibland. Men jag försöker tänka efter om det alls är något jag behöver eller skulle ha nytta av. Är det inte det så låter jag oftast bli att tävla.

Känner man ett gigantiskt behov av klicka, så kan man istället använda det på ettklickforskogen.se.

Dialog från alldeles nyss, vid toaletten

– När kan jag stå upp och kissa?

– Jag vet inte.

– Kanske när jag blir så stor som du?

– Kanke det.

– Men vem ska då leka med D?

– Du?

– Men då ska jag ju jobba! Som du.

– Det ska nog D också.

– Varför är jag bara tre år?

Ibland står det i tidningen om folk som blivit tagna för att ha kört utan körkort

Men beror avsaknaden på körkort på att de kör bil utan att nånsin ha tagit körkort men kör ändå? Eller har de förlorat körkortet – och i så fall på grund av vilken förseelse?

Eller har de bara missat att förnya körkortet i tid?

Jag tycker det är rätt stor skillnad. Det vore intressant att veta. Inte minst med de som verkar åka dit för det här upprepade gånger?.

Kollektiv bestraffning

Jag skadade min nacke, för ganska exakt fem år sedan. Den som körde bilen jag åkte i saktade inte ner (tillräckligt) när vi kom till ett fartgupp (eller vägbula eller vad du väljer att kalla det) eftersom han inte såg det i tid. Det var ett ”vasst” (högt och kort) fartgupp.

Sedan dess är jag rädd för, och väldigt väldigt försiktig vid, fartgupp.

Det byggs alltfler sådana. nu ska de bygga på väg in och ut ur byn här.

Jag antar att det är för att en del människor inte följer hastighetsbegränsningarna.

Men för mig blir det fråga om kollektiv bestraffning. Jag får lida, i form av fler och fler gupp, för att inte andra följer lagen.

Hår

Jag har varit hos frisör tre gånger i livet. En gång när jag var liten. Jag satt enligt vad mamma säger snällt och stilla som ett ljus, men frisören klippte jätteslarvigt. Mamma tyckte inte det var värt pengarna när hon kunde göra det bättre själv, så därefter klippte hon mig under alla år jag bodde hemma och ett bra tag efter det också. Bortsett från en gång på gymnasiet, då jag gick till frisör och både klippte och permanentade håret. Och till studentbalen gick jag till frisör och fick håret uppsatt.

Numera är det min man som klipper mig, och jag klipper honom. Någon av oss – oftare jag – klipper barnen.

Jag kan väl förstå att det kan vara kul att gå till frisören, utifrån någon allmän ”någon pysslar med mitt hår-känsla”. Men jag har väldigt svårt att förstå att så många människor ser det som något självklart. Det måste ju kosta massor med pengar i längden! Jag, som håller mig till att ha håret rakt avklippt i någon lagom smidig axellång längd, skulle definitivt inte lägga de pengarna – dem kan jag ju använda till något annat.

Till att gå och få massage, till exempel. Det försöker jag göra med någon sorts regelbundenhet. Det behöver mina muskler.

(Men andra kanske får sina spänningar i håret? ;-))

 

De ger mig alltså möjligheten att säga vad jag vill i en mening på deras sida, bara sådär?

Jag är lite fascinerad. Rubriken till inlägget jag skrev innan idag om en vis bok ligger nu alltså, tack vare Twingly, på försäljningssidan för boken, och i och med att jag lagt mitt centrala budskap i rubriken så hamnar alltså min uppmaning där.

Jag behöver alltså bara skriva ett inlägg, länka det till en adlibrissida och pinga det, för att helt ocensurerat kunna skriva något på deras sida? Och som liksom ligger på ett sätt så att det ser ut att verkligen vara en del av sidan?