Jodå, visst är det en förkylning :-(
Och jag känner skuld. Mamma har skaffat en massa kräftor som vi ska dit och äta imorgon. Nu kan vi kanske inte åka. Och åker vi dit så riskerar jag att smitta ner både mamma och mormor och sabba de semesterdagar mamma plockat ut för lite svampplockning. Och då är det mitt fel.
Känns som en förkylning på gång.
Och jag inser att det förmodligen inte är normalt eller vettigt, men min första reaktion är att vända och vrida på vad jg gjort på sistone och försöka komma på vad jag gjort för fel. För det måste väl vara mitt eget fel? Hade jag inte varit på fel plats vid tilfälle så hade jag inte blivit smittad.
Blev jag smittad igår när gympaledaren var förkyld? Borde jag ha låtit bli att vara med?
Har jag blivit smittad när jag valt att sätta mig på fel plats på tåget och hamnat bredvid någon som hostade?
Eller har jag sovit för lite senaste veckan?
Och så vidare…
Och av en händelse snubblar jag över följande:
”Därför kännetecknas det vetenskapliga samhället av organiserad skepticism, en ständigt pågående kritisk diskussion om vetenskapliga resultat på seminarier, konferenser och i vetenskapliga tidskrifter. Det kan gå hett till när man nagelfar varandras resultat och hypoteser, men den här granskningen är helt nödvändig för att vi skall våga lita på de resultat som läggs fram.”
Åh! Det där känner jag mig hemma i :-)
Jag har börjat läsa en biologs granskning av boken ”Intelligent skapelsetro”. Mums!
Posted in Naturvetenskap
Tagged biologi, evolution, ifrågasättande, naturvetenskap, religion
När jag började musikalutbildningen så hade jag haft ett på många sätt bra år. Jag hade fått klart mitt exjobb samt gått några sista kurser jag tyckte jag borde ha, och allting var klart för att jag skulle kunna få ut min examen. (Det var bara det rent administrativa från Universitetet som skulle bli klart.) Jag hade spelat i en fantastisk musikaluppsättning på fritiden. (Jag hade en del skadestrul, och min medverkan hängde ett tag på en skör tråd, men det gick vägen, och jag hade en fantastisk upplevelse av att spela musikal i en månads tid efter att ha repeterat ett halvår.) Jag hade en massa trevliga människor omkring mig och trivdes med mig själv. Eftersom jag var klar med en utbildning och hade en ny kostsam framför mig så bestod sommaren av att försöka jobba ihop så mycket pengar som möjligt – men det var liksom okej eftersom jag visste att jag hade något bra framför mig. Och när skolan och hösten började så var jag nyförälskad. Jag hade hittat en människa att dela mitt innersta med.
Jag trivdes alltså med mig själv och livet. Jag visste att det skulle bli ekonomiskt tungt, och att jag förmodligen inte skulle ha ekonomisk möjlighet att gå båda åren. Jag visste att mina odds att lyckas få jobb efteråt inom branschen var ännu mindre, inte minst med tanke på min ålder. (Jag hade åren innan misslyckats med att komma in på liknande utbildningar, som jag nu inte ens längre kunde söka på grund av min ålder.) Men det gjorde liksom inget. Jag gjorde det här för min egen skull. För att ge mig själv den här chansen och möjligheten, att släppa fram och bejaka de här delarna av mig själv. Och för att inte behöva gräma mig i framtiden över att jag aldrig hade försökt.
Eftersom jag mådde bra och trivdes med tillvaron så hade jag dessutom ovanligt mycket ”kraft” att vara mig själv och stå för mig själv.
I att vara mig själv ingår saker som att fråga när jag inte förstår. Att framförande avvikande åsikter när jag har det och förklara och argumentera för min åsikt. Att ifrågasätta när det finns skäl till det (och ifrågasätta behöver inte alls vara något negativt, det kan även handla om att vilja förstå bättre). Att bejaka min smak och mina val när det gäller musik och sång och artister. Att släppa fram och bejaka alla delar av mig – inte bara en sida.
Men det var inte välkommet alls. Mitt kritiska tänkande, mina frågor och resonemang, ansågs som något jag kunde syssla med någon annanstans, men det fick jag lägga av med här. Min livserfarenhet var en belastning. Mina blandade intressen, med både naturvetenskap och dans/musik, som setts som något positivt och normalt inom naturvetarkretsar, sågs här som något konstigt, och hade jag nu valt musikalinriktningen så fick jag ta och släppa det andra. Jag, mina frågor och min större värld ansågs ta för mycket plats.
Och jag förväntades vara ELEV och acceptera allt lärarna sa och gjorde – oavsett vilka grodor och påståenden som kom ur deras munnar, med uttalanden om stjärntecken och slutsatser om folks krämpor baserat på vilket ben de la över det andra när de satt – utan att ifrågasätta eller säga emot, på ett sätt som jag inte skulle ha accepterat ens på mellanstadiet. Alla andra svalde dumheter rakt av, och menade att det var bara att leva med och acceptera. Det var liksom en märklig tillbakagång till… en helt annan värld. En värld jag inte skulle accepterat i något annat sammanhang.
Det funkade förstås inte alls bra för mig. Jag försökte klara av omgivningarna och förutsättningarna, för jag ville ju så gärna det här.
När jag slutligen föll hade jag inte mycket kraft kvar.
Jag är biolog. Grön biolog. Jag har läst växtsystematik, naturvård och ekologi.
Det är ytterst lite av detta jag använder mig av i mitt jobb. Jag kom med tiden till insikt om att jag inte riktigt passade som (eller hade läggning för) att vara expert inom biologiområdet – och det finns så många andra som ÄR bra på det. Jag funkar bättre som generalist inom miljöområdet och i gränslandet mot information.
Så var då biologistudierna bortkastade? Verkligen inte! Jag lärde mig förstås en hel del (varav jag glömt massor). Men jag utvecklades generellt i mitt naturvetenskapliga tänkande, och allmänvetenskapligt, filosofiskt och resonemangsmässigt – och faktiskt ”teologiskt”. Jag förkovrades och utvecklades som person. Och inte minst var det en utvecklande miljö, på ett personligt plan, med människor som befann sig på samma våglängd som jag.
Men sett i lite perspektiv nu i efterhand, när jag vet hur lite jag använder den faktiska detaljkunskapen från vissa fördjupningskurser, och att förkovran egentligen är den största behållningen, både privat och ur jobbhänseende, så undrar jag om jag inte borde valt lite andra kurser. Lite mer genetik och evolution, till exempel!
Å andra sidan funkar det ju inte att tänka så. För utan den formella kompetens jag skaffat hade jag aldrig fått mitt första kommunala jobb, och därmed inte skaffat mig den kommunala erfarenhet som jag trots allt tror var bidragande till att jag fick det här jobbet. Och om det inte vore för det där första jobbet så skulle jag kanske inte ens befunnit mig i den här delen av landet.
Posted in Naturvetenskap, Reflektioner och tankar