Bredvid mig här på skrivbordet ligger mitt dopljus.
Större delen av mitt liv har jag inte ens vetat om jag haft ett dopljus. Och fram till för några månader sedan har det legat hos min föräldrar. Men de har städat och rensat och ville inte ha kvar det.
Ja, jag är döpt. Och sedan länge ateist.
Dopet i sig är alltså inget betydelsefullt för mig. Ljuset har inget religiöst värde för mig.
Men det känns som att jag liksom inte bara kan kasta det. Rent principiellt. Det har liksom ändå någon sorts symbolvärde. Typ för att någon har velat mig gott som liten bebis, och haft tankar om min framtid och mitt liv. Eller nåt sånt. Det skulle kännas som att skymfa de goda tankarna att slänga det.
Samtidigt ger religiösa symboler som liksom ska kopplas till mig – och utan att jag haft en chans att välja det – mig obehagskänslor. Ganska diffusa, men ändå.
Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Därför blir det liggandes. Det har legat under högar med annat här på skrivbordet, men nu städade jag och hittade det :-(
Jag får väl lägga ut det i någon låda på uthusvinden och glömma bort det igen.