Det får inte synas att man har ont. Och har man så ont att det måste synas så ska man hålla sig hemma.

Eller är det bara jag som upplever det så? Är det bara min känsla att folk, tittar, undrar och tycker att man måste förklara sig?

Jag har under många år (från första mens till graviditeten med första barnet började – vilket torde innebära ungefär drygt 16½ år) haft väldigt väldigt ont många gånger när jag haft mens. Men mens är ingen sjukdom, och jag har inte gärna stannat hemma annat än om det varit nödvändigt, envis som jag är. Speciellt eftersom det ofta handlar om ett skov på några timmar, och sedan släpper det onda efter en aning från panikont till rätt okej (och kommer eventuellt tillbaka efter några timmar igen).

Men det där jävelonda går ju ändå inte riktigt att gömma. Och mensont hanteras bäst genom att krypa ihop i en lagom boll, och genom att då och då hitta nya lägen som funkar för stunden. Ganska mycket knöla omkring. Då kan jag hantera smärtan. Och då kan jag vara med och ta till mig det som sägs på en lektion eller ett möte i ganska stor utsträckning.

Men det är inte socialt accepterat. Har man så ont så ska man hålla sig borta.

Än värre är det när man sitter ihopkrupen på busshållplatsen eller på tåget eller på annan publik plats. Då finns det ju ingen möjlighet att förklara för alla som ser en. Och på något vis hamnar man genast i kategorin fyllon, psykfall, drogpåverkade och annat slödder. – Eller är det bara som det känns, när man ser folks blickar?

Nu har jag ont i ryggen. Skitont. Igår kunde jag knappt ta mig hem – först lyckas gå till tåget, sedan sitta ner på tåget, sedan köra bilen.

Men det får ju inte synas. På något vis förväntas man hålla uppe en fasad. Och när jag knappt klarar av att ta mig över övergångsstället innan det blir rött igen så känner jag att jag är ivägen.

Dessförinnan var jag på möten på jobbet. Ett möte där jag faktikst ursäktade mig och växlade mellan sitta stå och sitta på huk. Men då var vi bara tre personer. Och sedan ett möte i en stor hörsal.Jag stod upp. Jag hade behövt röra på mig, ändra läge. Men jag skämdes. tyckte att jag störde. Varför gör man det? Så jag plågades och höll god min och gav seda upp i förtid och gick därifrån.

Stackars de som har ont jämt.