Eller är det bara jag som upplever det så? Är det bara min känsla att folk, tittar, undrar och tycker att man måste förklara sig?
Jag har under många år (från första mens till graviditeten med första barnet började – vilket torde innebära ungefär drygt 16½ år) haft väldigt väldigt ont många gånger när jag haft mens. Men mens är ingen sjukdom, och jag har inte gärna stannat hemma annat än om det varit nödvändigt, envis som jag är. Speciellt eftersom det ofta handlar om ett skov på några timmar, och sedan släpper det onda efter en aning från panikont till rätt okej (och kommer eventuellt tillbaka efter några timmar igen).
Men det där jävelonda går ju ändå inte riktigt att gömma. Och mensont hanteras bäst genom att krypa ihop i en lagom boll, och genom att då och då hitta nya lägen som funkar för stunden. Ganska mycket knöla omkring. Då kan jag hantera smärtan. Och då kan jag vara med och ta till mig det som sägs på en lektion eller ett möte i ganska stor utsträckning.
Men det är inte socialt accepterat. Har man så ont så ska man hålla sig borta.
Än värre är det när man sitter ihopkrupen på busshållplatsen eller på tåget eller på annan publik plats. Då finns det ju ingen möjlighet att förklara för alla som ser en. Och på något vis hamnar man genast i kategorin fyllon, psykfall, drogpåverkade och annat slödder. – Eller är det bara som det känns, när man ser folks blickar?
Nu har jag ont i ryggen. Skitont. Igår kunde jag knappt ta mig hem – först lyckas gå till tåget, sedan sitta ner på tåget, sedan köra bilen.
Men det får ju inte synas. På något vis förväntas man hålla uppe en fasad. Och när jag knappt klarar av att ta mig över övergångsstället innan det blir rött igen så känner jag att jag är ivägen.
Dessförinnan var jag på möten på jobbet. Ett möte där jag faktikst ursäktade mig och växlade mellan sitta stå och sitta på huk. Men då var vi bara tre personer. Och sedan ett möte i en stor hörsal.Jag stod upp. Jag hade behövt röra på mig, ändra läge. Men jag skämdes. tyckte att jag störde. Varför gör man det? Så jag plågades och höll god min och gav seda upp i förtid och gick därifrån.
Stackars de som har ont jämt.
2 kommentarer
Vill man vara välvillig (vilket du säkert är någon dag då du inte har ont ;) ) så kan man tro om sina medmänniskor att de bryr sig om att du ser ut att ha ont men inte vågar fråga (vi är ju lite fega med att fråga främmande människor – en del eftersom de inte vill bli inblandade men en hel del för att vi är rädda att folk skall känna sig påhoppade). På jobbet och skolan tycker jag definitivt man kan räkna med att människor beundrar att du orkar komma dit trots att du har ont – framförallt om de vet att du har ryggskott..
Författare
Idag är jag inte där utan hemma och rör på mig istället… :-)
Men det är väldigt olika hur folk reagerar. Jag har faktiskt varit med om att bli typ uppläxad och nätan utskälld av en äldre kollega för att jag hade så ont att jag gick och la mig i vilrummet ett par timmar när jag hade så mensont att jag inte kunde vara. Hon tyckte typ att jag sjåpade mig och här skulle inte jag komma och tycka synd om mig för det finns minsann de som har det mycket värre. (Jag klagade inte alls, jag bara konstaterade att jag hade för ont för att jobba och kämpade på så gott jag kunde.)
Annars är det säkert ofta sant det du säger. Men det är ett problem att vi har svårt att prata om det som jobbigt. För det innebär ofta i praktiken att den som har ont blir väldigt ensam.