Dela tre skrumpna äpplen i fyra delar, kärna ur och skär sedan varje fjärdedel från ena ändan i mindre bitar. Lägg i en liten emaljerad låg gjutjärnsform. Ställ in i varm ugn medan du förbereder resten.
Blanda 50 gram smör (mjukat), ca ½ dl mörk sirap, ½ dl rörsocker, 1 dl havregryn, ½ dl grovt rågmjöl. Klegga ut i jämnt lager över äpplena. In i ugnen, 230 grader, 20 minuter.
Servera med vispad grädde med lite vaniljsocker i.
Mumsgott!
Den här artikeln från TT kunde man läsa i ett antal svenska tidningar i helgen. Och ja, jag har också observerat det här. Det förväntas av ”vanligt” folk att man ska kunna resa till Thailand eller på andra lyxiga semestrar (ja, jag betraktar det som lyx), köpa ”märkesvaror” och ny elektronik med mera. Och detta finansieras genom att man väljer lågprisalternativ för en hel del av de vardagsvaror man behöver. Lågprismat, lågpriskläder, och så vidare.
Lyxen får de ju själva glädje av.
Men inte sjutton är det de själva som offrar sig. I de allra flesta fall är lågprisalternativen helt okej – i konsumtionsleden. Det låga priset beror på besparingar i tillverkningsleden.
Mataffärernas lågprisalternativ är inte ekologiska.
Och hur är det med lön, sociala aspekter, arbetsförhållanden som arbetstid, övertidsersättning, arbetsmiljö och säkerhet, eller miljöaspekter i övrigt där lågprisalternativen framställs? Och hur transporteras de hit? Från vilka länder? Är de som tillverkar vuxna?
Är tillverkningen hållbar ur ekologiskt, ekonomiskt och socialt hänseende?
”Besparingen” görs ju någonstans, annars hade inte lågprisalternativen varit billigare. Det är ju fullkomligt självklart – det kan vilken barnunge som helst förstå. Ändå verkar många inte fatta. Eller, jag tror inte de vill fatta. För då skulle de ju vara tvungna att välja de dyrare alternativen till sin vardagskonsumtion. Och då skulle de vara tvungna att avstå från den årliga Thailandsresan och behålla mobiltelefonen så länge den fungerar.
Att vara en medveten konsument är ju jobbigt!
”Man känner att man har rätt till de här sakerna, annars är man inte en del av dagens konsumtionssamhälle. Man är inte en människa som är värd någonting om man inte kan konsumera som de som konsumerar bäst.” står det i artikeln.
Rätt till de här sakerna? Även om man orsakar lidande hos andra människor och förstör planeten och levnadsomständigheterna för ett stort antal andra arter?
Det är skrämmande. Och det är svårt att uppfostra barn till att inte basera människovärde på konsumtion när det är detta de möter från omgivningen.
Vi behöver samarbeta kring detta! Alla tänkande föräldrar har en viktig roll i detta. Alla måste vi dra vårt strå till stacken.
Frågan är om vi kan göra något mer konstruktivt, som gör att vi tillsammans blir större än bara summan. Men hur? Upprop? Fast det känns så… överanvänt?
Och jag känner mig förolämpad när Coop i sin reklam vänder sig till ”alla barnfamiljer” och talar om att de sänkt priset på sina lågprisalternativ. Jag tycker det är ett fruktanvärt otrevligt antagande att vi, bara för att vi har barn, vill ha det billigaste. Herregud, mitt främsta skäl att handla hos dem (i den mån jag gjort det) har alltid varit deras utbud av ekologiska och miljömärkta produkter.
Läs också:
Posted in Miljö, Reflektioner och tankar, Samhälle
Tagged arbetsförhållanden, ekonomi, hushållning med resurser, konsumtion, lågpris, vardagslyx
Ibland tror jag vissa har missförstått något väldigt grundläggande när det gäller matlagning. Som det här med buljong.
För någon vecka sedan skulle jag laga oxsvanssoppa. Eftersom det inte något jag lagar jätteofta tyckte jag det var en bra idé att snegla lite på något recept. Och i en av de där gratistidningarna man får av de stora livsmedelsaffärskedjorna om man handlar tillräckligt hos dem fanns just ett recept på oxsvanssoppa.
Oxsvanssoppa. Grundprincip: smakrikt kött bryns, grönsaker tillsätts, vatten hälls på, alltsammans får koka en väldans massa timmar.
Alltså: det man gör är i princip att man kokar en prima buljong.
Och i receptet tillsätter de… buljong!
Varför då? Varför i hela fridens namn då?
För övrigt så har jag ganska svårt för en av de andra principer som dyker upp i det här receptet (men som är väldigt vanlig inte bara i ”moderna” recept, utan även i gamla kokböcker): principen om att ta bort grönsakerna ur den goda buljongen/såsen på slutet – och sedan slänga dem! Måhända att de inte är lika vitaminrika som vid kokningens början. Men nån näring innehåller de säkert fortfarande. Och om inte annat så agerar de i alla fall bukfylla. Dessutom är de där halvt sönderkokta grönsakerna ruskigt goda! De r ju snarast en del av konsistensen, en sorts redning. Varför ta bort det som ger både karaktär och mättnad?
Posted in Irriterande, Mat, Miljö, Saker jag inte förstår
Tagged grönsaker, hushållning med resurser, soppa
Jag tycker det är ett märkligt resonemang.
Kommunerna kan inte bestämma vilka som ska flytta till en kommun. Du och jag har rätt att flytta till vilken kommun vi vill. Det är inte en del av det kommunala självstyret att få välja vilka som får lov att flytta dit. (Åtminstone inte på ett teoretiskt och principiellt plan, vilket är det relevanta i det här fallet.)
Samma regler måste rimligen gälla för de ensamkommande flyktingbarn vi välkomnat och tagit emot i Sverige (enligt regler och lagar beslutade på nationell nivå enligt de demokratiska principer som gäller i vårt land). Alltså ska de vara välkomna i alla svenska kommuner.
Människor som människor.
Tvättmaskinsreparatören var här i fredags och satte nåt klegg i gängorna så att inte skruvarna ska skruva ur. Det verkar funka.
Elektrikern var här i torsdags och säkrade upp huset till 20 ampere samt tittade på lite annat som ska fixas.
Mannen hämtade tre glas till verandafönstren hos glasmästaren i torsdags och har idag stiftat och kittat.
Jag har idag grönmålat lager två på de nya verandafönstren samt grönmålat kittkanten på de gamla stora verandafönstren.
Posted in Hus och renovering
Tagged glasveranda, kromoxidgrönt, linoljefärg, tvättmaskin
Och jag är alldeles förjordat trött.
Jag har egentligen inte alls brist på saker att skriva om. Inte alls. Men det finns liksom inte ork. Helst vill kroppen gå ner i dvala.
Då blir det stillsammare på bloggfronten-
Och det gäller för övrigt inte bara mig – jag ser det på många andra bloggar. Man får nog se det som något naturligt ;-)
Jag är skadad.
Ja, alltså inte just nu egentligen. Men jag har haft problem med både knän och ljumskar, kopplat till dansen. För länge sedan. Kämpat med sjukgymnastik och kommit tillbaka. Och så har jag nackproblemen också – orsakat av en trafikincident och med en massa sjukgymnastik som konsekvens.
Jag har ömma punkter. Jag har inte några väldigt aktiva problem just nu – peppar peppar – men min kropp är ömtålig, bland annat på dessa punkter. Dessa muskler är inte vad de varit. Jag går lättare sönder, får lättare ont.
Jag har förstås lärt mig. Jag vet numera ganska väl vad jag ska undvika, jag vet vad jag inte kan göra. Vet att jag ska undvika vissa rörelser, undvika snabba rörelser, och såd vidare. Och är extra försiktig, så att inget ska hända.
Att vara försiktig är att inte vara lika spontan. Att vara mer förutseende.
Under en hel massa år började jag varje träningspass, oavsett träningsform, med att komma i mycket god tid, massera ljumskarna med liniment och sedan värma upp lite själv. Det funkar numera tack och lov att jag låter bli det.
Under flera år var det första jag gjorde när jag kom till en ny dansklass, en ny danslärare, en ny gympalärare och allt vad det var att tala om att jag har de här problemen och jag kan därför inte göra allt. Numera säger jag inget. Dels har jag mindre problem. Dels är jag så gammal att jag numera tar det som det kommer och har bllivit mycket bättre på att skita i att follk tycker jag är konstig som inte gör allt. (Eller, känslomässigt tycker jag fortfarande att det är besvärligt, men jag gör ändå som jag göra, typ.)
Men fortfarande är det så att jag nogsamt stretchar efter alla träningspass. För att inte musklerna ska dra ihop sig, bli korta och sköra och lättare skadas vid snabba rörelser när jag rör mig. För att jag inte ska stelna till totalt och bli mindre rörlig. Jag vet att detär nödvändigt för min kropp – jag vet hur det kan gå annars. Det är tråkigt att stretcha, att sitta kvar sist, men jag gör det. Kan jag inte göra det i salen så blir det i omklädningsrum eller korridor, och jag har suttit många gånger och stretchat på golvet på pågatåg. Ja, folk tittar – då får de väl göra det. (Och medan jag sitter och skriver detta så inser jag att herregud, jag har ju faktiskt glömt att stretcha efter baletten idag! :-o)
Och jag är eländigt trött på det. Trött på att hela tiden tänka mig för. Hela tiden vara uppmärksam, förberedd. Bedöma varje övning under det att läraren visar – kan jag gör det där, kan jag göra det fullt ut, behöver jag modifiera eller låta bli? Hela tiden balansera det mot lärarens uppmaningar om att ta i, våga mer, ge allt – eller hur det nu uttrycks i olika träningsformer.
Jag är ruskigt sotis på dem som kan gå in på ett träningspass och bara GÖRA – utan att behöva tänka sig för. Bara göra, vara, fullt ut. Slänga upp benet i en grand battement, göra en fondue med riktigt högt ben och veta att det är OK för ens ljumskar klarar av att gå tillbaka ut från passén utan att gå sönder – även om man inte är försiktig. Kunna lyda uppmaningen att ge allt. Inte behöva tänka sig för.
Och ja, oro föder försiktighet och medvetenhet som i sin tur föder oro. Visst är det så. Visst har skador och annat bidragit till min allmänna ångestighet. Det kan vi säkert ta mer om en annan gång.
Jag ska väl börja med att säga att jag förmodligen vet alldeles för lite för att uttala mig. Jag är inte ett dugg insatt – jag vet bara det man får veta i korta nyhetsreportage i TV, radio och tidningar.
Men jag fascineras över strejkerna i Grekland. Självklart förstår jag att folk tycker det är jobbigt och besvärligt att det ska dras ner på verksamhet, dras ner på löner, avskedas folk och höjas skatter. Ytterst få människor vill på det sämre. Gnäll och suckar är förstås en fullt rimlig reaktion.
Men strejker och protester?
Något måste ju liksom göras åt det ekonomiska läget. Alla de som strejkar och protesterar och menar att de beslutande inte kan göra så – vad har de tänkt istället? Hur menar de att pengarna ska sparas?
Det kan ju förstås vara medias rapportering det är fel på. Grekerna som strejkar kanske har kommit med något mycket bättre förslag, som media valt att inte berätta om.
Eller så är det jag som är korkad.
Nåt är det i alla fall. För det går inte ihop.
Jag skrev ju häromdagen om skolfotoföretagens beställningspaket.
Sedan skickade jag länken till blogginlägget till Tema Klasskort, som står för fotografering i vår kommun. Här följer konversationen med Tema Klasskort.
Tema Klasskort:
Tack för ditt mail .
Jag har läst ditt inlägg på din blogg ang bilder som man skickar tillbaka.
Om det är oss din skola har som fotobolag så tycker jag inte det stämmer med vad du skrivit angående att man ej kan se bilden innan man beställer.
För hos oss är det just det man kan göra, när man loggar in för att kanske beställa bilder för påseende så kommer bilden upp på första sidan, så då kan man se på bilden och därefter välja om man vill fullfölja sin beställning eller att avsluta den om man tyckte att bilden var dålig.
Vad gäller bilder som kommer åter i retur så har du rätt i att de flesta bilder slängs..
Men om du går in på vår hemsida så kan du se att man även kan välja att få bara en bild hemskickad om man kontaktar oss och inte ett helt paket.
Med vänliga hälsningar
Jag svarar:
Hej!
Jodå, det är Temaklasskort som vår skola och vårt dagis har som fotobolag.
Så här stod det på lappen, som kom hem omkring en vecka innan fotograferingstillfället för vårt skolbarn (och någon dag innan fotograferingstillfället för dagisbarnet):
”Välkommen till fotografering på:
[Skolans namn] [Datum]
Önskar ni få hem bilder och katalog till påseende, gå in på vår hemsida www.temaklasskort.se och fyll i era uppgifter. Har ni inte tillgång till internet kan man även lämna lappen till fotografen alternativt skicka den direkt till oss. Mer information finner ni på baksidan av denna lapp.
Vi erbjuder följande produkter till påseende:”
Och så listat ett antal kortstorlekar och priser och rabatt och paketpris.
På baksidan finns info om att man kan välja mellan olika bildpaket, och leveransvillkor och PUL. Samt infon om att man om man beställer via nätet även får bilden som mms. Men inte ett ord om någon möjlighet att först få bilden digitalt och sedan välja vilka bilder man vill beställa.
Inte heller när jag loggade in erbjöds jag någon sådan möjlighet. Jag kunde välja mellan olika paket, och jag kunde välja att få bilden som mms, men inte välja att bara få bilden digitalt (t.ex. som mms) och först därefter beställa.
Är det möjligen så att det funkar annorlunda om man loggar in först efter att bilden är klar? (Med skolbarnet loggade vi in före fotograferingstillfället; med dagisbarnet är jag osäker på om det var dagen före eller på fotograferingsdagen.) Med tanke på att det också står på lappen att man kan lämna den till fotografen vid fotograferingstillfället, och man förr om åren alltid behövt lämna den till skola/dagis senast på fotograferingsdagen, så har vi självklart antagit att det måste ske senast då. Och det framgår ingenstans på vare sig utskickad lapp eller när man loggar in på hemsidan att man erbjuds andra möjligheter om man väntar med att beställa. Om det nu är så det är? Men det är ju bara min gissning.
Det enda jag vet är att vi inte erbjudits möjligheten att först se bilden och sedan beställa. Vi har överhuvudtaget inte erbjudits möjligheten att bara välja att få hemskickat de storlekar på kort vi vill ha. Vi har bara fått möjligheten att välja paket – eller avstå helt.
/S
Tema Klasskort igen:
Hej igen!
Ja precis, bilden måste vara klar innan man kan se den på vår hemsida.
Så det tar ca 1-2 veckor efter fototillfället tills man kan se bilden.
Har man skickat in lappen kan man inte logga in för då ligger det redan inne en beställning.
Med vänliga hälsningar
Och så det svar jag om en stund avser skicka:
Så ni menar alltså att ni erbjuder just det jag frågar efter – men att ni inte talar om det för era kunder?
Om jag förstår dig rätt så finns det i praktiken två sätt att få reda på att det är möjligt att göra på det sätt jag beskrivit som önskvärt:
- att vänta ett par veckor förbi fotograferingstillfället innan man loggar in på er webb för att beställa. (Vem gör det? Med tanke på att det hos er föregångare Elevbild – om jag fattat rätt är Temaklasskort en sammanslagning av Elevbild och ytterligare ett par fotoföretag – var nödvändigt att meddela senast vid fotograferingstillfället om man ville ha nåt alls hemskickat eller inte, så skulle jag absolut tro att det var försent att alls beställa något två veckor efter fototillfället. Ni har ju inte på något vis talat om att man kan beställa senare.)
- att aktivt själv höra av sig och fråga, till exempel via mejl. (Och frågar gör man förmodligen normalt sett bara om man hört av någon annan att det går att göra så. Eller möjligen om man som jag funderar en massa.)
Eller hur har ni tänkt att era kunder ska få veta? Telepati? Tankeläsning? Missar jag nåt? Kanske vill ni inte att kunderna ska få veta? :-)
För i mina ögon är den självklara lösningen att skriva detta någonstans i det där brevet ni skickade ut. Både att man kan beställa exakt de bilder man vill om man väntar ett par veckor med att beställa, och att det går bra att vänta i största allmänhet. Och ville man öka genomslaget lite till så skulle det stå direkt man kommer in på er webbplats när man loggar in för att beställa enligt instruktionen på lappen: om du väntar si och så länge så kan du istället beställa just de bilder du vill ha istället för ett paket.
Ni har ju liksom flera uppenbara tillfällen att informera – men tar inget av dem.
Jag tycker, ur ett informationshänseende, att det är mycket märkligt. Och mycket intressant :-)
/S
______________________________
Sensmoral av dagens inlägg:
Det man inte informerat om ska man inte förvänta sig att folk får veta.
En lärdom många skulle behöva – men den drabbar tyvärr sällan dem som skulle behöva den ;-)
Posted in Irriterande, Miljö, Saker jag inte förstår, Skola
Tagged information, kommunikation, om vissa företag, skolfoto, Tema Klasskort
Vi har köpt en bänkskiva till tvättstugan/pannrummet. En Ikeaköksbänk, som nu är avsågad i rätt längd och har fått ben (tack och lov med justerbar längd, eftersom ett av benen står ovanpå den märkliga sockeln vi har ett hörn av rummet) som har placerats på ett märkligt och nogsamt genomtänkt sätt (för att inte krocka med vattenledningsrör och vattenmätare och annat spännande). Det står alltså en bänk längs fönsterväggen. Nästan som hos vanliga människor! Under står dessutom ett stativ med fyra trådkorgar. Vi har dock ännu inte bestämt hur de ska användas :-)
Vad gäller tvättmaskinen så konstaterade mannen efter att ha lyft loss ”locket” igen att det var just så, skruvarna hade skruvat loss igen. Så vi har köpt lämpliga skruvmejslar (eller vad det ska kallas – vinkelböjda som den enklare varianten av insexnycklar, men förstås med annan skalle). Efter att mannen skruvat åt lät det jättebra första maskinen vi tvättade, och sedan förvärrades det successivt. Så… just nu får vi väl leva med att dra åt skruvar då och då? Tills reparatörerna har nåt bättre att komma med, i alla fall :-)