Min mens har alltid varit hopplöst oregelbunden. Cyklerna har normalt sett varierat mellan 21 och 28 dagar från första mensdag till första mensdag nästa cykel. (Jag har haft enstaka cykler som varit ännu kortare respektive längre.) Oftast rör det sig om 23, 24, 25 eller 26. Det är tillräckligt mycket variation för att jag egentligen inte ska ha en susning om när mensen tänker dyka upp. Eller ja, jag kan ju gissa på ungefär en vecka när. Som sagt var, det är ganska oprecist.
Och därför glömmer jag ibland bort att det snart är dags.
Det kvittar ju för övrigt om jag minns eller inte, jag vet ju ändå inte när den ska komma. Och nej, jag kan inte känna det heller. Eller, ibland känns det i flera dagar som att den ska komma när som, och andra gånger kommer den utan föraning. Men visst, ibland har jag en känsla som stämmer också.
Så antingen går jag och är föreberedd i upp till en veckas tid, med en binda (jag gillar faktiskt tunna bindor bättre än trosskydd, de förra har mindre tendens att knöggla ihop sig) i trosorna (ja, inte samma binda i en vecka, men ni fattar), ifall att. Eller så skiter jag i det, alternativt glömmer det. Och då går det som det går.
Och när jag väl inser att nu… har mensen kommit – eller känner att nu har den NOG gjort det – och sitter på ett möte och inte kan komma ifrån, ja, då är det tur att min mens trots allt inte flödar på så effektivt i allra första början och att jag ändå har jeans som det liksom inte läcker igenom så lätt, så det är bara trosorna som drabbas. Och numera har jag både så pass mycket erfarenhet och så pass god koll på var det finns affärer att akuthandla i ifall jag faktiskt inte har några bindor med mig alls i min allmänna tankspriddhet – och det är nog tjugo år sedan jag senast var tvungen att klara mig med toapapper i trosorna nästan en hel dag.
Men just ja… sådant här pratar man ju förstås inte om.
Eller så är det verkligen bara jag som råkar ut för sådant här. Ja, så är det förstås.