Jag tror ju att den där gången jag missade stretcha faktiskt hade en påtaglig del i det. Kombinerat med stress (då sitter jag inte ordentligt på kontorsstolen, och så spänner jag mig), en massa situationer med barnen, då jag spänner mig (och alla gånger jag får böja mig över dem för att nå fram till spisen, eller lyfta treochetthalvtåring som inte vill, eller annat sånt). Och så de jävla eländiga sitsarna på de nya pågatågen. Och sedan när jag väl fått ont har jag förstås spänt mig för att komma undan smärtan och skapat smärta och anspänning på nya ställen.
Jag var hos naprapat i måndags. (Det har jag bara varit två gånger tidigare i mitt liv: för fem år sedan, efter en hel höst med panik över nacken.) Jag tror det gjort en del skillnad. Jag ska dit igen på måndag.
Och jag påminns återigen om vikten av stretching. Åtminstone för min kropp.
Pingback: Sanne skriver » Stretchingen på tapeten igen