Monthly Archives: februari 2012

Vår, kanske…?

De senaste dagarna har det varit plusgrader ganska stor del av tiden och regnat en del. Igår låg inte mycket kvar av snön. Innergården hade en stor vattenpöl med is under, och infartens hjulspår var kraftfulla isspår.

Dagen idag började med dimma, som sedan kombinerades med ösregn och blåst (ja, dimman låg ändå kvar). Vattenpölen på innergården växte och växte, och båda infarterna stod under vatten; den oanvända värre än jag nånsin tidigare sett. Tomten började likna en träskmark. Men nu på kvällen när jag gick ut till uthuset med saker till frysen hade det i alla fall sjunkit undan från innergården.

Vi har hållit oss inne, jag och minstingen. (Di andra är bortresta.) Bakat och sånt. Och sått. Ja, det är lite tidigt. Men vi brukar så tomater och sånt i februari de allra flesta år. Vid den här tiden kliar det i fingrarna av längtan efter vårbruk och att se fröerna gro i fönstret. Redan för ett par veckor sedan sådde vi lite basilika, för att liksom kunna klara av väntan på tomatodling. Och om det nu är lite tidigt för tomater och chili, så hinner vi faktiskt med en omgång till senare :-)

Det blev en drös sorter… Lite fanns kvar i gamla påsar, men vi har köpt en del nya (i år blev det från Runåbergs). Nej, vi behöver inte så många – men det är ju kul! :-) Sämre nöjen kan man ju ha, liksom :-)

Så nu har vi följt en pluggbox med 2/3 plantjord, 1/3 såjord och så en massa chili-, paprika- och tomatfrön:

  • Sweet Banana (paprika)
  • Ferenc Tender (paprika)
  • Sarit Gat (chili)
  • Corbaci (sötpeppar)
  • Ildi (tomat)
  • Cheerio (tomat)
  • Stupice (tomat)
  • Red Pearl (tomat)
  • Sibirjak (tomat)
  • Cal-J (tomat)
  • Red Pear (tomat)

Tomatodling är väl ett vårtecken så gott som något? Och en fågel sjöng som en galning en stund därute idag, och i princip all snö är borta. Det ska regna hela sportlovsveckan.

 

Produktutveckling

Den gångna veckan har gått i förkylningens tecken. Till förkylning hör nästäppa – och därmed också nässpray.

Nässpray är otrevligt att ta men en lättnad när effekten kommer. Till det otrevliga hör biten med att stoppa in den tjocka spetsen in den svullna ömma trånga känsliga näsan.

Men när jag häromdagen stoppade sprayflaskan i näsborren noterade jag att det inte kändes så illa som det brukade. Som om näsborren inte var lika förkylningstrång (men det var den ju) eller flaskspetsen inte lika tjock.

Och när jag tittade så insåg jag att det var just så: den yttersta dryga centimetern av spetsen har gjorts smalare!

Det kallar jag produktutveckling.

Bullar som förhoppningsvis blir goda semlor, men det får tiden utvisa

  • 25 g jäst
  • 1½ dl vetesurdeg (matad påmorgonen och lämnad framme)
  • 2 dl kall mjölk
  • ½ dl råsocker
  • ½ tsk salt
  • 100 g kallt smör
  • ½ dl grovt dinkelmjöl
  • 7 dl vetemjöl special

Kör i assistenten en god stund. Låt jäsa drygt 2 timmar. Baka ut till 16 bullar. Jäs ca 1 timme. Sätt in i ugn 200 grader, sätt upp till 240 grader, grädda ca 10 minuter.

Kanelbollar

Nej, du läste inte fel. Det ska vara ”o” och inte ”u”.

Jag är själv glad för kakor med chokladsmak. Men mina barn vill inte ha nåt med choklad. (Den store har  aldrig gillat det. Den lille älskade choklad fram tills innan kräksjukan förra våren, men då åt han choklad bara en kort stund innan första kräkningen, och sedan dess vill han inte smaka.) Alltså är de inte intresserade av sådana där kalla kakor som hette nåt annat när jag var liten men som numera ska benmnas chokladboll eller kleggboll.

Så därför testade vi idag en annan smakvariant. Följande kördes snabbt ihop i matberedaren, för att sedan rullas till små bollar och ställas i kylen:

  • 50 g smör
  • ½ kaffekopp socker
  • 1 kaffekopp havregryn
  • 2 tsk kanel
  • ½ tsk malen ingefära
  • 1 msk vatten

Japp, det blev gott!

Gårdagens konstigaste

Jag kommer gående över Drottningtorget i Malmö. Ett ungt par kommer gående emot mig. Hon stannar mig och frågar:

”Ursäkta, hur kommer vi till T-centralen?”

”Va?” säger jag.

”Ja, hur kommer vi till T-centralen?”

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara… ”Öh… Stockholm…?” klämmer jag ur mig.

Grabben tar tag om tjejen. ”Fel stad”, säger han och drar iväg henne.

Ja, jo, det förstod jag också. Men vart skulle ni egentligen? Och varför frågade ni inte vidare?

Det här med naturligt igen…

Debatten om ”hen” rasar visst på alla möjliga håll i cyberspace. Maria skrev ett klokt inlägg. I kommentarerna till hennes inlägg hamnar diskussionen återigen på det här med ”naturligt”. Jag skrev ett långt svar där nyss, och väljer att återge en del av det här också, angående genus, könsroller och möjligheten att få vara som man vill även om det inte stämmer med ”mallen”:

Nej, det är inte frågan om att bryta en naturlig väg och vagga in i något som är onaturligt. Tvärtom är det frågan om att bejaka varje persons personlighet, vilket i så fall är att betrakta som mer ”naturligt”.

Huruvida något är naturligt eller inte är dock ganska ointressant i sig, vilket jag skrivit ett inlägg om en gång i tiden.

För övrigt så går all uppfostran, skolning, utbildning och så vidare ut just på att vi ska göra något annat än det som är ”naturligt”. Istället ska vi välja att göra något som gör att gruppen, samhället, företaget eller vad det nu är som är relevant i sammanhanget, totalt sett fungerar bättre. Om allting hade fungerat perfekt i det ”naturliga” opåverkade stadiet hade vi ju aldrig behövt uppfostra barnen eller säga åt dem vad de ska göra – det hade de gjort självmant.

Och visst, det är ju en fråga om vilket liv och vilken värld man vill ha. Självklart hade en tillräckligt stor andel av människans avkomma överlevt även om vi levt ”naturligt” och låtit folk slå ihjäl varandra bäst de ville och struntat i sådana mänskliga fånerier som rättvisa och liknande. Men de människor som vill att vi ska leva på det sättet är sannolikt i minoritet (den slutsatsen drar jag utifrån att människan trots allt levt i olika former av civilisation ett antal tusen år).

Alltså: grunden för civilisation är att frångå det ”naturliga”. (Kultur är i någon mån motsatsen till natur.)

Och det vi då strävar efter är att leva på sätt som gör att människor fungerar så bra som möjligt tillsammans, på sätt som gör att så många som möjligt ska må så bra som möjligt utan att att någon annan skadas av det. Och ja, sådana där mänskliga påhitt som rättvisa. Och andra moderna idéer som att man ska gifta sig av kärlek och att man själv ska få bestämma om man vill ha sex eller inte.

Ansvar är en annan sådan där grej.

Och i ett samhälle där alla har ansvar, ett samhälle där vi strävar efter rättvisa och så vidare, där har alla nytta och behov av att kunna vissa saker. Som till exempel att ta hand om sina barn och laga mat, men också att reparera trasiga saker eller försvara sig och de sina vid behov. Och en massa andra saker.

De saker man inte är bra på behöver man öva på och utveckla. Den som har svårt för att lära sig läsa får lägga mer tid på att lära sig det, för läsa är en nödvändig färdighet i dagens samhälle. Den som har svårt för omvårdande bitar får lägga mer tid och arbete på att lära sig det, för det är också en nödvändighet (och inte ett dugg mer onaturligt än att läsa och skriva).

Och många saker är dessutom lättare att lära sig om det kommer naturligt, som en lek, när man är liten. Därför är det bra att uppmuntra alla barn att leka med dockor – för att det lär dem saker de behöver i livet.

För övrigt så brukar det sägas att jämställda förhållanden håller i större utsträckning än ojämställda. Jag har ingen länk till dessa uppgifter, men det kan säkert någon annan rota fram åt dig.

[—]

Vad gäller biten med mental hälsa så kan jag för övrigt garantera att jag hade mått betydligt bättre under många perioder om inte omgivningen hade envisats med att försöka pressa in mig i en färdig mall för hur tjejer ska vara. Vad gäller miljön skulle jag spontant tro att det är mer gynnsamt för miljön med mindre utpräglade könsroller – vilket också stämmer med vad jag läst.

Så vad är det då på bilden i nya blogglayouten?

Bilden är inte nytagen precis :-) Den är från maj 2005. I krukorna står tomater och chili, i väntan på att det ska bli sommar och utflyttning på gården.

Platsen är verandan. Ja, inte verandan på husets framsida, utan den på västra sidan, som vi ännu inte gett oss på att renovera. Fast bilden är tagen innan verandan hann förfalla fullt så mycket som den gjort nu. Numera är flera av fönstren nedrasade. Det beror inte på oss, utan på dem som byggt och tagit hand om stället tidigare. Nedanför fönstren består verandan av putsad stomme (jag vet inte säkert om den är gjuten eller murad). Och kanten i övergången lutar inåt. Alltså, regnvatten som landar på putskanten har i åratal runnit in mot fönstren och blivit stående där och sugits upp av fönstren, istället för att rinna bort. Dessutom har fönstren målats med plastfärg. Och då blir det till slut så att träet i fönstren ruttnar bort.

Numera har vi inga tomater stående på verandan. Numera sitter vi inte på verandan och skyler för hagelskurar på midsommar. Numera går vi helst inte ut där alls.

Men ja, den ska också renoveras. Tids nog. För det är ett ofantligt mysigt ställe.

Utanför fönstret kan man för övrigt ana kaffegrottan, alltså vår lilla berså av almhäckar.

Jaha, det nya ”temat” (utseendet) verkar fungera

Hur ser det ut hos dig? Händer det märkliga saker när du klickar runt, hamnar texten konstigt, eller funkar det inte alls i din webbläsare? Om något verkar konstigt, var snäll och berätta det!

När du läser det här ser bloggen förmodligen annorlunda ut än den brukar

Mest för att jag tröttnade på att så fort jag länkade till bloggen nånstans, så var det de där bokstäverna man ska knappa in för att visa att man inte är en bot (?) som visades som bild. Men också för att jag kände för lite förnyelse.

Hur det här verkligen ser ut vet jag dock knappt själv ens :-)

Dagens lästips: Den flamsäkra katten

Jag har inte vågat se filmen Underkastelsen. Jag vet redan så mycket om kemikalier och miljögifter och tycker det är läskigt nog redan som det är, och vet inte om jag pallar med att bli mer uppskrämd.

Därför tvekade jag även att beställa Naturskyddsföreningens årsbok ”Den flamsäkra katten – om Kemisamhället, hälsan och miljön”. Men en bok är lättare att lägga ifrån sig om man inte orkar fortsätta mer för stunden. Så jag tog mot till mig…

Igår kom boken. Jag har redan läst klart den, bortsett från det avslutande sammanfattande kapitlet.

Den är bra. Den är lättläst och fängslande, skriven på ett lättillgängligt sätt, i reportageform och med seriesidor här och var. Därför orkar man läsa om komplicerade och svåra saker som man annars lätt skulle lägga ifrån sig. Eller, orkar är fel ord. Det går inte att låta bli att fortsätta läsa.

Så hur skrämmande är det? Ja, det beror ju på vilka förkunskaper man har. Det var inte värre än jag hade väntat mig, kan man väl säga. Det vill säga, för den som inte har någon koll alls på sådant här innan så borde det vara rejält skrämmande. Och det inser jag ju allt mer och gång efter annan att även om jag tycker att ett miljöproblem är så gammalt och ”uttjatat” så att man inte behöver eller kan eller får skriva det på folks näsor längre utan att betrakta dem som mindre vetande, så är det inte så. Alla vet inte inte. Alla har inte läst eller hört.

Och jo, även jag lärde mig en del nytt. Som det här med att när det handlar om hormonstörande ämnen så är det inte relevant att ange några gränsvärden. Exempel: Ett ämne (tamoxifen) som har tumörhämmande effekt vid halter på tusendelar har inga synbara effekter alls i halter på miljondelar, men i halter på miljarddelar stimulerar det istället tumörtillväxten!

Trodde du annars att så länge halterna av ett ämne i en produkt håller sig under gränsvärdena så är allt lugnt? Glöm det! Eller att om något är farligt så skulle det inte få säljas? Ledsen, men du är grundlurad. Att något inte är förbjudet kan också bero på att ingen undersökt farligheten. Eller att det finns tusentals forskningsstudier men att kemikalieproducenterna förhalar förbud och regleringar genom att skylla på att vi inte vet tillräckligt än – det behövs alltid en studie till, i all oändlighet.

Och: har du också tagit till dig ”rönen” om att barn blir allergiska av att vi städar för mycket? Det visar sig att den teorin vilar på mycket lösa grunder. Den kommer från en (en) studie som visar att den som städar mindre är friskare. Men den säger inget om orsakssamband – man har inte alls tittat på orsaken till att man städar mer – kanske gör man det om man har mer allergiska barn? Däremot finns det ett starkt samband mellan astma och allergi och PVC-golv.

Slutligen vill jag citera några stycken ur boken. Först på sidan 99:

Vi borde börja hantera risker på ett intelligentare sätt än att plåga möss i oändlighet. I vardagslivet måste vi ofta ta beslut utifrån de fakta vi har och leva med en viss osäkerhet. Tiden eller resurserna är för knappa för att få full visshet. Läkare kan inte stå och diskutera medan patienten dör. I sådana fall tar vi normalt det säkra före det osäkra – vi tillämpar försiktighetsprincipen och substitutionsprincipen. Vi väljer inte ett möjligen farligare alternativ om det finns säkrare.

Och så på sidan 148:

… grubblerier och tvehågsenhet får inte hindra oss att ta tag i det vi kan göra här och nu. Svampplockarens bondförnuft är en bra metod för tillämpning av försiktighetsprincipen. Vi plockar bara svampar som vi lärt oss känna igen som ätliga. Resten får stå, trots at vi inte har fullständiga bevis för att de är giftiga – och ingen hävdar att det är en ovetenskaplig metod. Det finns minst tio gånger fler okända kemikalier än svamparter, så varför ska det anses ovetenskapligt att välja bort eller förbjuda kemikalier vars effekter ännu inte är kända?

Låt ingen expert håna din intuitiva kunskap och dina subjektiva val. Dina eventuella misstag är små jämfört med de fiaskon som präglat kemikaliepolitiken hittills.