Monthly Archives: mars 2012

Genom hela skollivet gör vi grupparbeten. Slumpmässigt, eller utifrån intressen, eller ibland utifrån vem vi väljer att jobba med utifrån vänskap, grupperas vi ihop med andra i klassen eller på samma utbildning, och sedan förväntas vi åstadkomma något tillsammans. Oftast med någon form av deadline.

Ibland strukturera vi upp arbetet inom gruppen: en person tar ansvar för vissa delar, en annan person för andra delar. Till exempel kan man dela upp efter olika ämnesområden. En annan uppdelningsvariant är att en person letar fakta, en annan intervjuar, en tredje skriver och en fjärde redovisar. Det finns hur många varianter som helst.

En väldigt vanlig variant är att en, eller flera, inte gör något alls. Och så får de andra göra den personens jobb också. Och alla klarar sig igenom. Icke-göraren kan klara sig igenom, halka med, och låta andra göra jobbet. I vissa fall beror det på att personen är lat och gladeligen utnyttjar situationen; i andra fall handlar det om bristande förmåga och dålig handledning/dåligt stöd från lärare och andra. Man dumpar helt enkelt problemet på de andra i gruppen.

Så kommer vi då, efter nio-tio år i grundskola, tre år i gymnasiet och ofta ett antal år på högskola, universitet eller annat utbildning, ut i arbetslivet. Och där, hör och häpna, består mycket av arbetet av just grupparbete! Fast det kallas inte så. Det är arbete tillsammans med kollegor på samma avdelning eller enhet, tvärarbeten med andra ämnesområden och enheter på samma arbetsplats, samverkan med andra myndigheter, företag, organisationer och så vidare som har samma mål eller intressen som ens eget, och så vidare. Som sagt var, grupparbete.

Och samma problem som i skolan kvarstår. Förstås. Det finns alltid folk som maskar. Folk som lyckas smita undan och låta andra göra jobbet. Folk som tar på sig för många uppgifter och därmed aldrig kommer att hinna allt utan som därför per automatik kommer att lasta över jobbet på de andra som tog lagom mycket ansvar. Och folk som helt enkelt bara aldrig har lärt sig att göra sin del eller samarbeta med andra.

Häromdagen när jag satt på något möte så slog det mig plötsligt: under alla dessa år har jag aldrig fått undervisning i HUR man gör när grupparbetar. (Har du?) Det har alltid bara antagits att man vet att man kan – eller att man lär sig ändå. Och visst, trial and error funkar ju till viss del. Men det resulterar ju också i ovanstående problematik.

Vore det inte bättre att lägga en del tid på att försöka lära barnen/eleverna/studenterna/whatever HUR man bör arbeta i grupp? Dels tala om teoretiskt hur man bör gå tillväga, vilka falluckor det finns och hur man undviker dem (och vad man gör när man fallit i dem). Dels ha praktiska grupparbeten där syftet är just att lära sig grupparbeta och där resultatet är av mindre betydelse, och där det sedan finns utrymme kvar efter att man egentligen är klar till att arbeta vidare med vad som gick fel och hur man borde gjort istället? Till och med lite rollspel och grejer. Och lära ut hur man får smitarna att göra det de ska.

Visst, det låter skittråkigt – men ack så värdefullt!

Eller är det jag som är född på stenåldern? Lär man sig kanske sånt här nuförtiden?

För övrigt tror jag det här är en viktig genusfråga. För till viss del tror jag att det är de ”duktiga flickorna” som gång efter annan får rädda upp situationen och göra det jobb som vissa lata pojkar inte gör. (Inte bara. Detta är självklart en ganska grov generalisering. Men jag tycker mig uppfatta en viss tendens till sådan ”uppdelning”.) Och ibland tror jag till och med att det är lärarna som förväntar sig eller kräver att de där duktiga flickorna ska göra just så. (Eller är det jag som är pessimist?)