Ont i halsen. Ont i kroppen. Snorig. Orkeslös.
Täcket luktar svett. Inte den illaluktande sorten utan mer den hemtama, inbodda. Det stör mig inte utan känns tvärtom bra.
Och jag är glad att ha en tillvaro där det är okej att vara sjuk. Att jag kan stanna hemma och krya på mig. Att det finns ekonomiska trygghetssystem som gör att jag kan. Att jag har en anställning, vilket innebär att jag ingår i trygghetssystemen. Att jag har en arbetssituation där det i praktiken funkar att vara sjuk och borta. Att jag inte behöver kämpa, bita ihop, klara ut trots att hela kroppen protesterar och hjärnan vägrar samarbeta.
Det är helt okej (även om det ju inte är trevligt) att vara lite lagom sjuk när man har lyxen av att faktiskt kunna få vara just det.