Monthly Archives: april 2012

Så varför odla själv?

Ja, inte är det för den ekonomiska aspekten. Visst, man kan hävda att man sparar pengar på det – men lika gärna tvärtom; det beror ju på hur man räknar, vad man värderar och vilken mat man annars skulle ha köpt (billigast möjliga eller dyr ekologisk närproducerad?).

Jag odlar för att jag trivs med det. Jag gillar att se saker gro och växa. Livskraften när ett litet frö bryter marken. Och att det där lilla fröet jag stoppat i jorden några månader senare gör att jag står där med söta, välsmakande tomater eller krispiga morötter. Att se saker börja växa ur ett frö är bland det mest upplyftande jag vet. En viktig antidepressionsgrej.

Jag odlar för att jag gillar att veta vad jag äter. Hur det odlats, var det odlats, vad det innehåller.

Jag odlar för att hemodlat är så vansinnigt gott. Skillnaden mellan tomater i affären, som plockats innan de ens var mogna och sedan transporterats långt, och solmogna tomater jag plockar direkt från plantan och äter, fortfarande solvarma.

Jag odlar för att det finns en stolthet i att veta att det här, det har jag gjort. En fixat färdigt-glädje, som Händiga Hanna kallar det.

Och jag odlar för att det är något grundläggande överlevnadsmässigt i det. En del människor tycker säkert det är bortkastad tid. Men jag kan lika gärna tycka att vad är det egentligen man ska ha sin tid till? Att producera sin egen mat och samtidigt må bra, det är väl ett bra användande av tid?

Om lån, tid och arbete, och om vad som är viktigt och hur man blir den man är

Underbara Clara skriver om lån och downshifting.

Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.

Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.

Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det ”gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)

Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?

Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade har jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)

Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.

Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.

Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.

Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.

Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.

Och så downshiftingen då…?

Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.

Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.

Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.

Och ja, jag vill jobba.

  • Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.
  • Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara ”passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))
  • Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båda delar av mig själv.

Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.

Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…

Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.

Läs för övrigt även mina tidigare inlägg Spara och Slösa – vilket är vilket?, Saker man sparar till och Om att vara nöjd med sina val, som alla berör Claras inlägg på olika vis. Detsamma gäller mitt inlägg Man ska umgås med sina barn dygnet runt livet ut, annars är man ingen bra förälder

Underbara Clara skriver om lån och downshifting.
Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.
Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.
Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det ”gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)
Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?
Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade haar jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)
Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.
Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.
Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.
Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.
Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.
Och så downshiftingen då…?
Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.
Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.
Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.
Och ja, jag vill jobba.
Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.
Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara ”passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))
Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båa delar av mig själv.
Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.
Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…
Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.Underbara Clara skriver om lån och downshifting. 

Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.

Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.

Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det ”gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)

Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?

Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade haar jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)

Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.

Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.

Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.

Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.

Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.

Och så downshiftingen då…?

Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.

Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.

Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.

Och ja, jag vill jobba.

Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.

Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara ”passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))

Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båa delar av mig själv.

Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.

Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…

Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.

Intensiva vårdagar

Det blir en del sådana här uppradningsinlägg nu. Jag har ju full upp i trädgården! Då finns inte möjlighet att utveckla alla tankar jag tänkt om trädgårdsland och trädgård. Men jag vill ändå göra noteringar – inte minst för mitt eget minnes skull.

Idag har vi sått och satt:

  • Jordärtsskockor. Tre olika sorter. En som ska bli två meter hög och inte ska blomma, en som ska bli enochenhalvmeter hög och ska blomma, och en från mataffären.
  • Morötter: Nantaise 2 och Jaune du Doubs
  • Rädisor (även om vi inte är så glada för dem så är det kul med det första som kommer upp och blir skördeklart)
  • Palsternacka White Gem
  • Gul lök och schalottenlök
  • Broccolirybs (helt ny bekantskap)
  • Rucola
  • Sockerärtor, både låga och höga, bland annat en sort som heter Gigante Svizzero.
  • Ringblommor

Barnen har också satt och sått en del av dessa saker i sina land.

Nu är trädgårdslandet fullt, så när som på några sparade rader hos barnen och en ruta avsedd för förkultiverad majs. Och då har vi ju fortfarande en massa bönor, andra köldkänsligare ärtor, mangold och en hel del annat som ska ner. Men tanken är ju att fräsa upp mer jord. Än då länge är det kanske en tredjedel av det riktiga trädgårdslandet som är uppodlat :-)

Vi har också flyttat en vinbärsbuske, satt ner jordgubbarna och planterat några nyköpta blommor under syrenträden. Samt fortsatt bära pinnar och räfsa löv.

Den känns i kroppen.

Så här års känns det faktiskt lite motigt att gå till jobbet – jag har inte tid! (Fastän jag gillar mitt jobb och tycker det är viktigt.)

Vårbruk

Tagit upp de sista av fjolårets gula lökar, vitlökar och purjolökar.

Ryckt upp fjolårsståndare av rädisor, rädisbaljor, diverse kålsorter, ärtor m.m.

Flyttat de sista levande grönkålarna till en kruka (för snygga för att slängas).

Grävt upp de envisa jordgubbsplantorna som kom upp ifjol trots att vi kört jordfräsen.

Burit en massa pinnar och grenar av det som klippts av häckar under våren hittills och som blivit liggande kvar i trädgården på diverse ställen. (Finns fortfarande flera högar kvar.)

Flyttat diverse annat skräp.

Försökt skaffa en överblick över alla fröer som ska i jorden, alla lökar, knölar och uppdrivna plantor – när de ska, i var de ska i, etc – under ständigt bablande av barn om annat.

Kört jordfräs på ena delen av fjolårsträdgårdslandet. (Jättekönsstereotypt: min man kör jordfräsen. Miljöelände: den är bensindriven.) Krattat ogräs. Fräst igen. Krattat igen. Öst på kogödsel. Fräst igen.

Fräst upp andra delen av fjolårslandet. Krattat, fräst, krattat, gödslat, fräst.

Räfsat fjolårsgräs på delar av resten av det som någon gång (förhoppningsvis i år) också ska bli trädgårdsland. Samlat buxbomspinnar som legat kvar där sedan klippning ifjol. (Det är en dålig sak: efter så lång tid faller bladen av.

Klippt bort gräs runt de stackars kämpande vinbärsbuskarna vi satte för många år sedan, och samma runt de få hallon som är kvar och runt krusbärsbuskarna.

Grävt upp de pingstliljor som inte fattade att vi grävde upp dem och kört jordfräs över dem för länge sedan.

Räfsat mer. Och mer. Och mer.

Satt potatis.

Lite trött.

Plastvardag – förvirrade tankar om plast

Det pågår ett plastuppror därute i sociala medievärlden. Ett #plastriot. Tanken är bland annat att minska mängden onödig vardagsplast. Både för att plasten fortfarande till allra största delen görs av petroleumolja, som är en begränsad resurs, och för den skada plasten gör när den hamnar som skräp i till exempel havet. Ja, för att bara nämna några plastrelaterade problem då.

Det är svårt det där.

Ja, alltså, det svåra är ju inte att göra något åt de saker som man själv tycker är helt onödiga. (Fast när det gäller plastkassar har jag skrivit förr om det där med minnet…) Gladpack, som det skrivits en del om, använder jag väldigt väldigt lite av. Ett annat problem jag sett nämnas är när man går och köper lunch ute men går tillbaka till kontoret för att äta den – men så gör jag aldrig; har jag väl tagit mig utanför kontoret till en lunchrestaurang tycker jag att jag lika gärna kan sitta där och äta den också. Både för att spara material och för att det är trevligare.

Men andra saker är mer komplicerade.

Plastpåsar till exempel. Inte plastkassar, utan plastpåsar. Enliters, tvåliters, treliters och enstaka sexliters. Sådana påsar använder vi en hel del:

  • Till bröd vi bakat själva. (Oftast enda sättet att få ekologiskt bröd och med ett innehåll vi vill ha.)
  • Till kött vi köper hem. Exempelvis köpte vi ju häromsistens ett ekolamm.
  • Till grönsaker, bär, svamp och annat som vi plockar, odlar etc och vill spara.
  • Till bönor och kikärter. Det händer enstaka gånger att jag kommer ihåg att lägga i blöt och koka själv, och då är det ju bättre att göra en större sats och så frysa in så att det finns till flera middagar.

Det vill säga användandet av dessa plastpåsar handlar ofta om att vi vill göra en miljöinsats. Jag vet inte om det är att betrakta som onödig plast? Folk överlevde ju helt klart innan plastpåsens tid, men jag vill ju inte riktigt tillbaka till den tiden. Och jag har ärligt talat ingen smidig lösning på hur man skulle göra istället. Eller har jag missat nåt?

Ja, plastburkar finns det ju också. De kan användas fler gånger (påsarna blir ju i det flesta fall engångs, och går sedan till återvinning, utom när det varit kött i dem), men i gengäld är det mycket mer plast i burkarna. Plastburkar är också en ganska väsentlig del av vardagsplasten, som jag skrivit om innan. Även där känner jag mig lite som ett frågetecken om vad jag ska göra. För jag har ju ändå ganska ofta med mig lunchlåda till jobbet (det går i perioder). Även där av miljöskäl. Ska jag ha en miljöanpassad lunch, där jag vet något om hur råvarorna framställts, så måste jag ta med lunchen hemifrån. Lunchen är dessutom min chans att öka ätandet av bönor och linser (som barnen inte vill ha). Men visst, självklart är det inte bra med en massa plastburkar. Både ur resurshänseende och vad gäller hälsa (angående vad plasten utsöndrar för ämnen i min mat).

För ja, visst köper vi en del avsiktliga matlådeplastburkar. Även om de flesta vi använder har innehållit glass, yoghurt eller nåt liknande.

Och om vi nu ska undvika plast, hur mycket mat kan vi då alls få hem från affären? Hur ska vi få hem det istället?

Visst, i en hel del situationer kan man förstås använda metallburkar istället. Men det är betydligt mindre smidigt. Och metall är ju inte heller okomplicerat – inga naturresurser är obegränsade, gruvdrift har sina problem och metallhantering är energikrävande. Visst, metallburkar kan återanvändas många gånger – fler än plastburkar – men ändå… Och det behövs rätt många burkar för att hantera matrester och diverse infrysning. För ja, matrester är ju en av de saker vi använder plastburkarna till. Och storkok av luncher.

Funkar det förresten att frysa in saker i plåtburkar? Eftersom man inte brukar göra det så antar jag att det har nackdelar?

Eller borde man övergå till att använda glasburkar till så mycket som möjligt, till exempel matrester och liknande? Fast då behövs det glasburkar i annan form.

För övrigt så skulle det vara ganska svårt att handla alls om man ska undvika plast, som det är nu. Försök handla hem turkisk yoghurt, creme fraiche, ketchup, eller för den delen kött, utan att komma hem med plastförpackning. Eller spackel och tapetklister.

Ju mer jag tänker runt plasten desto mer inser jag att ska man ta bort plasten ur vardagen så hamnar vi tillbaka i självhushållets tid, med jordkällare, saltad sill, torkat kött, bänkavälling och tillhörande problem med bristsjukdomar och smittor.

Och när jag tänker på saken så tycker jag egentligen att plast är en ganska vettig användning av petroleumet. Ja, jämfört med energiutvinning då – alltså att elda upp det, som bilbränsle, till husuppvärmning, till elproduktion. Energi kan vi producera på en massa andra sätt. Plast kan vi än så länge i väldigt begränsad utsträckning producera på annat sätt (men självklart måste vi jobba stenhårt med produktutveckling här!). När vi eldar upp olja har vi förbrukat den, men plasten kan vi använda många gånger innan den kasseras, och sedan kan den återvinnas.

Men det förutsätter förstås att vi använder plasten med förnuft. Att vi ser till att den inte hamnar i naturen och ställer till skada. Det hör ju till sånt som känns så självklart att det inte behöver sägas – men uppenbarligen är det inte det… Och att vi tänker oss för och prioriterar noga vad vi ska använda plasten till.

Gillar du kläder, mode och shopping – och bryr dig om miljön? Då är klädbytardagen något för dig!

Själv är jag inte så intresserad av mode, och jag tycker om ungefär samma kläder hela tiden. Jag tycker att de allra flesta kläder som finns i klädaffärerna är fula, märkliga eller ointressanta. De kläder jag köper hänger oftast med ganska länge, och när jag väl vill göra mig av med dem så har de oftast ett skick som ingen annan vill ha heller.

Därför känns inte klädbytardagar som något för mig. Jag har inget jag vill byta bort, och jag räknar inte med att hitta något jag är intresserad av. Jag behåller helt enkelt hellre mina kläder.

Men jag inser ju att jag kanske inte är så genomsnittlig. Ni är många därute som gillar det som är modernt och som vill byta kläder ofta. Och en hel del av er är förhoppningsvis samtidigt bekymrade över detta ur ett miljöhänseende (du vet konsumtionshysteri, slit och släng, resursförbrukning, energiåtgång, ekologiskt fotavtryck och så vidare).

För er är klädbytardagar ett ypperligt tillfälle!

Den 21 april, alltså på lördag om en vecka, ordnar Naturskyddsföreningen klädbyten på många ställen i landet. Man tar med sig kläder man inte längre vill ha – hela och rena förstås – och kan byta till sig andra spännande kläder. Så här skriver Mona Wallin, webbredaktör på Naturskyddsföreningen:

By ut din garderob på klädbytardagen

Hör du till de som alltför ofta suckar över din garderob? Är du är trött på de kläder du har och trött på att lägga ner en massa pengar på att köpa nya hela tiden? Eller hör du till de som inte hinner sucka över det gamla för du springer ständigt i klädaffärer och hittar nytt? Oavsett vilket vill Naturskyddsföreningen välkomna dig till Sveriges största klädbytardag.

På över 60 orter i Sverige ordnas det klädbyten lördagen den 21 april. Konceptet är enkelt och glömmer du plånboken hemma behöver du inte oroa dig, allt är helt kostnadsfritt. Du tar helt enkelt med dig några av de plagg du tröttnat på, trots att de är fräscha och fina, och byter på plats mot plagg som någon annan tröttnat på. Valutan på klädbytardagen är klädbytarbrickor som du får när du lämnar in dina plagg på plats.

Varför klädbytardag?Klädindustrin drabbar miljö och människor hårt genom att förbruka mängder av råvaror och kemikalier i dåliga arbetsmiljöer. Samtidigt shoppar svenskar allt mer, trots redan överfyllda hyllor. Att använda begagnat istället för att köpa nytt är ett roligt och miljösmart sätt att hålla garderoben uppdaterad. Med en klädbytardag blir det ännu bättre.

Hitta din närmsta klädbytardag eller titta på bilder från förra året. Eller se musikvideon, gjord av Aron Schoug.

H&M ökar ekobomull och samlar in utslitna kläder!

Idag läste jag först om att H&M har nästan åtta procent ekobomull och jobbar för att all bomull ska komma från hållbar produktion 2020.

En liten stund senare snubblade jag över infon om att H&M i Schweiz tar emot kasserade H&M-kläder och skickar dem vidare för återvinning – just det som jag häromdagen gnällde över att jag fortfarande saknade.

Heja H&M!

Mer om H&M.

Tillägg: Lindex har visst lanserat en ny csr-sajt.

Folks matavfall och vad de gör med det

Det klagas ju en massa på att kommunen börjat samla in matavfall här – det skrivs i tidningarna och demonstreras och klagas.

Ett argument emot som jag sett flera gånger lyder ungefär så här:

Vi har inget matavfall. Vi slänger inget mat, och skulle det någon gång bli något som behöver slängas så ger vi det till hunden.

Jag tycker synd om de hundarna. Visserligen har jag jag aldrig haft hund, men gillar hundar verkligen potatisskal, hushållspapper, äggskal, kaffesump och äppelskruttar?

Seriöst och försiktigt hoppfullt svar från Jernhusen

Jag mejlade Jernhusen angående det här med pendlarbibliotek. Ja, okej, jag mejlade flera olika personer på Jernhusen, med ansvar för olika saker.

Flera av dem har svarat att det låter intressant och att de ska ta frågan vidare. Idag fick jag följande svar:

Tack för bra uppslag.

Vi ser över din idé och kommer under hösten utvärdera om vi har möjlighet att förverkliga den.

Det tycker jag känns lovande. Jag vet att det inte är någon garanti för att det blir av, men de tittar i alla fall på det seriöst.

*glad*

Vikten av en huvudfoting

Apropå att rita då… Huvudfotingar är viktiga, det får man lära sig från BVC:s frågor om vad barnen kan i olika åldrar – och därmed blir det också en milstolpe som diskuteras på föräldrafora.

Treochetthalvtåringen (som fyller fyra i juli, det vill säga om tre månader) ritar mycket för tillfället. Sjörövarskepp, bilar, flaggor. Han ritar bra och detaljerat, och med säkerhet i handen.

Men inga huvudfotingar. Jag funderade över det häromdagen och tänkte att det väl inte intresserar honom. Men han brukar be mig rita in sjörövare på skeppen och gubbar i bilarna ibland.

Så igår bad han mig rita en tjuv. Så jag ritade en figur. Sedan ville han att jag skulle rita en gubbe som slog tjuven. Men det ville jag inte (och vi hade en lång moralisk diskussion om brott och straff, där jag betonade att man kan sätta tjuvar i fängelse när man är säker på att det är tjuven man tagit, men man ska inte skjuta dem, inte döda dem och inte slå dem; han höll inte med mig). Så då fick han rita själv.

Det första försöket beklagade han sig över: den blev för lång. Sedan ritade han en jättebra streckgubbe, med armar, ben, kropp, huvud, ögon, mun, hår – och med sexfingrade händer. På något vis mer mer känsla än de streckgubbar jag brukar åstadkomma.

Men nej, inga huvudfotingar.