Jag är dålig på att göra ingenting. Dålig på att vänta, sitta bredvid, titta på. Jag vill göra saker. Extra svårt är det att göra ingenting om jag samtidigt ska vara standby hela tiden.
Att vara förälder innebär att göra ingenting och stå på standby en stor del av tiden. Det är frustrerande.
Som när treochetthalvtåringen inte vill gå på toa. Han dansar runt som hysteriskt, kan inte stå stilla, och det syns mycket mycket tydligt att han är kissnödig så att han håller på att gå åt. Men nejdå, han är inte kissnödig, han ska inte gå och kissa.
Så man får vänta, med is i magen, och vara beredd. Fråga igen efter en stund, och efter en stund igen.Och hela tiden vara beredd på att springa och hjälpa honom – för när han själv inser så är det panik. Och då ska han kanske – men inte säkert – ha hjälp med att få ner byxorna, eventuellt hjälp att bli upplyft på toa (har man bråttom och är väldigt kissnödig så är det svår att själv ta sig upp). Fast man får bara hjälpa till så mycket som han vill.
Sedan måste man finnas standby precis utanför toa. För om han bajsar behöver han hjälp att torka. Och när han väl är klar så gapar han färdig-färdig-färdig-färdig så att man håller på att bli tokig. Han har inte tid att vänta!
Eller som att vabba. Inte sjutton är det så att jag gör saker med den sjuka ungen hela tiden. Det vill ju inte han. Men däremot ska jag finnas standby hela tiden. Så på hela långa dagen kan jag inte göra mycket vettigt (och försäkringskassans ord klingar i huvudet – jag är hemma för att ta hand om barnet, inget annat!), jag får inget gjort men är ändå hela tiden bunden. (Ja, den riktiga föräldraledigheten var mycket värre, jag minns.)
Kanske är det därför jag inte är så himla förtjust i att leka heller? För det jag förväntas göra är oftast att sitta med och vänta på instruktioner om vad jag ska göra. Det är sällan jag får bestämma, jag är en skuggfigur.
Eller när man faktiskt bestämt att man ska göra något tillsammans med barnen. Oavsett om det är leka, läsa eller pyssla, eller gå ut i trädgården, eller åka iväg på en utflykt. Man får tjata och vänta, vänta och tjata, även när det som krävs bara är att de ska få på sig kläderna och sluta springa runt och göra annat. Processen med att komma i säng på kvällen (med de enkla stegen pyjamas, tandborste och toa, i valfri ordning) tar ofta löjligt lång tid (och involverar mycket gnäll och ”måste jag!?”. All denna tid som skulle kunna användas till något roligt. Jag antar att det är den tiden en del människor använder till att åka till simhallen?
Och samtidigt… så har vi en märklig kultur där vi vill att barnen ska göra saker själva istället för tillsammans med oss. Eller är det bara jag som funderat på det? När barnen ritar eller pysslar eller bygger, så vill vi att de ska göra klart det själva. För att kunna visa upp och säga ”den här han XX gjort när hen var Y år”. Eller ”vad bra att du kunde laga maten själv!” Det är liksom väsentligt att kunna reda ut vem som gjort vad och att klara sig själv? Men barnen vill, åtminstone ibland (inte alltid) samarbeta, göra tillsammans. ”Mamma, kan du rita dit sjörövaren?” Tja, det borde jag ju kunna lika bra som honom, eller?
