Monthly Archives: april 2012

Förlossningar, smärtlindring, miljö och argumentation

Under min första förlossning provade jag lustgas. Det var fruktansvärt otrevligt (smärtan förblev lika hemsk men jag tappade kontrollen över den),och jag släppte efter två värkar eller nåt sånt. Utöver det fick jag petidin.

Under min andra förlossning fick jag ingen kemisk smärtlindring. (Däremot blev jag sövd efteråt, eftersom moderkakan vägrade lossna utan fick plockas ut manuellt.)

I övrigt fick jag bara ickekemisk smärtlindring. (Vad jag minns just nu, ska jag påpeka,men jag har i denna sena timme inte själv läst igenom mina gamla förlossningsberättelser igen, så kanske har jag glömt ;-))

Jag tyckte mina förlossningar som helhet var fasansfulla (även om den andra var bättre än den första). Jag är glad att jag överlevde. Jag vill inte behöva genomgå förlossning igen.

Att jag inte använde så mycket kemisk smärtlindring betyder inte på något sätt att jag tycker att mina förlossningar var bättre än någon annans, eller att jag är bättre. Det här var så mina förlossningar blev. Delvis på grund av att jag tycker det är lite läskigt att tillsätta diverse ämnen i min kropp – ämnen som jag inte vet hur jag reagerar på. Speciellt i en utsatt situation.

Det är jag. Alla andra är inte jag, och det som känns bäst, eller funkar, eller är nödvändigt och livsavgörande för en person behöver inte vara det för någon annan.

Det är inte konstigare att jag valde bort lustgs än att jag valt bort alkohol – jag tycker inte att de som dricker alkohol är sämre, de har bara gjort ett annat val.

Det är inte konstigare att jag inte hade ryggbedövning än att jag inte gillar bruna bönor eller smält ost.

Vi gör olika val. Det betyder inte att det ena är bättre eller sämre än det andra. Bara olika.

Och jag tycker det är jättebra att det finns en massa bedövningar. Det råkar bara vara så att jag är räddare för en del av bedövningarna än för smärtan. Och att det kanske inte ens hade gått att använda en del av dem ändå.

Och nej, naturligt i sig är inte ett självändamål. Som jag påpekat tidigare är naturlighet ett ganska ointressant argument i väldigt många situationer.

Men lustgas är ett miljöproblem. Lustgas är ungefär 300 gånger kraftfullare som växthusgas än koldioxid. Lustgas bryter ner ozon. Det kan vi inte ignorera. Det måste vi självklart diskutera.

Betyder det att lustgas måste bort som smärtlindring?

Nej. Inte nödvändigtvis.

Vi människor ställer till med massor med miljöproblem. Eller, för att se det åt andra hållet, det finns massor med andra saker vi kan göra för att minska vår miljöpåverkan. Köra mindre bil, äta mindre kött, vara sparsamma, laga våra saker, inte köpa nytt, och så vidare.

Att lindra smärta som ligger på gränsen till det uthärdligas gräns vid en förlossning känns som en betydligt viktigare sak än att kunna göra flygresor till Thailand eller flygimportera sockerärtor från Guatemala, för att bara nämna några exempel. Det är en fråga om att prioritera.

Däremot är det knappast vettigt att hävda att lustgasen inte är ett miljöproblem när man argumenterar för att fortsätta använda lustgas vid förlossningar. Att ignorera eller förminska andra problem (speciellt inom ett område man inte behärskar) hjälper knappast ens sak… Bättre då att inse att det finns ett problem – lustgasen behövs men ställer till med allvarliga problem – och så arbeta för att hitta en lösning.

Men man behöver inte heller totalförbjuda lustgasen för att minska utsläppen. Det går att rena luften från förlossningsklinikerna och få bort 99 procent av lustgasen. Det är en ganska god bit på väg.

Apropå behovet av nya ord…

..kopplat till användningen av ordet hen (som ju uppkommit just för att det saknades ett ord), såpåminde mig det här inlägget om ett annat ord som saknas: ett ord för och/eller.

Det är ju faktiskt ganska mycket samma problematik som hon/han: man behöver ganska ofta ange att båda alternativen är möjliga, utan att utesluta någotdera. Och samtidigt känns det väldigt klumpigt och osmidigt att skriva hon/han eller och/eller. I en anteckningstext må det väl vara hänt, men i löpande text, i något man faktiskt ska läsa och kunna läsa högt, så bä det mig verkligen emot och jag arbetar hårt på att skriva om så at jag ska slippa skriva och/eller. Fast det är knepigt – hur skriver man liksom ut det, ”och och eller”, ”och eller eller”, eller vad?

Ge mig ett nytt ord att uttrycka detta! (Jag måste nog fråga min logiskfilosofiska datavetande man hur man uttrycket detta logiskmatematiskt.)

Sanne kladdar och kletar igen (om kokböcker och recept och improvisation)

Vi har förstås, precis som många andra, en drös kokböcker. Inte jättemånga, men några stycken. Mest grundkokböcker, och så några andra. Däremot är det sällan vi köper några nya – vi hör inte til dem som köper nya på bokrean varje år.

Det finsn förstås vissa standardsaker jag brukar använda koböckerna till. Vår kokbok från 1964 är obligatorisk för tårtbottenrecept till standardgräddtårta. Flera av kokböckerna är liksom nödvändiga att ha kvr i hyllan för några enstaka saker som jag eller vi återkommande kollar där.

Men annars är det generellt så att jag sällan följer recept. Speciellt inte när det kommer till matlagning. Jag hämtar ibland inspiration i Buffé och Mersmak och liknande, men jag följer nog aldrig recepten till punkt och pricka.

En stor anledning till att jag inte köper kokböcker är internet. Jag tänker att valmöjligheterna ute på nätet är ju självklart större än i kokböckerna – självklart är det så.

Ganska ofta, både när det gäller mat och bakning, har jag en idé om vad det är jag vill åstadkomma. Ibland börjar jag med att leta i en kokbok. Men hittar jag inte det jag vill – vilket jag oftast inte gör – så ger jag mig ut på nätet och letar. Och letar. Och letar.

Jag kan sitta och leta länge, länge. Men jag hittar banne mig aldrig just det jag skulle vilja ha eller göra. De allra flesta träffar man får upp är för övrigt förbluffande lika varandra :-)

I alla fall, det brukar sluta med att jag känner mig ganska besviken i största allmänhet. På att ingen gjort det recept jag själv vill ha. På att recepten är onödigt invecklade – eller innehåller fel saker. Och på att jag lagt en massa tid till ingen nytta.

Och sedan improviserar jag. Med fem olika recept uppe på datorn fr att eg en känsla för olika möjliga proportioner men med mitt huvud och mina tankar som rådande.

Så… imorgon blir det en chokladtårta/kaka med den här botten:

Smält 100 gram smör. Häll lite av det i en springform till att smörja formen med. Lägg i 150 gram mörk bakchoklad i det smälta smöret och låt smälta. Rör i 2 tsk vaniljsocker, 1 dl mörkt muscovadosocker, ½ dl kakao, 2 ägg, 1 msk mörk sirap, 1½ dl vetemjöl.

Smörj formen och ”bröa” med kakao.

Häll i smeten i formen, in i ugnen, 180 grader, 20 minuter.

Ovanpå detta tänker jag imorgon åstadkomma något kladdigt som involverar smör, creme fraiche och choklad – men exakt vad det blir får vi se imorgon :-)

Men faktiskt så bakade vi en sak efter recept också idag: Citronkladdkaka :-) Den är god, det vet vi sedan innan, och en hit när man har två ungar som vägrar choklad.

Tillägg påskdagen 2012-04-08:

Kräm ovanpå:

Häll 3/4 dl creme fraiche, ½ dl vispgrädde och 100 gram 85-procentig choklad bruten i småbitar i en gryta. Värm på låg värme tills chokladen smält (rör då och då). Låt kallna. Smeta på på botten. Låt stå kallt.

Garnera med kanderad ingefära innan servering.

Omdömen:

”Det här är så gott att du måste skriva ner det!”

”Du har inte funderat på att öppna konditori?”

= Definitivt godkänt.

Wokgrönt

Ibland orkar man ju inte alls laga mat. Som i förrgår när vi hade med oss ett helt lamm hem som skulle tas omhand. Och då vill man kunna fixa fram nåt ätbart utan nästan någon arbetsinsats. Fast ändå helst med hyfsat gott samvete.

Hämtpizza är på ett sätt det självklara valet vid sådana tillfällen. Snabbt och enkelt och i princip ingen disk. Fast tråkigt och onyttigt och knappast billigt egentligen. Dessutom gillar ju jag inte smält ost, och då är det osmidigare, för det måste alltid beställas en pizza enbart för mig.

Vid sådana tillfällen, eller när det i alla fall ska gå snabbt och/eller man inte orkar fixa en massa, till exempel när man är sjuk och det liksom känns oöverstigligt att ens skala en morot för att kroppen gör ont och man fryser, så kan jag tycka att det är väldigt smidigt med wokgrönsaker, eller överhuvudtaget frysta grönsaker. Då kan jag vara beredd att betala lite extra för att någon annan har skalat och skurit.

Men när jag står där i affären så brukar jag göra det där misstaget, som jag liksom har inbyggt sedan långt tillbaka: jag läser på påsen.

Och sedan slutar det oftast med att jag lägger tillbaka den.

För varför ska påsen behöva innehålla grönsaker som rest runt halva jorden? Varför skicka runt frysta grönsaker med långväga transporter, när det är grönsaker som lika gärna kunde odlats i Sverige eller kanske Danmark?

När man funderar på om bästa sättet att angripa ogräset i rabatten är med räfsa, har man ägnat sig åt extensiv trädgårdsskötsel då?

Jag har ägnat delar av dagen (efter att alvedonet verkat och innan regnet kom) åt att klippa fjolårsståndare i rabatterna. Två och en halv av de tre rabatterna är nu huvudsakligen utan gamla blomstjälkar från ifjol. Om du inte varit här innan så skulle du nog inte ens begripa att det är rabatter de ska föreställa. Skillnaden från gräsmattan är att det är andra gräsarter, lite tuvigare mark och att de ickegräsväxter som sticker upp eller gömmer sig mellan grässtråna är av andra arter än i själva gräsmattan. Ja, och så är vegetationen aningen högre.

Jag funderar på allvar på om nästa insats i rabatten består i att med hjälp av en räfsa försiktigt ta bort en del fjolårsgräs, så att inte tulpanerna kvävs, och så att en del andra växter som finns därunder ska få lite bättre odds.

Legopaket: mycket luft, lite lego och fler lastbilstransporter…?

Tidigare idag diskuterade barnen legokartonger. Hur små är de minsta legokartongerna – vilka är de minsta? Och hur mycket eller lite lego innehåller de egentligen?

Då slog det mig hur fruktansvärt mycket luft och hur lite faktiska legobitar det är i en legokartong. Det är ju vansinnigt ur transporthänseende.

Lego är sämre packat än flingor (som kan skakas ihop under transporten, eller vad det nu brukar stå).

Så, Lego, vad hindrar er från att förpacka legot mindre skrymmande och mer transporteffektivt?

(Jag gissar på att en del av svaret är att större förpackningar säljer bättre… Och därgick världen under…)

Vad vi missat i vår fostran av barnen

Strax innan vi kom hem ikväll (med lammet i bakluckan), brast radion ut i ”In kommer Gösta” med Philemon Arthur and the Dung.

Ljuden från baksätet fick oss att inse att barnen inte hade hört Philemon Arthur tidigare. De lät väldans förvånade när jag och mannen skrålade med och gungade fram och tillbaka i takt med musiken.

Vilken brist i vårt föräldraskap!

Så så fort vi kommit innanför dörren letade jag rätt på samlingsskivan och spelad hits för dem: In kommer Gösta, Ingenting i min hjärna och Blomman. Ungarna var kvickt med på banan och dansade runt med varsin gammal avdankad mikrofon, lyckliga och galna.

Lite skolning ska ju ungarna ha!

Idag har vi fyllt frysen med bra kött

Vi har köpt ett helt (fast styckat) lamm. Ett lamm som gått och betat på fin betesmark. Ett lamm som levt enligt KRAV:s regler utom när det kom till döden (och då beror det på bristen på godkända slakterier).

Hela kvällen har vi stått och skurit grytbitar och portionerat upp kött i påsar. Drygt 20 kg kött till frysen.

Gott kött på alla sätt och vis :-)

______________

Noteringar till oss själva inför nästa gång:

  • Inte en hel stek, bara en halv!!
  • Fråga efter lever och andra inälvor

Katter

Jag är en kattmänniska.

Eller nä, jag var en kattmänniska. Jag brukade älska att gosa med katter.

Visst, jag kan fortfarande tycka att det är mysigt med katter. Jag är fortfarande oändligt mycket mer kattmänniska än hundmänniska. Men det är inte alls som det var en gång.

Den stora skillnaden är barnen.

Ja. Precis så.

Innan barnen (och ännu mer innan mannen) fanns det ett större behov av att krypa upp i soffan och mysa, eller gosa ner sig i sängen och klappa på någon. Men numera finns det nästan alltid någon som pockar på min uppmärksamhet, som vill att jag ska hjälpa till eller hämta eller titta eller kramas …

När barnen väl har somnat, eller gått och gjort något annat, så behöver jag den där stunden för mig själv. Och , då tar katterna chansen. För så länge barnen är i vägen är det svårt för katterna att komma i främsta rummet. Men när barnen är borta dansar katterna i sängen. Så fort barnen är ur vägen poppar katterna fram och är übersociala. Och jag tycker bara det är vansinnigt irriterande. Katter som trampar under fötterna på mig. Katter som ska trampa fram och tillbaka över tangentbordet framför skärmen. Katter som ska klättra upp i famnen i soffan och trampa trampa trampa på mig. Katter som lägger sig nära nära mig i sängen och spinner på högsta volym när jag vill somna, eller som lägger sig mellan mig och min man om vi någon gång lyckas komma i säng samtidigt.

Hemskt ledsen, katterna, men jag har liksom slutat tycka det är mysigt. Ska det vara mysigt så ska jag också vilja.

Supermiljöbloggen söker skribenter

För att skriva hos oss ska du ha möjlighet att lägga en del tid på bloggen. Allt bloggande är ideellt. I genomsnitt ska du skriva tre inlägg i veckan eller mer. Vi vill också att du har läst eller just nu läser någon form av högskoleutbildning som är relevant för bloggen, alltså kopplat till miljöfrågor, eller att du har skaffat dig liknande kunskaper på annat sätt, till exempel genom att arbeta med frågorna. Vi ser helst sökande av det juridiska könet kvinna.

Läs resten av ”annonsen” på www.supermiljobloggen.se

Det låter verkligen lockande.

Men… det är det där med tid. Det är ibland svårt att säkert veta om tid infinner sig eller inte

Och så vet jag inte om jag verkligen är tillräckligt påläst alltid.

Dessutom skulle jag ha svårt att känna mig helt oberoende, med tanke på mitt jobb. Eller… inte så att jag håller inne med vad jag tycker. Men om jag ska skriva ut mitt namn i bloggen, så… blir det mer komplicerat.

Jag får nog fortsätta att vara min egen, för enkelhetens skull. Men då kan jag ju i alla fall göra lite reklam för Supermiljöbloggen :-)