Föräldraförsäkringen ska försäkra att varje förälders rättigheter och skyldigheter ska tillgodoses

När ett nytt litet barn föds är det förstås viktigt att någon tar hand om barnet, vårdar, knyter an, ger närhet och sköter om. Att ta hand om det lilla nya barnet är varje förälders rättighet och skyldighet.

För väldigt många barn finns det två föräldrar. Då är det alltså två föräldrar som båda har lika stor rättighet och skyldighet att vara med barnet. Oavsett föräldrarnas kön, och avsett om bara den ena, eller ingen av dem, har burit barnet i sin livmoder.

För att alla föräldrar ska ha råd och möjlighet att vara hemma med det lilla barnet så har vi i Sverige något som heter föräldraförsäkring, och de pengar som betalas ut till en förälder som är hemma kallas föräldrapenning.

Varje förälder ska alltså ha samma rätt att vara hemma med sitt barn. Lika många dagar till likadana regler. (Men för att barn som bara har en förälder inte ska få kortare tid totalt sett med förälder fungerar reglerna förstås annorlunda då.) Därför tycker jag det är självklart att föräldraförsäkringen ska vara det man kallar individualiserad. Varje person som ”kvalificerar sig” som förälder (som kvalifikation räcker normalt att man registreras som förälder) får lika många dagar. Barnet får därmed lika många dagar med vardera föräldern.

Göran Hägglund tycker det är viktigt att staten inte ska lägga sig i hur familjerna löser det här. Det håller jag med om. Det ska självklart vara upp till varje föräldrakonstellation att bestämma vilken förälder som ska vara hemma först, och en del familjer väljer kanske att köra varannan dag hela tiden, eller halva dagar, eller någon helt annan variant. Det är jättebra att vi har ett flexibelt system, och det ska vi värna om.

Men självklart ska det inte heller vara upp till föräldrarna att bestämma att bara den ena föräldern ska ha rätt att knyta an till barnet, eller att bara den ena föräldern ska vara skyldig att mata, byta blöjor, kånka på en otröslig övertrött unge på sen eftermiddag eller tappa social kontakt och halka efter i arbetslivet. (Det är ju precis lika konstigt som om min man skulle kunna vara sjukskriven och hemma och få ut pengar för att jag är sjuk – och så skulle jag samtidigt gå till jobbet, fastän jag var sjuk. Det vore ju aldeles galet! En försäkring faller ju ut till den försäkrade.) De grundläggande rättigheterna och skyldigheterna som förälder är förstås inte förhandlingsbara. Personligen trodde jag att KD skulle vara mer benhårda på den sortens principer än jag?

För jag kan förstå att det kan finnas individuella förutsättningar som gör att man trots allt kan behöva frångå principer. Vissa personer trivs bättre med att vara hemma och vara föräldra-”lediga” (till exempel min man), och andra mår sämre av det (som jag). Och för andra personer kan det vara studier, det egna företaget, sjukdom eller annat som gör att det vore bättre om den ena förälders trots allt kunde ta en större del av föräldraskapsrollen under den första tiden. Därför tycker jag att en tredelad variant vore det bästa: en tredjeel låst till den ena föräldern, en tredjedel låst till den andra, och en tredjedel föräldrarna själva kan bestämma över.