Monthly Archives: maj 2012

SVT visar en himla massa bra barnprogram (även om det finns dåliga program också)

Posted on 15 maj, 2012 | Leave a comment

Det finns, efter vad jag förstått, föräldrar som inte låter sina barn titta på barnprogram på SVT:s barnkanal för att de tycker att barnprogrammen är olämpliga. Till exempel ur genusperspektiv. Och visst, det finns absolut program som är mindre bra: könsnormativa, konservativa och kanske till och med lite för våldsamma, eller på andra sätt har värderingar som inte ligger i framkant.

Men att därmed avfärda alla program på Barnkanalen tycker jag är väl drastiskt. För där finns också en mängds fantastiska program. Och majoriteten av dessa är faktiskt egenproducerade.

Några exempel:

  • Boom Shakalack. Barn som skriver en egen låt, och sedan får hjälp med att spela in den snyggt arrangerad och med kul musikvideo.
  • Fixa rummet. Inredningsprogram där ett barn får hjälp att inreda sitt tråkiga rum på ett personligt och kul sätt. Visserligen på sätt och vis en del av en hysterisk inredningstrend, men barnen lär sig göra praktiska saker och bejaka sin personlighet.
  • Struten. Angriper spännande frågeställningar på ett nyskapande lagom galet sätt och väcker nyfikenhet inom många vetenskapliga riktningar.
  • Miljöhjältarna. Utmanar de deltagande barnen inom svåra vardagsområden. Ja, det är riktiga tuffa utmaningar.
  • Philofix. Philomène pysslar på oerhört kreativa sätt (och använder ofta ”skräp”).
  • Lilla Aktuellt – behöver väl ingen presentation?
  • Eva Funcks olika program – Evas funkarprogram som förklarar hur olika saker funkar (teknik m.m.), Evas superkoll (mer om samhällsvetenskap), Evas sommar- och vinterplåster (om sjukdomar, insekter och annat). Kan ses ungefär hur många gånger som helst av vår treochetthalvtåring.

(En gammal favorit som nog inte går längre är för övrigt REA, som var ett konsumentprogram för barn, med tester och konsumentupplysning – ett Plus för barn, helt enkelt.)

Många av programmen visar på ett naturligt och självklart sätt upp barn som inte är stereotypa, vare sig när det gäller kläder, stil, intressen och allmän ”framtoning”. Programledarna – både i de olika programmen och för själva Bolibompa – är också både tjejer och killar, som också bryter stereotypa könsmönster.

Och sedan finns det ju program som bara är… kul. Som Fåret Shaun och Häxan Surtant. Eller för den delen Phineas & Ferb, som må vara hur stereotypt som helst på vissa sätt, men som samtidigt driver med det – och är skitkul.

Astrid Lindgren-filmer däremot tycker jag ibland är tveksamma. Ja, visst är de bra, som berättelser. Men de är inte självklart bra som barnprogram. När Emils pappa jagar honom och skriker för att Emil försökt göra något bra som misslyckats, då känner inte jag som förälder att det är det bästa mina barn kan se…

Leave a comment

Posted in Föräldraskap, Genus och normer, Samhälle

Tagged , , , ,

Min kropp är en viktig del av mig

Posted on 15 maj, 2012 | 1 comment

Flera personer har på sistone skrivit blogginlägg om att vi måste sluta betrakta våra kroppar som objekt eller något som finns för att vara snyggt och behaga andra, och istället fokusera på kroppens funktion, hur den känns, vad den kan och så vidare. Och vissa bloggare verkar träta om vem som var först med denna föga revolutionerande tanke – som om inte flera människor oberoende av varandra kan tänka ut självklarheter ;-)

För ja, jag tycker det är självklarheter. När jag skriver om min kropp så är det i princip alltid om hur den fungerar och känns (eller?). Helt enkelt för att det är det som är relevant.

Kroppen är en del av mig: den del som kan utföra saker. Gå, cykla, dansa. Såga brädor, spika, måla och skriva. Den fysiska utföraren för själen.

Och därmed är kroppen förstås oerhört viktig.

För mig har dansen under många år varit en central del av tillvaron. Och det allra viktigaste med dansen är känslan. Känslan i en pique-piruett, när ståbenet är rakt och fungerar som en passare som det böjda benet svischar runt, samtidigt som jag låter blicken släppa fokus en kort sekund för att huvudet ska kunna fara runt på kortast möjliga tid. Den sköna sträckningen i ljumsken i en attitude. Känslan av att flyga i en jeté på diagonalen.

Visst, jag har gillat att stå på scen, men det beror till viss del på att jag då ännu mer kan leva mig in i rörelserna och göra dem fullt ut. Men även på scen så har jag egentligen alltid dansat och uppträtt mer för min egen skull än för publiken. Därför går jag väldigt sällan och tittar på dansföreställningar. Jag blir mest bara avundsjuk.

Och när jag skriver om kroppen så handlar det ofta om det som inte fungerar, och det som gör ont. Nackskadan. Krånglande ljumskar, rygg och annat. Kroppen börjar bli gammal och skröplig och gör i allt mindre utsträckning det jag vill (ja, som nästan-dansare har jag kanske stora krav). Efter graviditeterna är balansen och fotstyrkan sämre, och hållningen har ändrats (det blir så när man går med tung mage ett tag). Åldern och minskat dansande gör att jag blir allt mindre vig och allt mindre vältränad.

Ja, det stör mig. Min kropp kan inte längre det den kunde. Och den gör ont. Så visst blir det en hel del gnäll när det kommer till kroppen. Dessutom är jag medveten om att det inte är bra för hälsan. Det är för mycket mage, för klena muskler och för dålig kondition.

Och dessutom är jag bra på att oroa mig för saker, och det finns andra saker som krånglar. Jag har tendenser till förstoppning. Och omfånget av min mage ökar risken för diabetes. Det gillar jag förstås inte.

Så nej, jag är inte helt nöjd med min kropp. Den funkar inte helt och hållet som jag skulle önska (och det är till viss del mitt eget fel – men inte bara).

Men jag förstår inte alls den syn en del människor har på sin kropp. De karvar och ändrar och har sig, så att delarna ska se annorlunda ut. Det är jättemärkligt för mig.

Min kropp är en del av mig. Min kropp och min själ utgör tillsammans jag. Hur kan man då vara så angelägen om att ändra på kroppen? Jag skulle inte kunna identifiera mig med själv längre, jag skulle bli förvirrad och må dåligt.

Och det känns också märkligt det här med att prata om att vi ska tänka och prata mer om kroppen som funktion – att det liksom skulle vara något revolutionerande. Det är ju liksom bara så självklart.

1 Comment

Posted in Genus och normer, Reflektioner och tankar, Saker jag inte förstår

Tagged , , ,

Nu fick jag se hur det ser ut om det går dåligt

Posted on 14 maj, 2012 | Leave a comment

Vi får ju nya grannhus i Grannfejden typ hela tiden. Idag har vi hamnat bredvid några det inte går bra för. De ligger på Level -1. Då ser det ut så här:

Level -1

Vi ligger kvar på Level 14:

Level 14

Leave a comment

Posted in Hus och renovering, Miljö

Tagged , ,

Planerat åldrande: förklaringen till dåliga glödlampor, skrivare som lägger av och maskor i strumpbyxorna

Posted on 14 maj, 2012 | 2 comments

Har du någon gång undrat över varför nylonstrumpor går så lätt sönder? Från början var de för hållbara, så tillverkarna ansåg att de skulle tjäna för dåligt, och kemisterna fick göra om och skapa ett mindre hållbart material.

Funderat på varför skrivaren lägger av? Det är för att tillverkaren monterat in ett litet chip som räknar antalet utskrivna sidor. Efter ett visst antal sidor säger chipet åt skrivaren att sluta fungera.

Det kallas ”planerat åldrande” och beskrivs i dokumentären ”Glödlampskonspirationen” som visades i SVT igår. Du kan se den på svt play (men bara fram till och med 12 juni). Namnet kommer sig av att alltsammans började inom glödlampsbranschen, där man för snart 90 (!) år sedan oroades över allt hållbarare glödlampor och därför bildade en kartell där man bestämde att glödlampor inte skulle få hålla i mer än 1000 timmar. Principen för planerat åldrande är helt enkelt att se till att saker inte håller för länge. Håller sakerna för länge så köper konsumenterna inget nytt, och då finns det ingen som vill köpa det fabrikerna tillverkar. Därför tillverkas saker som inte ska hålla för länge och som inte ska gå att reparera. Så byggs ett slit- och slängsamhälle. (I USA finns dock en glödlampa från 1901 som fortfarande fungerar.)

Nackdelarna? Tja, ifall det inte är uppenbart: naturresurser som tar slut, energi som slösas, och oändliga mängder elektronikskrot som dumpas i Afrika. Skulle du vilja att det var ditt barn som eldade bort plasten från gamla datorkablar för att kunna komma åt metallen innaför?

I dokumentären får vi också förklaringen till att saker från gamla östblocket funkar i all evighet: där sysslade man inte med planerat åldrande, eftersom ingen hade något att vinna på det. Och, för övrigt, från gamla östblocket kan du numera tanka ner gratisprogram som nollställer räkneverket i chippet i skrivaren, så att den börjar fungera igen.

Och i Ghana har man börjat samla namn på de företag som tidigare ägt de datorer som dumpats där. Så kanske är det din arbetsplats som en dag anklagas för att skita ner i Afrika?

Den här dokumentären borde förstås alla se. I vanlig ordning så är det säkert de som verkligen borde se den som inte kommer att göra det.

2 Comments

Posted in Miljö, Samhälle

Tagged , , , , , ,

Föräldraförsäkringen ska försäkra att varje förälders rättigheter och skyldigheter ska tillgodoses

Posted on 12 maj, 2012 | 1 comment

När ett nytt litet barn föds är det förstås viktigt att någon tar hand om barnet, vårdar, knyter an, ger närhet och sköter om. Att ta hand om det lilla nya barnet är varje förälders rättighet och skyldighet.

För väldigt många barn finns det två föräldrar. Då är det alltså två föräldrar som båda har lika stor rättighet och skyldighet att vara med barnet. Oavsett föräldrarnas kön, och avsett om bara den ena, eller ingen av dem, har burit barnet i sin livmoder.

För att alla föräldrar ska ha råd och möjlighet att vara hemma med det lilla barnet så har vi i Sverige något som heter föräldraförsäkring, och de pengar som betalas ut till en förälder som är hemma kallas föräldrapenning.

Varje förälder ska alltså ha samma rätt att vara hemma med sitt barn. Lika många dagar till likadana regler. (Men för att barn som bara har en förälder inte ska få kortare tid totalt sett med förälder fungerar reglerna förstås annorlunda då.) Därför tycker jag det är självklart att föräldraförsäkringen ska vara det man kallar individualiserad. Varje person som ”kvalificerar sig” som förälder (som kvalifikation räcker normalt att man registreras som förälder) får lika många dagar. Barnet får därmed lika många dagar med vardera föräldern.

Göran Hägglund tycker det är viktigt att staten inte ska lägga sig i hur familjerna löser det här. Det håller jag med om. Det ska självklart vara upp till varje föräldrakonstellation att bestämma vilken förälder som ska vara hemma först, och en del familjer väljer kanske att köra varannan dag hela tiden, eller halva dagar, eller någon helt annan variant. Det är jättebra att vi har ett flexibelt system, och det ska vi värna om.

Men självklart ska det inte heller vara upp till föräldrarna att bestämma att bara den ena föräldern ska ha rätt att knyta an till barnet, eller att bara den ena föräldern ska vara skyldig att mata, byta blöjor, kånka på en otröslig övertrött unge på sen eftermiddag eller tappa social kontakt och halka efter i arbetslivet. (Det är ju precis lika konstigt som om min man skulle kunna vara sjukskriven och hemma och få ut pengar för att jag är sjuk – och så skulle jag samtidigt gå till jobbet, fastän jag var sjuk. Det vore ju aldeles galet! En försäkring faller ju ut till den försäkrade.) De grundläggande rättigheterna och skyldigheterna som förälder är förstås inte förhandlingsbara. Personligen trodde jag att KD skulle vara mer benhårda på den sortens principer än jag?

För jag kan förstå att det kan finnas individuella förutsättningar som gör att man trots allt kan behöva frångå principer. Vissa personer trivs bättre med att vara hemma och vara föräldra-”lediga” (till exempel min man), och andra mår sämre av det (som jag). Och för andra personer kan det vara studier, det egna företaget, sjukdom eller annat som gör att det vore bättre om den ena förälders trots allt kunde ta en större del av föräldraskapsrollen under den första tiden. Därför tycker jag att en tredelad variant vore det bästa: en tredjeel låst till den ena föräldern, en tredjedel låst till den andra, och en tredjedel föräldrarna själva kan bestämma över.

1 Comment

Posted in Föräldraskap, Samhälle

Tagged , ,

Sanne spyr galla och överdriver lite för att rensa systemet

Posted on 11 maj, 2012 | 1 comment

Dagis och småbarn är på tapeten igen.

Ja, jag vet, alla vi föräldrar av idag som lämnar barnen på dagis är usla. Onda. (Nej, förlåt, mammor ska det säkert vara – papporna är väl alltid oskyldiga?) Har man skaffat barn ska man vilja vara med dem dygnet runt, alltid alltid, annars ska man inte ha barn, det vet vi ju.

Förr hade ju föräldrarna tid att tillbringa all sin tid med barnen. Leka, umgås, ha kvalitetstid dygnet runt. Den tidens föräldrar behövde aldrig sköta ett arbete, odla sin mat eller annat som tog tid. De hade alltid tid för barnen. Ingen var fattig, alla hade ett överskott av både tid och pengar, och alla var lyckliga hela tiden.

Och små barn har inga sociala behov och längtar aldrig efter att träffa andra barn. Barnomsorgen är alltid bara förvaring av det allra sämsta slaget. Personer som jobbar inom barnomsorgen är alltid mycket mycket sämre för barnen att umgås med än någon gammal ovan släkting. Släktskap är alltid alltid bättre än kunskap – skitsamma att släktingen utgår från gamla felaktiga idéer om hur man bemöter barn eller inte vet ett dugg om vad som faktiskt är farligt.

Och nämner man att man som förälder faktiskt kan ha behov av att komma iväg och göra annat, och att det i längden faktiskt är bättre för hela familjen att man jobbar på dagarna för att man blir helare som människa då, och att barnen har det bättre med barn som vill leka, ja, då har man diskvalificerat sig totalt som förälder. För om man inte älskar sina barn så mycket att det allra allra bästa man vet och vill göra dygnet runt är att umgås med sina barn, då borde man aldrig aldrig aldrig skaffat barn – då är man ett psykfall och borde spärras in.

För när man har skaffat barn då ska man alltid alltid bara prioritera sitt barn oavsett hur mycket man själv går sönder. Även om barnen tycks må bra av den lösning man valt. För det gör de inte, det finns det nämligen experter som kan tala om, och de vet mycket bättre än jag hur mina barn funkar och mår, trots att de aldrig träffat dem. Experterna vet också att om jag inte vill vara med mitt barn jämt, då handlar det självklart om att jag vill ”förverkliga mig själv” och ”göra karriär”. Att jag jobbar kan självklart aldrig vara för att jag vill uppnå ett bättre samhälle eller se till att det alls finns någonstans man kan leva när mina barn blir stora. Vill jag jobba så är jag bara självisk, inget annat.

Och dessutom skulle allt bli mycket bättre om alla mammor var hemma med sina barn. För då skulle det finnas barn i området (herregud, ingen bor väl på landet!) precis som förr (herregud, ingen bodde väl på landet förr!) som ungarna kunde gå och leka med. För det är ofantligt mycket bättre att barnen kan drälla iväg och leka med kvarterets ungar ute på gatan än att de leker med samma ungar på dagis, där det finns bra lekplats och bra lekrum och vettig utrustning och kunniga människor som har koll på vad de gör.

Och när mina barn började hos dagmamma när de var ett år, så hade de självklart inte fått någon känslomässig kontakt alls dessförinnan, vare sig med mig eller min man. Att jag nästan hade gått omkull totalt när jag var hemma med första barnet för att jag gav precis allt handlade ju bara om att jag var självisk.

Ja, självklart är jag ironisk, och ja, jag överdriver, i alla fall lite. Men ibland blir jag bara så trött.

Och för att förtydliga: nej, långtifrån allt ovan har koppling till just den länkade artikeln. Det är baserat på ett otal artiklar och webbforumsdiskussioner genom åren.

Läs även Man ska umgås med sina barn dygnet runt livet ut, annars är man ingen bra förälder.

http://www.sanneskriver.se/2011/06/09/man-ska-umgas-med-sina-barn-dygnet-runt-livet-ut-annars-ar-man-ingen-bra-foralder/

1 Comment

Posted in Föräldraskap

Tagged , , ,

Det här med minskad energiförbrukning…

Posted on 11 maj, 2012 | Leave a comment

När vi gick med i 100koll (Eons energisparexperiment) räknade jag egentligen inte med att vi skulle lyckas särskilt bra. Vi hade redan gjort en massa små saker (sånt där som lampor), våra vitvaror är i huvudsak någorlunda nya och det ligger inte alls i vår plan för det här året att göra något ytterligare just på den fronten. Dessutom hade vi nyligen skaffat ett elelement. Det vi möjligen skulle kunna minska på var mer av typen släcka lampor och använda elen förnuftigare i vardagen. Men vi gick med, för jag tyckte det var intressant, både ur privat och jobbmässigt hänseende – det hade känts märkligt att inte gå med, liksom.

Vi satte trots allt upp ett mål; ett lågt mål, och jag var ändå tveksam till om vi skulle kunna nå det.

Enligt siffrorna vi möts av när vi loggar in har vi lyckats extremt bra och har en mycket kraftig elbesparing. Så bra att jag har svårt att tro på det. Men samtidigt måste jag ju utgå från att Eon, som ju faktiskt står för vårt elnät, har koll på vad vi förbrukar.

Alltså måste elbesparingen i huvudsak bero på en sak: vi använder mer pellets och mindre el i pannan.

För så här är det: Vår panna kan värmas med antingen pellets eller el.

I ”normalläget” värmer vi med pellets. Men sedan finns det en massa skäl till att vi tillfälligt då och då kör på el:

  • Vi har glömt eller inte hunnit fylla på pellets.
  • Vi har glömt eller inte hunnit sota pannan.
  • Pannan har av någon annan anledning fått driftstopp (trasiga komponenter, roster som hamnat snett, pellets som fastnat i röret, och så vidare).

Flera av sakerna ovan handlar om tidsbrist, stress eller en förvirrad tillvaro (som småbarnsförälder, beroende av jobb och så vidare) som gör att saker inte blir gjorda när de borde göras. Och när pannan av den ena eller andra anledningen stannat, så krävs det att det finns någon som har tid och ork att sota, bära in pellets, felsöka och eventuellt ringa reparatör etc. Om ingen hinner eller ingen orkar så slår man över på el.

I år har vi alltså kört på el i mindre utsträckning. Och ja, det är nog sant. Och det beror på flera saker. Barnen är större, det är lättare att ta sig tid att sota pannan och bära in pellets. Och så har vi haft mindre strul med pannans fungerande i allmänhet. Och lite lite har väl 100koll bidragit till att vi ansträngt oss att inte gå på el.

Och jo, jag har sett hur hutlöst mycket el det gått de dagar vi faktiskt gått på el. Så siffrorna stämmer säkert.

Men frågan är hur intressanta de är. Det är ju inte en energibesparing som visas utan ett byte av energikälla. Och visst, det anses väl bättre att använda högvärdig energi som el tillannat än uppvärmning, så på det sättet är det ju bättre. Självklart tycker vi det, annars hade vi köpt en elpanna istället.

Men den där siffran som ger oss märkliga tillbyggnader i grannfejden är ju en ganska meningslös siffra.

Idag har vi för övrigt fått en vattenfallsfortsättning på swimmingpoolen på vår takterass. Och så har vi fått ett nytt äppelträd, på en ny plats. Spännande att även träd kan växa till fullstorlek över en natt…

Leave a comment

Posted in Föräldraskap, Miljö, Saker jag inte förstår, Vardagsliv

Tagged ,

Röda lappar på knäna

Posted on 10 maj, 2012 | Leave a comment

Erfarenhetsmässigt kan jag meddela att jeans till barn i tre-fyraårsåldern inte håller helt igenom det tidsspann två barn använder dem (fattade ni den meningen). Knäna tar slut. Alltså lagar jag många jeansknän åt minstingen. (Och till barn i sju-åttaårsåldern håller de oftast inte förbi ett barn. Många knän blir det…) Ganska ofta gör jag lapparna lite mer kreativa genom att forma em som hjärtan eller nåt sånt.

Idag skulle jag dessutom laga ett par byxor som hade hål på båda knäna, men där det ena knät sedan innan var lagat med ett hjärta; det var alltså ett nytt hål bredvid det gamla hjärtat. Och då kändes det märkligt att sätta en ny lapp som täckte den gamla. Så därför kände jag behov av att skoja till det lite extra.

Det blev lappar i illrött tyg (inte jeanstyg). På knät som inte var lagat innan blev det en rund lapp. På hjärtknät blev det en lapp med lite märklig form, som ett tillplattat hjärta utan spets, som delvis men inte helt täckte hjärtat.

Byxägaren dök upp medan jag grejade med detta och hade lite synpunkter, och efter lite resonerande fick den konstiga lappen ögon, näsa och mun också. Och jag fick en tittapåare under tiden jag nålade och sydde – han älskar att titta på när jag syr och lagar: fråga om hur allt funkar, bevaka och ”hjälpa till”.

Och sedan var han ruskigt nöjd, bortsett från en sak: det behövdes ju ögon-näsa-mun även på den andra lappen!

Men det får vi ta imorrn, för då var det redan väldigt mycket läggdags.

Leave a comment

Posted in Hantverk

Tagged , , ,

Primörpannetid

Posted on 10 maj, 2012 | Leave a comment

Nu börjar affärerna sälja knippmorötter och knipplök till två knippen för femton kronor, och när grönsakerna ifråga kommer från Tyskland, som ju inte är så långt borta, så känns det som ett hyfsat schysst matalternativ. Och då kan man laga det som hemma kallades primörpanna. (Det blir absolut godast om man använder primörer, men det händer att jag gör det här även med gamla morötter och lök.)

Värm fett (god olja eller smör eller blandat) i en traktörpanna. Skölj morötterna och skär i bitar på typ någon cm. (Större morötter behöver även klyvas.) Lägg i traktörpannan. Skölj lökarna och skär ner (blasten i bitar på några cm, själva löken i grova klyftor); i med löken också.

Fräs länge. Inte för låg värme – det ska bli lite stekyta – men inte för hög värme, för det ska absolut bli genomlagat. Ibland får man lägga på locket ett tag också. Det ska gärna bli lite mosigt. Salta.

I original ska det vara persilja i, men det har jag sällan. Däremot har jag ibland i vitlök, och ibland även ingefära och palsternacka.

Leave a comment

Posted in Mat

Tagged

Statistik och undersökningar – kan man lita på sånt?

Posted on 9 maj, 2012 | 2 comments

Idag kan man läsa i olika tidningar om att svenskar blivit bättre på att panta burkar och flaskor – 2011 pantade vi mer än någonsin. Och så jämför man olika län och olika kommuner.

Fast det handlar bara om antal pantade burkar och flaskor. Det framgår ingenstans hur stor andel av sålda burkar och flaskor som pantas. Ökningen skulle alltså helt och hållet kunna handla om att folk köper fler burkar och flaskor. (Nej, det vet jag inte om folk gör. Det skulle kunna vara så.) Och de kommuner som har väldigt lågt antal pantade burkar per capita skulle kunna vara bättre på pantning, sett till andel, för deras låga siffra kan ju bero på att de köper färre burkar och flaskor.

Detta får vi inte veta. Det är mycket möjligt att Returpack inte har en aning, och det är förstås i vilket fall som helst inte deras sak att räkna på. Men det gör att jag egentligen inte alls kan veta om nyheten är bra eller dålig.

I dagarna har jag för övrigt fyllt i årets enkät från dagis (eller ja, från kommunen, angående dagis). Nu ska jag inte peka ut just dagis eller kommunen, jag har träffat på många lika dåliga enkäter, men det är det senaste tydliga exemplet på riktigt dålig enkät.

Bland annat hade den många många frågor där man skulle värdera något på en tiogradig skala. Tiogradig! Hur skiljer man på saker som får en sjua och en åtta? Varför är det alls motiverat att ha så många betygssteg? Speciellt när det handlar om saker som är väldigt svåra att bedöma. Som hur personalen hanterar tendenser till mobbing eller hur de bemöter mitt barns behov av ditten eller datten. Hur jag i slutändan väljer att sätta siffror på en så löjligt detaljerad skala beror ju på en massa saker. Inte minst mitt humör just för dagen, min allmänna livsinställning (optimist eller pessimist, försiktig eller mer framåt och katig) och inte minst den allmänna uttråkning som ökar ju fler meningslösa frågor av liknande slag man tvingats svara på.

Många av sakerna är ju dessutom saker som jag verkligen verkligen inte kan svara på. För att jag inte har en aning. För att det till exempel aldrig varit relevant. Hur svårt tycker jag att det är att nå förskolechefen på en skala på ett till tio? Ja, hur sjutton ska jag veta när jag aldrig försökt?! I andra frågor är jag istället osäker på hur frågan ska tolkas. Då behövs en möjlighet att kryssa ”Vet ej” eller nåt sånt. Det fanns det ingenstans i dagisenkäten (och det är tyvärr ganska vanligt). Ingenstans i enkäten (tyvärr lika vanligt) fanns det fritextfält, så jag kunde inte heller skriva en allmän beklagan eller förklaring kring osäkerheten i mina svar.

Det finns alltså ingen möjlighet att fylla i enkäten på ett korrekt sätt.

Det hemska är att utifrån den här sortens enkäter dras det en massa slutsatser! Trots att tillförlitligheten är lika med noll.

Det är skrämmande. Dåligt utformade enkäter kan användas till att bevisa precis vad som helst.

Enkäten som var underlig till rapporten om klimatosäkerheten i kommuner verkade på det hela ha varit ganska genomtänkt. Man hade grunnat länge på frågeställningar och hur de skulle användas och hur det skulle bli jämförbart med andra undersökningar. Ändå blev det inte helt lyckat. Ett av påståendena enkätbesvararna skulle ta ställning till var ”Det finns inget tvivel om att klimatet förändras”. Väldigt öppet för tolkning. Rapportförfattarna avsåg tydligen tvivel hos den som svarade på enkäten. Men de som svarade kan ju lika gärna ha svarat på om det överhuvudtaget i världen finns tvivel=folk som tvivlar. och det gör det ju. (Det finns mer att säga om tolkningarna av denna enkät, men jag har redan skrivit om det, så det får räcka.)

Jag tycker  annars att det kan vara väldigt kul att svara på undersökningar, och jag ser (som kanske ibland märks) en poäng med att min åsikt syns. Därför gick jag för ett tag med i Yougov:s panel.

Deras enkäter är i de flesta fall verkligen usla. Väldigt ofta inga vettiga svarsalternativ, ingen möjlighet att kommentera, inget vet ej/ingen åsikt-alternativ, och så vidare. Och värst av allt: många av undersökningarna är inget annat än dåligt förtäckt reklam :-(

Häromsistens skulle jag till exempel svara på frågor om vilket knäckebröd jag skulle välja om jag stod i affären, och så fanns det en vy med olika knäckebröd i en knäckebrödshylla. Men de hade förstås inte alla de knäckebrödssorter som finns i affären. Och inget normalt ekologiskt knäckebröd. Ändå var man tvungen att svara på vad man skulle ha valt.

Det stod också att man skulle kunna ”plocka ner” dem från den virtuella ”hyllan” för att titta på dem, precis som i affären. Men det innebar bara att få paketet i förstoring. Det gick inte att vända på det för att läsa innehållsförteckningen – vilket ju är det jag normalt sett gör när jag plockar ner ett paket från hyllan för att titta närmre på det. Det skulle jag normalt sett alltid göra. Det är ju inte designen som är relevant. Men de förväntar sig alltså att jag ska köpa saker i blindo.

Slutligen ville de att jag skulle svara på ett stort antal frågor om det här märkets olika knäckebrödssorter. Det var väldigt uppenbart att de ville tvinga mig att titta närmre på alla deras sorter. Och ingenstans i ”undersökningen” fanns möjlighet att hoppa över frågorna, eller svara att jag inte skulle köpa någon alls av dem.

Den här modellen med hylla, tvånget att välja produkter bland ett ickeautentiskt utbud, och så vidare, är en återkommande variant i yougov:s undersökningar. Tydlig produktplacering och reklam. Men de kör också ett antal andra varianter som också helt uppenbart mer handlar om att nöta in utseeendet på förpackningar än att de faktiskt vill veta något.

Jag tycker det är fult. Mycket fult. Därför ignorerar jag numera mejl om undersökningar från Yougov. Jag betraktar dem inte som ett seriöst undersökningsföretag.

För att nu försöka knyta ihop detta röriga inlägg en aning (jag måste snart sova) så ska jag nu återvända till statistik.

Låt oss ta till exempel utsläppsstatistik. Utsläpp som fördelas per kommun, och sedan dessutom per capita i kommunen. Utsläpp som man från kommunernas sida jobbar hårt på att få ner.

Och så har vi två grannkommuner – den ena med jättebra siffror, som de är stolta över, den andra med rätt dåliga siffror. Och så plötsligt flyttar ett stort företag över kommungränsen och tar med sig alla utsläppen. Över en natt har den tidigare jättebra kommunen blivit skitdålig, och den skitdåliga jättebra. – Då kan man ju fråga sig hur användbar statistiken egentligen är, när den är utformad på det sättet.

Kontentan?

Var skeptisk till undersökningsresultat. Och vågra vägra svara på dåliga enkäter.

2 Comments

Posted in Miljö, Naturvetenskap, Reflektioner och tankar

Tagged , , ,