Monthly Archives: juni 2012

Täta blixtar, kronärtsskockor och vuxet förnuft

Det åskar nu. (Ja, inte nu förstås – vi har dratt ur nätkoppel och grejer, så det här får publiceras i efterhand. Det innebär att jag inte längre kan följa ovädret via radarbilder.) Ett rejält åskväder.

Det är dubbelt.

Egentligen älskar jag åskväder.

Men nu är jag vuxen. Jag har hus. Jag vet att blixten faktiskt slår ner i hus och att hus brinner upp. Jag har barn. Jag vet att barn kan dö i hus som brinner. Och så vidare.

Så förnuftsmässigt vet jag att det inte är vettigt att gilla åskan. Åskan är farligt, jag vet det, och jag vet att jag skulle känna mig väldigt skyldig om åskan slog ner.

Men jag är ju knappast den enda i världen som gillar farliga saker…

Vi hade kokt kronärtsskockor som vi skulle sitta och äta nu när barnen somnat. Det brukar bli att vi köper det någon gång varje sommar, och så sitter vi och äter, och barnen tycker det är tråkigt, för det tar lång tid, och vi vill äta dem långsamt (nej, barnen vill inte ha). Så nu, när de legat i kylen i nästan en vecka, bestämde vi oss för att koka och äta dem när barnen somnat. Och när de var nästan klara så kom åskan, och då kändes det trots allt bäst att befinna sig på ovanvåningen, ifall barnen skulle vakna och vara rädda.

Så vi har suttit och ätit kronätsskockor i sängen. Varsin tallrik, kniv och gaffel, på den stora loppisbrickan, och så en bunke att lägga skräpet i. Varsin kronärtsskocka och lite smör. Och så åskovädret i panorama genom fönstret. Första parkett till skådespelet, med lyxmåltid.

Tankar om ångest

Nej, ångest är inte logisk och rationell.

Ångest bryr sig inte om normala riskbedömningar och sannolikheter. Ångest utgår från försiktighetsprincipen. Antar värstascenarion. Antar att om något dåligt kan hända så kommer det att hända. Vilket är motsatsen till många människors ”det händer inte mig”-inställning. Ångest är att anta, eller i alla fall förbereda sig på, att det ÄR just mig det händer. För så KAN det ju bli, och då är det bäst att vara beredd.

Ångest är att alltid ta ut förlusten i förskott. För säkerhets skull. För att inte känna sig lurad, för att inte känna sig bortgjord eller blåögd.

Asbestväntan

Idag har min man (tack och lov för att det finns någon annan än jag med min ångest som kan ta den sortens samtal) ringt och pratat med ett företag som kan sånt där med asbestsanering, som i sin tur hänvisat till ett labb som undersöker asbestinnehåll, och min man har klippt ut små bitar av alla tre mattlagren samt ”tejpat” lite av det gråa dammet, och åkt och lämnat alltsammans för analys. Senast i början av nästa vecka ska vi få svar på om det finns asbest eller inte.

Ikväll har jag unnat mig åttifemprocentig choklad. Nej, inte tröstäta. Men choklad hjälper faktiskt lite mot ångest (precis som mot mensdepp).

Ångesthantering

Det finns inget annat än ångest som kan få mig att ställa mig och tvätta håret vid halv tolv på natten.

Det finns inget annat än ångest som kan få mig att för första gången kan få mig att fundera på om man faktiskt borde satsa på nån sorts moderna klickgolv eller liknande i vardagsrummet och studion (de två stora återstående ställen där vi borde dra bort gamla mattor – men där vi INTE har dåliga bjälkar som gör att vi måste bryta upp alltsammans och börja ”från början”), istället för att ”göra rätt”.

Men jag vill ändå påpeka att jag hanterar det här. Ja, jag känner lite lite lätt av något som skulle kunna vara den rökiga (?) känslan jag ibland får i halsen när ångesten slår till med kraft (eller så är det bara dammet, eller känslan av dammet). Men jag HANTERAR. Jag finns och är och ligger inte med totalpanik, utan resonerar och hanterar och lever med. Gillar inte, men hanterar. Skärmar inte av och stänger av utan fortsätter vara.

Ja, det är faktiskt en väsentlig skillnad.

Ångest är min arvedel…

Jag har ju en ångestproblematik. Den har nog inte märkts så mycket av här i bloggen på sistone (men gräver man djupt ner i lagren och åren av texter så finns den där), vilket förmodligen har flera förklaringar: 1. sertralin, 2. barnen är inte längre bebisar (vilket innebär att jag hunnit vänja mig vid föräldraskapet, att det går att kommunicera med dem så att man lättare kan veta hur illa det är eller inte är, och att de faktiskt inte alls är så ömtåliga längre), 3. att det faktiskt inte hänt så väldigt mycket akut ångestalstrande (sånt där som nackskador och så). På det hela taget mår jag bra, och det positiva har en tendens att förstärka vartannat (precis som motsatsen).

Det är då som den stora ångesten rullar in…

Vi har ju gett oss i kast med golvet i matrummet. Jag hade lite smått ångest över det redan häromdagen, fast då handlade det mer om kemikalier i plastmattor och lim och om damm i största allmänhet.

Idag började vi i alla fall riva upp mattan på riktigt. Det hör till sånt jag tycker är kul, och som jag känner att jag skaffat mig erfarenhet eller vana av. Den där känslan man får av att kunna något – känslan av koll, känslan av att man blir bättre på något, känslan av att det flyter på. Svårt att sätta fingret på. Först det översta lagret matta, fastlimmat i masoniten under. Sedan masoniten, fastspikad i brädgolvet under – masoniten som man bräcker loss, bit för bit, med kofot. (Och så då oändliga mängder spik att sedan dra loss. Spikarna var färre än vanligt i det här golvet.)

Under det brukar vi hitta sand (ja, vanlig sand) som man använt för att jämna till med, och därunder brädgolvet. Men under masoniten stämde det inte idag. Under masoniten fanns två lager till med plast(?)matta, innan man kom ner till brädgolvet. Och ovanpå den övre av dessa fanns stora mängder med grått damm. Typ damm av grått murbruk. Hostigt dammigt.Mest närmst murstocken. Och dessutom lite lätta vita stråk, som om något runnit eller varit fuktigt.

Här började ett litet lätt ångestpåslåg. Annorlunda damm än tidigare golv. Flashbacks till när vi renoverade köket och någon påpekade – när vi redan börjat riva ner kaklet – att det kan finnas asbest i gammalt kakelfix. Vilket vi inte kunde göra mycket åt då i vilket fall. Den gråaktiga dammfärgen nu påminde om den gråa färgen då. Damm som smyger sig in och iväg. Ångest.

(Nej, vi använder inga munskydd. Vi hade det någon av de första gångerna vi rev saker, men jag har ärligt talat väldigt svårt att andas innanför munskydd.)

Nå, vi fortsatte. Bröt översta mattlagret med underliggande masonit, drog ur spikar (som ju gick genom mattan under och lämnade svarta spikhål i mattan) och dammsög upp grått damm, tills vi var så långt komna på halva golvet. Sedan tog vi kaffepaus och skrev några kommentarer om golvbrytandet – att vi börjat, vad vi hittat – på facebook. Varvid en bekant frågar om det finns asbest i de gamla golv vi bryter bort.

Asbest? I golv?

Asbest är verkligen en av de saker som ger mig panik. Vi har eternittak, och det är okej så länge de ligger stilla och inte skadas, men det ger mig ändå stundtals panik. Dessutom vet jag att uthustaken behöver bytas väldigt snart, vilket också ger mig panik.

Asbest i golvet vi bryter? Just den tanken hade inte föresvävat mig. Just i det sammanhanget hade jag inte hört om asbest innan.

Panikkänsla. Dammigt och torrt i halsen.

Googling av asbest+golv i olika varianter. Bristfällig info. Ont om bra bilder. Mycket läsande av forumtrådar (som ger mycket mer info än korthuggna listor på mer officiella sidor) av sådant slag jag normalt sett skulle undvika, just för att hålla ångesten i schack.

Kontentan verkar vara ungefär denna: Asbest i samband med golv finns

  • i vissa sorters golvplattor (typ sådana man hade i kök förr). Sådana är det inte alls fråga om här.
  • som pappskikt som nedre del i en del plastgolv. Verkar inte heller relevant här.
  • som en sorts spackelmassa/utjämningsmassa av bland annat cement och asbest. Den verkar av bilder att döma vara påtagligt svart och ha ett helt annat utseende och struktur än något alls i vårt sammanhang.
  • ”svartlim” – asbesthaltigt lim som använts för att fästa plastmattor. Verkar huvudsakligen ha använts för att limma plastmatta på betonggolv, eftersom asbest funkar som alkaliskydd. Detta verkar visserligen inte vara ett relevant användningsområde i vårt fall. Men efter att ha tagit bilder och lagt upp och diskuterat är det detta min man är mest oroad över. För den understa mattan har något mörkt lim längst ner. Inte egentligen svart. Brunt. Med tjärdoft.

Den mattan har vi inte börjat riva i. Vi släppte jobbet för dagen. Imorgon ska vi försöka få fatt i någon att fråga närmre.

Men jag har ångest. Jag har massor av ångest över det gråa dammet. Det gråa dammet som ju fastnat på våra fötter och därmed på andra golv i huset, som kommit på våra händer och dörrhandtag och som hamnar överallt.

Min man säger att det gråa dammet är helt ofarligt. Det är det förmodligen. Men ångesten breder ut sig och smyger sig in överallt. Precis som dammet. Jag får inte bort känslan av dammet. Smutsighetskänslan. Känslan av att riskera att ge barnen dödlig cancer av att krama dem. Känslan av att jag borde tvätta håret, eller klippa bort det, destruera jobbekläderna.

Ångest. Tänk om jag orsakar cancer hos oss allihopa genom att dammet sprider sig, finns kvar i all evighet här och smyger sig ner i våra lungor, hela tiden.

Och så smyger andra små ångesttroll upp. Av alla olika slag.

De andra golven vi brutit upp.

Kaklet i köket.

Klisterlapparna som pappa brukade ta hem från sitt jobb på labb och som vi använde till mat som frystes in. De verkade vara värmekänsliga, och innehöll säkert bisfenol. På våra matpåsar.

Fyraåringens födelsemärke. Som visserligen blivit kollats, och bedömts som troligen OK men som för säkerhets skull lett till en remiss vidare till koll hos expert i augusti. Kombinerat med att han just nu är sjuk, med feber och konstig hosta och lätt illamåendekänsla till och från.

Dödsångest.

Och känslan av damm överallt. Känslan av dödligt damm.

Ångest är inte lätt att leva med.

Lego och förpackningarna igen

Minns ni mitt inlägg om Legos förpackningar? Jag klagade på mycket luft i Legos förpackningar, och Lego svarade något märkligt formulerat som i alla fall definitivt måste tolkas som att de inte tyckte att det fanns något som behövde åtgärdas.

Men nu läser jag följande på sidan 20 i Legos Progress Report för 2011:

Smaller boxes meet consumer needs and save CO2 and waste

The Green Box project started as a project to reduce the size of LEGO® boxes to meet demands from retailers and consumers who wanted less packaging material. With it comes the potential to save over 1,000 tonnes of carbon emissions from packaging and over 2,500 tonnes of cardboard waste once it has been fully implemented in 2013.

Throughout 2011, the LEGO Group has been working to develop and test the Green Box project in order to be able to fully implement it globally in 2013. The project focuses on reducing the size of boxes, but as the project developed it became clear that there were obvious environmental benefits too.

Preliminary trials indicate that this project could help save around 1,000 tonnes on carbon emissions from packaging material and over 2,500 tonnes post-consumer waste.

– We can see that by taking box sizes down, we save significantly on volume. This has a positive impact on how much paper we have to buy for packing material, on how many boxes we can stack on pallets and finally, on how many products we can pack in trucks when we distribute, says Carsten Rasmussen, Senior Vice President and General Manager, EU Production.

Calculations of the total carbon emissions regarding the total lifecycle of the packaging materials indicate that the carbon footprint of the packaging materials will be reduced.

As the boxes are smaller, more can be filled into trucks distributing LEGO® products, which in turn means fewer trucks on the roads.

– We have 40,000 product movements every day globally, and with the smaller boxes we can move more with fewer trucks, says Carsten Rasmussen.

In order to improve packaging even more, Carsten Rasmussen and his team are currently testing the plastic bags containing bricks inside the box, known as pre-packs. The tests are looking for ways to reduce the amount of air in the prepack bags, while keeping up the high requirements for product safety.

Less packaging material = less waste

By reducing the amount of packaging material, the amount of post-consumer waste will also be reduced.

– We are extremely happy with these positive effects on our environmental impact. Combined with the fact that we will now also start using FSC-certified material for all wood-based packaging and print, we see this project as a great leap towards creating a positive impact for the future, says Jes Faltum, Director, Sustainability Development, Corporate Affairs.

Den här texten ger ett helt annat intryck än det svar jag fick per mejl. Jag vet int jag, men jag tycker att om man nu faktiskt jobbar med frågan och tycker den är viktig så kan det vara en poäng med att också förmedla detta engagemang till de kunder som faktiskt hör av sig och frågar…?

Smaller boxes meet consumer needs and save CO2 and waste

The Green Box project started as a project to reduce the size of LEGO® boxes to meet demands from retailers and consumers who wanted less packaging material. With it comes the potential to save over 1,000 tonnes of carbon emissions from packaging and over 2,500 tonnes of cardboard waste once it has been fully implemented in 2013.

Throughout 2011, the LEGO Group has been working to develop and test the Green Box project in order to be able to fully implement it globally in 2013. The project focuses on reducing the size of boxes, but as the project developed it became clear that there were obvious environmental benefits too.

Preliminary trials in dicate that this project could help save around 1,000 tonnes on carbon emissions from packag ing material and over 2,500 tonnes post-con sumer waste.

– We can see that by taking box sizes down, we save significantly on volume. This has a positive impact on how much paper we have to buy for packing material, on how many boxes we can stack on pallets and finally, on how many products we can pack in trucks when we distribute, says Carsten Rasmussen, Senior Vice President and General Manager, EU Production.

Calculations of the total carbon emissions regarding the total lifecycle of the packaging materials indicate that the carbon footprint of the packaging mate rials will be reduced.

As the boxes are smaller, more can be filled into trucks distributing LEGO® products, which in turn means fewer trucks on the roads.

– We have 40,000 product movements every day globally, and with the smaller boxes we can move more with fewer trucks, says Carsten Rasmussen.

In order to improve packaging even more, Carsten Rasmussen and his team are currently testing the plastic bags containing bricks inside the box, known as pre-packs. The tests are looking for ways to reduce the amount of air in the prepack bags, while keeping up the high requirements for product safety.

Less packaging material = less waste

By reducing the amount of packaging material, the amount of post-consumer waste will also be reduced.

– We are extremely happy with these positive effects on our environmental impact. Combined with the fact that we will now also start using FSC-certified material for all wood-based packaging and print, we see this project as a great leap towards creating a positive impact for the future, says Jes Faltum, Drector, Sustainability Development, Corporate Affairs.

Det regnar!

På midsommarafton började det regna vi elvatiden på förmiddagen, det vill säga ungefär när vi åkte hemifrån till en helt annan del av Skåne. Sedan verkar det, att döma av radarkartorna, ha regnat i i alla fall ett par tre timmar, men jag vet inte hur mycket det kom.

Igår kom det en halv mm.

Idag började det regna och har sedan regnat hela dagen (bortsett från någon kort stund med uppehåll). Det regnar fortfarande, och när jag tittade för en kort stund sedan hade det kommit 20,5 mm. Underbart för trädgården!

Kornfälten tror jag tyvärr till stor del är bortom räddning.

Uppdatering 22.20: Nu är vi uppe i 32,5 mm. Men nu verkar det lugna sig.

Renovering: matrum och hälsa

Vi har börjat i matrummet nu. Lite och försiktigt. Eller snarast, fått sätta ”tänderna” (fingrarna och stämjärnen) i de där sakerna som i någon mån lockat i tio år. Pillat bort det mest löst sittande av tapeten, bara för att man får. Bräckt loss kvartslisten runt golvkanterna. (Plockat upp mer än halvmeterlång blek vinda som växte mellan golvmattan och väggen/sockeln, under kvartslisten.) Tagit tag i mattkanten och dragit för att börja undersöka hur det ser ut under.

Vi har ju egentligen en uppfattning om hur det förmodligen ser ut under. Vi har tidigare bytt golv i två rum på nedervåningen. Under plastmattan har det funnits masonit, väl fastspikad med oändliga mängder spik i trägolvet under, samt en del sand (ja, ovanpå golvet) för att jämna till ytan. Sedan har det då funnits trägolv, och under det bjälkar, liggandes i grus (ja, grus i princip hela vägen upp till brädgolvet). Och när man plockat upp plastmatta, masonit, brädgolv och bjälkar, så är nästa steg att gräva ur och frakta bort massor med grus (så att de ny bjälkarna inte ska ligga i gruset) och sedan att sätta dit nya bjälkar och lägga nytt brädgolv.

Just biten med nya bjälkar brukar vara det tekniskt svåraste. Bjälkarna bör egentligen fästas eller ligga an på grunden (eller ja, nederdelen av väggarna som går ner i marken). Men det brukar vara omöjligt, med tanke på hur grunden ser ut i vårt hus. Man kan inte göra uttag vare sig i sten (för hårt) eller kalkputs/bruk (för mjukt). Det brukar sluta med att vi ställer lecablock på marken, med lagom urtag för bjälkarna (leca går att såga i, och flyttbara block är smidiga att såga i). I urtaget lägger vi asfaltspapp, för att hindra fuktvandring.

Men som sagt var, detta baserat på hittillsvarande erfarenheter. Vårt hus är byggt och tillbyggt i omgångar, och det som stämt hittills behöver ju inte göra det nu. Så vad man hittar när man väl lyfter på lagren kan man inte vara säker på.

Men i onsdags drog jag alltså i mattkanten, vid dörröppningen in mot vardagsrummet. Därunder hittade jag, som väntat, masonit. Och närmst därunder fanns (damm!!) faktiskt den stabila grunden, alltså väggens förlängning under dörrhålet. Längre in under mattan och masoniten verkar det ligga gamla mattstumpar(?) och sedan kommer brädgolvet.

Mer än så hann vi inte. Det var egentligen förbi läggdags ändå. Och vi var egentligen inte alls klädda för att börja riva i dammet.

Det finns en stor dubbelhet i det där, som blir större med tiden. Det kliar i fingrarna: jag älskar det här med att riva bort det gamla, upptäcka vad som finns under, pilla bort och få bort ett stort sjok av matta eller tapet i taget – och sedan fortsättningen med att skapa det nya. Samtidigt funderar jag kring hälsoaspekterna, mer nu än förr. Vad består den gamla mattan egentligen av? Jag tror den är väldgt gammal, och jag tror det talar i dess fördel när vi nu står och river i det, men ändå. Och hur är den fäst i masoniten, hur hälsosamt är limmet som fäst den? Dammet som rykte upp under masoniten, är det bara som det dammar från bruket i grunden, eller är det nåt annat? Det finns så mycket sånt man kan oroa sig för, och det förtar lite grann glädjen och nöjet – det blir inte bara odelat kul utan mycket mer dubbelt.

Nå, det måste i alla fall göras. Det nya kommer i alla fall att bli hälsomässigt okej.

Och vi har i alla fall satt tillbaka de gamla glasdörrarna mellan matrum och vardagsrum, för att hindra dammet. De dörrarna plockade vi undan redan när vi flyttade in, men de har stått kvar i ett av garagen sedan dess, och nu kommer de till nytta.

Trött och det blir inget skrivet

Ikväll är en sådan där kväll när jag sitter och tänker att jag skulle skriva ett blogginlägg – fast jag är för trött för att orka formulera mig. Och så sitter jag och stirra på skärmen och dumsurfar och hoppas att jag ska lyckas ta mig samman och skriva snart, snart.

Nä. Jag går och lägger mig istället.

Det är inte mycket lönt att gå in och titta hur det går i Grannfejden längre

För varje level höjs ribban i form av antal poäng som krävs för att nå nästa nivå. Men man kan fortfarande bara få samma antal poäng per dag.

Ett tag var det trots allt lite småspännande att gå in och kolla om man hade tagit sig till någon nivå. Men nu tar det ju en vecka (ungefär, tror jag?) att ta sig från en nivå till nästa, och förmodligen tio dagar nästa gång, eller nåt sånt. Och då är det ju rätt meningslöst att gå in och titta.

Vi har varit på nivå 20 länge nu, i alla fall.