Jag insåg för någon vecka sedan att jag har väldigt svårt att berätta om och dela med mig om mina drömmar och planer. Det gäller i någon mån både stort och smått. Jag berättar till exempel inte gärna för mamma och pappa vad vi har tänkt oss när det gäller renoveringen. Eller, oftast bara väldigt grovt. Jag far inte iväg i några målande drömmande beskrivningar av tapeter jag sett, eller blommor jag vill plantera, eller galna idéer jag fått. Jag visar gärna upp det färdiga resultat, men jag delar inte med mig av mina fantasier.
Likaså berättar jag inte gärna om kul grejer, till exempel vad gäller matlagning och pyssel i vardagen, för de nyfikna barnen. Jag säger hellre ”Det är en överraskning” och ”Det får ni se sedan”. Jag vet, det berövar dem förväntansspänningen. Men jag har ändå svårt att berätta.
Det är faktiskt i princip bara min man som får höra mina drömmar, fantasier och idéer.
Och jag inser att det är för att jag fått ta del av så mycket skit som yngre, när jag berättat om mina drömmar. Blivit hånad. Eller bara blivit nerplockad på jorden med ord om att det där går ju inte. Oavsett om det handlat om julklappsönskningar som liten eller yrkesplaner senare. Eller för den delen en väldig massa annat.
Ja visst, ibland har det handlat om saker som varit orealistiska – eller i alla fall väldigt osannolika. Och jag har i högsta grad varit medveten om det! Men drömmar är just drömmar. Man behöver få drömma. Sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna och allt det där. Och drömmarna är också ett sätt att lära känna sig själv och veta vad som är viktigt för en själv. Och ett sätt att utvecklas. Och inte minst en motivation att fortsätta sträva, även när livet ibland är motigt.
Eftersom jag för många gånger har råkat ut för att mina drömmar blivit misshandlade och förstörda när jag berättat om dem, behåller jag dem hellre för mig själv. Visserligen tar drömmarna mer fart och fungerar bättre som inspiration om man får berätta högt om dem. Får luft under vingarna. Men bara om de tas emot på rätt sätt. Annars är det bättre att behålla dem för sig själv och i alla fall ha dem kvar.
Det gör mig säkert sammantaget till en torrare och tristare människa.
Eller nä, förresten, det är inte att jag inte berättar som gör mig torrare och tristare. Det är en effekt av alla de drömmord som redan begåtts – inte av de drömmar jag behållit för mig själv i tysthet. De lever i alla fall kvar, om än gravt hämmade, och hindrar mig från att bara bli skittristrealist.