Jag har alltså nu en andreklassare och ett fyraårigt dagisbarn.
”Jag fattar det inte!” säger föräldrar till barn omkring mig. ”Det har gått så fort!” och ”Hur kan mitt barn ha hunnit bli en skolunge!”
Jag tycker inte det gått fort, inte alls.
Och jag har inte svårt att fatta att mina barn är så stora. Tvärtom. Jag får med jämna mellanrum påminna mig om att den äldste BARA är åtta år, BARA går i andra klass.
Ännu svårare är det på något sätt att fatta att det är två år tills den andre börjar skolan – ja, alltså, f-klass. Hur ska den lille kunskapssvampen klara sig så länge utan skolan? (Ja, bortsett från att han deklarerat att han aldrig ska gå i skolan, men det tror jag kan hinna ändra sig till dess, inte minst med tanke på att en hel del av kompisarna försvinner till skolan före honom.)
Pingback: Sanne skriver » Visst är det dumt att skjutsa barnen till skolan, men jag vill inte förlora de mervärden skjutsandet ger