Precis som Malin minns jag delar av skolarbetet som onödigt regelstyrt.
Just när det gäller matten varken såg eller ser jag det som ett allvarligt problem (för min del då, alltså). Visst, även hos oss fanns det regler om hur talen skulle ställas upp i räknehäftet, med linjaldragna streck som skiljde de olika uppgifterna från varandra. Men jag kunde tydligt se vitsen med det, i form av ordning och reda, och höll fast vid samma princip hela grundskolan och gymnasiet ut. Jag tror att en avgörande del i det var att vi också fick en förklaring till varför det skulle se ut så där. Hela alltet sammanfattades lite fånigt med RESURS, men jag kommer fortfarande ihåg hur alla de där bokstäverna ska utläsas:
- R = Rubrik på uppgiften. Vad är det jag ska räkna ut, vad handlar uppgiften om? Skrevs på första raden.
- E = Enhet på det jag skulle räkna ut. Skrevs i parentes efter rubriken.
- S = Ställ upp. Betydde (vilket jag hade lite svårt för då) att jag skulle skriva vad det var som skulle räknas ut, altså själva mattetalet. Till exempel 8×44=
- U = Uträkning. Det jag egentligen ville kalla uppställning. Alltså den matematiska operationen, som liggande stolen och sånt.
- R = Rimligt. Den här är viktig! Okej, nu har jag räknat, och fått ram ett svar. Men är det rimligt? Titta tillbaka på vad det egentligen stod i uppgiften!
- S = Svar. Inklusive enhet. Tänka efter så att man faktiskt svarar på det man skulle och inte något annat, och formulera ett svar i ord, för att faktiskt förklara för sig själv och andra att man fattat vad uppgiften handlade om.
Så det där sättet att ställa upp är trots allt riktigt vettigt. Visst, det kan kännas lite fånigt ibland om det handlar om Lisa som har fem äpplen och Stina som har fyra, och hur många de har tillsammans, men ju mer avancerat det blir desto väderfullare, faktiskt.
Så ja, regler kan vara bra. (Och med regler menar jag då allt sånt där som dikterar hur något ska vara.) Men då är det viktigt att reglerna i sig är bra, och att den som ska ”lyda” reglerna också får en bra förklaring till vitsen med dem.
Det var väl där det ofta brast i skolan. (Säkert på många andra ställen också, va?)
För mig var det väl sällan ett problem i de klassiska skolämnena. Dels var jag en snäll och duktig flicka som inte hade några problem att följa regler (så länge jag inte tyckte de var uppenbart idiotiska eller orättvisa eller nåt sånt), dels hade jag lätt att lära, och regler hade väl därför ingen påtagligt negativ effekt på mitt lärande.
Men reglerna i slöjden ser jag som ett problem.
Ser. Inte såg.
För jag insåg det inte då. Jag gjorde som man skulle göra. Det var egentligen det slöjdundervisningen gick ut på.
Skulle man sy något så gjorde man som slöjdfröken instruerade. Markerade så, klippte så, sicksackade så, nålade så, sydde så. I den ordning hon sa. Inte för att det verkade vettigt. Inga teoretiska resonemang bakom. Utan för att så gör man.
Inte mycket till kreativitet. Inget lära sig hur man gör vid behov. Inte användbart för att kunna laga kläder, eller sy om saker som blivit för små, eller skapa nytt av gammalt. Lära sig att följa instruktioner, bara.
Samma sak i träslöjden. Såga med en sådan. Borra ett hål där och där. Sandpappra först med den grovleken och sedan med den.
Inget varför den är bra till det ena eller det andra.
Det var för övrigt ett jävla fokuserande på sandpapprandet. Vi sandpapprade till leda. När fan slipar man något så noga i verkligheten? Ja, om man inte sysslar med konsthantverk, förstås.
”Det ska vara så lent som en pojkes kind”, sa slöjdläraren på högstadiet. Jag vet inte hur många gånger jag hört honom säga det. Är det lämpligt att en lärare säger så, till en trettonåring? Jag tyckte det var pinsamt, kände mig generad varenda gång. Idag skulle jag ha blivit arg, men det fattade jag nog inte då att man ens kunde eller fick bli för en sån sak.
Ett fasligt fokuserande på att följa ”regelboken” och göra som man skulle. Inte ett dugg fokus på att lära sig konstruktion, hantverk, praktiska färdigheter och lösningar, och så vidare.
Ingen verklighetsförankring.
(Kanske läge för övrigt att tillägga att jag ändå tyckte om slöjden?)
Vad gällde syslöjden så tog jag igen det, trots allt. Från ett helt eget spår. För i tolvårsåldern, när jag hade en klädsmak som helt avvek från (nästan) alla jämnårigas, och från det utbud som fanns att tillgå i affärerna, så såg jag inget annat bud än att själv börja sy. Så hemma konstruerade jag mönster och sydde själv, stundtals ganska avancerade skapelser. Och visst, någon liten nytta hade jag säkert av att ha haft syslöjd, men det mesta lärde jag mig på egen hand och av mamma. Och i skolan, på syslöjden, fortsatte jag att göra som man skulle, enligt instruktionerna, utan att tänka.
Värre var det med träslöjden. För snickrandet ägnade jag mig ju bara åt just i skolan. Det är inte förrän nu, i vuxen ålder, som husägare och -renoverare, som jag insett att jag tycker snickrandet är kul. Först nu som jag lärt mig en massa. (Jag kan!) Och först nu som jag insett att det sällan är så jävla noga som det verkade då. Eller, framför allt inte noga på de sätt som det var där och då.
Tänk om vi hade fått lära oss det som var relevant i slöjden! Fått bli inspirerade, och lärt oss allmän händighet! Och på köpet hade vi fått självförtroendet…
Och här skulle jag länka till ett inlägg jag trodde jag hade skrivit någon gång, om vad mn behöver lära sig i skolan med tanke på hållbarhet och miljö. Men nu hittar jag inte inlägget, så det betyder väl att jag bara tänkt. Jag får skriva det också nån dag snart :-)
