Står på morgonen och tittar på potatisåkern bredvid busshållplatsen. Potatisen är skördad nu. Borta är de djupa fårorna mellan potatisraderna och den vissna potatisblasten. Nu är åkern mer eller mindre platt, och svart. Men inte helt och hållet. Det ligger en hel del utspridda potatisar kvar i ytan. Det skulle bli till en hel massa middagar om man plockade upp dem nu, innan de hinner bli gröna.
Men så gör man inte.
Det är någon annans mark, så strikt talat har man väl ingen rätt att plocka upp de stackars kvarlämnade potatisarna. Men även bortsett från det så gör man inte så. Det är pinsamt. Fult.
Så de stackars fina potatisarna får ligga kvar där och förstöras.
Jag funderar en hel del så här års, på det här med mat och odling. Vi odlar ju en del själva, och tar tillvara det som trädgården ger, som äpplena till exempel. Samtidigt är det nu det finns bra svenska produkter att köpa i affärerna. Det finns en påtaglig motsättning i detta. Om vi, och andra som vi, som försöker äta säsongsanpassat, och som kan tänka oss att betala lite extra för det svenskodlade, i alltför stor utsträckning odlar själva – och alltså inte handlar av de svenska produkterna när de är i säsong – då får ju de svenska odlarna inte avsättning för sina produkter. Om det bara är de som skiter i hur maten producerats och mest vill att maten ska vara så billig som möjligt, så driver vi utvecklingen åt fel håll.
Vad gör vi åt det?