– Ni brinner verkligen för det här. Och ni tror verkligen på att miljöproblemen finns!
Det är en kollega som uttalar sig. En kollega inom ett helt annat ämneområde. Och han är uppriktigt förvånad. Fascinerad. Inte anklagande eller ifrågasättande, bara djupt fascinerad.
Öh, ja?
– Det är nästan som en religion, säger han sedan.
Tja… Jag kommer inte på något bra att säga. Jag förstår hur han menar, men håller inte med.
Det är först efteråt jag lyckas fånga upp orden för vad det är jag tänker:
Det är inte vårt miljöengagemang som är en religion. Om något är en religion så är det konsumismen :-)
Det vårt miljöengagemang dock har gemensamt med religioner är att miljöengagemanget är en form av moralgrund. Vi grundar våra tankar och våra resonemang i vad vi anser vara rätt och fel, i moral och värderingar, och enligt dessa så har människan ansvar för konsekvenserna av sina handlingar, och vårt sätt att leva idag är inte hållbart och strider därför mot denna grund. – Men det gör det inte till en religion. En religion förutsätter en tro på någon sorts högre väsen eller makt eller kraft.
Visst är det lite märkligt att alla som lever utifrån någon sorts djupt grundad moral antas vara religiösa? Det tycker i alla fall jag. Nog för att många religioner har införlivat moral, och ibland motiverar moral med att det är något gud har sagt, men det handlar ju trots allt oftast om moral folk levt efter i området sedan länge – att ”skylla” på gud är bara ett sätt att tvinga folk att efterleva något ;-)
I Sydsvenskan kan vi för övrigt läsa idag, apropå valet i USA (bild 5):
Marc Daniels, 38 år, psykologi- och samhällsvetenskapsstudent, Philadelphia: – När jag var yngre tyckte jag att det var viktigt att presidenten var kristen. Men jag har mognat, andligen. Idag är min åsikt att det inte spelar någon roll vad presidenten har för tro, bara han tror på något. Att rösta på en ateist, som inte har någon tro alls, skulle vara otänkbart för mig. En person med så stor makt som presidenten behöver känna att han blir dömd av en högre makt, på något sätt.
(Min fetning.)
Och jag tänker att det verkar ju inte funka alls. Att om det verkligen var så att USA:s presidenter verkligen trodde att någon skulle döma dem för de dåliga saker de gör, så skulle de aldrig agera på det sätt som de allra flesta amerikanska presidenter gör. Tvärtom känns det som att de kanske använder det som en ursäkt: att den där guden däruppe ändå är den som är ytterst ansvarig, och att presidenten därmed kan göra ”som han vill”, för det är ändå någon annans fel, högre upp. Jag tror tvärtom det innebär ett större ansvarstagande att inse att man själv är ytterst ansvarig för allt man gör, att det inte finns någon gud ovanför.