Monthly Archives: september 2012

Att välja och köpa kamin

Efter många om och men har vi nu beställt en kamin till vårt matrum.

Att vi skulle ha en kamin har vi tänkt länge. Matrummet ligger vägg i vägg med köket, och i den väggen går husets ena murstock. I köket fanns tidigare en vedspis, som vi dock tog bort i samband med köksrenoveringen (eftersom köket är litet och vi behövde platsen till annat). I matrummet har det inte funnits kamin sedan långt före vår tid (men vi hittade i alla fall spår efter det i samband med att vi bytte golvet i somras), men vi har planerat för att skaffa en kamin tids nog. För att det är mysigt, och för att det faktiskt är bra med en reservvärmekälla när man bor på landet i ett område där man då och då blir insnöad på vintrarna.

Och ja, tids nog är ju rimligen när man ändå håller på och grejar i det aktuella rummet :-)

Jag tyckte egentligen inte att vi hade så väldigt stora krav på kaminen. Vi ville ha en ganska liten och klassisk kamin, som stämmer i stilen med vårt hus (som ju faktiskt så sakta närmar sig hundra år, typ) och som inte sticker ut för långt, med tanke på platsen där den ska stå. Gärna med en liten kokplatta uppepå, så att man kan värma/laga mat i krissituationer. Jag tycker det är trevligt om man dessutom kan se elden, alltså att det finns en glaslucka. Ja, och så tycker jag det är viktigt med miljöaspekten. Både för att det är bra med vettig verkningsgrad och för att det ska vara en kamin som inte släpper ut för mycket dåligt i röken (det är ju för övrigt även en hälsoaspekt). Eftersom det finns en hel del svanenmärkta kaminer på marknaden känns det självklart att välja en svanenmärkt kamin.

Så vi har letat och tittat. Och konstaterat att det fanns kaminer hos tre olika tillverkare som kändes relevanta. Ja, bortsett från den där aspekten med miljömärkning, då. Alla tre tillverkarna poängterar i sina broschyrer att miljö är viktigt och att deras kaminer minsannär bra ur det hänseendet. Men när det kommer till märkning är läget ett annat: det var bara Morsö som hade intressanta kaminer som dessutom var svanenmärkta.

Nå, svanenmärkning är ju inget som kommer hoppandes av sig själv – företaget måste själv ansöka. Alltså kunde det ju vara så att de visst uppfyllde kraven men helt enkelt bara inte valt att märka kaminerna.

Så som den hopplöst besvärliga kund jag är så skrev jag och frågade. (Ja, okej, jag ska väl vara ärlig: jag tycker de båda andras kaminer är lite snyggare, annars hade det ju bara varit att välja Morsökaminen rakt av.)

Jötul har inte svarat ännu.

Från Dovre fick jag både kort svar från den svenska återförsäljaren, och långt svar från Norge. I det norska svaret får jag veta att de har en svanenmärkt kamin, och

Vi har flere ildsteder som kan svanemerkes, men vi har valgt å bare svanemerke Vintage 30.

I utgangspunktet er vi i mot å svanemerke vedfyrte ildsteder og årsaken til det skyldes at vedfyrte ildsteder er avhengi av riktige driftsforhold . Disse forholdene oppnås dessverre ikke hos alle.

Alltså: de vill inte svanenmärka sina kaminer, eftersom de menar att utsläppen från kaminer beror så pass mycket av hur man eldar i dem. Detta utvecklas ytterligare i en bifogad textfil på fem sidor, som är ett remissvar till Svanen gällande skärpta krav för svanenmärkning för kaminer.

Jag svarade:

Hej, och tack för seriöst svar :-)

Jag förstår ditt/ert resonemang. Självklart garanterar inte en miljömärkt produkt att produkten inte orsakar miljöproblem – miljöpåverkan beror också bland annat på hur produkten används. I det specifika fallet med kaminer beror utsläppen på hur man eldar etc.

Men det gäller i någon mån alla produkter. Även för en så ”banal” sak som tvättmedel; poängen med ett miljömärkt tvättmedel faller om man använder alldeles för mycket tvättmedel.

Men poängen med en miljömärkning är inte att garantera hanteringen av produkten genom hela dess livscykel. Poängen med miljömärkning är att hjälpa konsumenten (oavsett om det är ett företag eller en privatperson) att välja de bästa produkterna på marknaden ur miljöhänseende (och därmed också kunna välja bort andra produkter). Hur kunden sedan använder produkten ligger ju bortanför er makt.

Därför tycker jag inte ert resonemang håller. Jag som kund är inte hjälpt av att alla tillverkare av kaminer skriver ”vi jobbar på att våra kaminer ska vara bättre för miljön, och vi är allra bäst på det”. Det kan alla skriva, men jag kan inte bedöma vem som har rätt och vem som har fel. Det är därför det behövs en oberoende certifiering. En miljömärkning. Då slipper jag som kund sitta och skriva långa mejl med frågor på kvällarna :-) De flesta gör förmodligen inte det, utan utgår (vilket ju är rimligt) från att de som inte är miljömärkta också är sämre för miljön.

Jag skulle dessutom gissa att de som väljer produkter utifrån miljömärkning är bättre än genomsnittet på att ta reda på hur man bör hantera det inköpta. Jag kan i alla fall glädja dig med att vi sparar alla manualer.

För övrigt så skickade jag frågan även till Skandinavisk Spismiljö, som representerar Dovre i Sverige. Därifrån fick jag svaret ”Vi har valt att inte Svanenmärka våra produkter då detta har blivit alldeles för kommersiellt.”

Det skiljer sig ganska mycket från ditt svar…? Är det en uppfattning Dovre står för? Det vore intressant att få det utvecklat.

I svaret jag sedan fick, fick jag veta att de kaminer jag var intresserad av inte klarade kraven för Svanenmärkning. Dessutom skrev han:

Svanemerket har blitt kommersielt. For å inneha dette merket, koster dette x antall kroner av omsetningen av det merkede produktet + fabrikkbesøk + årsavgift osv.

Tja, det är ju inte så jag använder ordet kommersiellt, om vi säger så. Att verksamheten måste gå runt och att det därmed kostar pengar är ju inte samma sak som att det är kommersiellt.

(Men det vore ändå intressant att få en kommentar från Svanen – hur ser ni på att ni uppfattas som kommersiella?)

Nå. Kontentan av det hela är att vill vi ha en svanenmärkt kamin så får det bli en Morsö. Så det blir det. Vi har nu beställt en Morsö 1442. Det känns pirrigt och spännande och mysigt :-)

Om alla som tar vettiga beslut slutar och bara de hjärtlösa blir kvar

Det är mycket om Migrationsverket för tillfället. Migrationsverket har tagit en del tveksamma beslut – ja, i alla fall tveksamma utifrån vett och sunt förnuft och allt sånt. Huruvida de stämmer med lagstiftning och rättspraxis och sånt kan jag inte uttala mig om, för dels kan jag för lite om vad reglerna faktiskt säger, och dels har jag inte satt mig in i ärendena på den detaljnivån.

Från många håll sägs det saker i stil med ”hur kan handläggarna ta den sortens beslut? De borde protestera, låta bli att ta beslut, besluta något annat”.

Tja. Om vi nu antar att det faktiskt ÄR så här reglerna ser ut. (Nu vet jag ju inte hur det är i de här specifika fallen.) Då ”kan”, eller får, de faktiskt inte besluta annorlunda. Ibland finns förstås handlingsutrymme för handläggaren, men långtifrån alltid.

Och visst förekommer det säkert att handläggare säger att det här beslutet vägrar jag ta eller skriva under. Men då finns det sannolikt andra som inte har problem med att fatta beslut strikt utifrån hur reglerna ser ut. (Vilket ju egentligen inte är konstigt, för det är ju samtidigt poängen med att dels ha regler, dels någon som ska ta beslut på ett sätt som gör att reglerna följs.)

Om det väldigt ofta är så att det sunda förnuftet eller det folk generellt tycker stämmer väldigt dåligt med reglerna, så kan ju förstås i längden inte personer med stor övertygelse jobba kvar. Då blir det bara kvar handläggare som inte har några problem med att alltid bara följa regler. Och det är rätt farligt i längden…

Nu vet jag som sagt var inte alls hur det funkar på Migrationsverket eller hur det verkligen varit i de aktuella fallen. Men det här är ju å andra sidan något återkommande: kritik mot handläggare på myndigheter för att de tar omänskliga, omoraliska, osunda etc beslut.

Grejen är att om reglerna är fel så är det inte handläggarens fel, utan allas fel. För reglerna kommer ju från början från de beslut som fattats av våra folkvalda politiker. Och om vi inte tycker reglerna är bra, så är det alla vi som måste se till att ändra dem. Så att de som jobbar på myndigheter kan få fortsätta ta korrekta beslut – som samtidigt är mänskliga och värdiga. På det sättet kan människor med ett stort engagemang för viktiga frågor fortsätta jobba med dessa viktiga frågor på myndigheter.

Jag vill äta mer musslor… om det vore enklare att få tag i dem

Jag skulle gärna äta musslor betydligt oftare än vad jag gör idag. Ur miljöhänseende är det väldigt bra mat. Musslorna livnär sig på blandat bös och skröfs som finns i vattnet och fungerar alltså som små reningsverk. Därmed hjälper de till att hantera de problem som människan orsakat, i form av till exempel övergödning. Att skörda (?) musslor för att äta innebär därmed att vi tar bort en del av de problem vi tillfört istället för att orsaka mer problem.

Dessutom är musslor vansinnigt gott :-) (men det tycker inte våra barn, så ja, vi får ju ge barnen annat att äta).

Tyvärr är det svårt att få fatt i musslor – i alla fall musslor jag vill äta. I kommunen finns såvitt jag vet bara en affär som, då och då, får hem färska musslor. Att hålla koll på en affär som vi har en mil till, enkel resa, bara för att försöka köpa hem musslor, är i sig både omständigt och inte miljövettigt.

Och visst, färska musslor är godast, men jag kan även äta andra. Det tråkiga då är att de man hittar i frysdisken (och även de i plastburk med lag i kyldisken, har jag för mig) brukar komma från Sydamerika och andra avlägsna trakter. Och de som kommer från Limfjorden i Danmark och är MSC-märkta är förpackade i plåtkonservburk, med största sannolikhet med BPA-haltig lining…

Så – jag vill gärna äta musslor betydligt oftare än jag gör idag. Men det förutsätter att det blir lättare att få fatt i musslor jag med gott samvete kan äta.

 

 

Höst

Nej, jag vet, enligt SMHI:s definition är det inte höst på länge än; enligt den kommer hösten normalt sett hit i mitten av oktober.

Men höst låter sig inte definieras av något så enkelt som en medeltemperatur (och speciellt inte en medeltemperatur satt vid ett jämt tiotal grader enligt en viss skala). Höst handlar om så mycket mer,  eller så mycket mindre. Väder – blåst, regn, dimma – kombinerad med en känsla i luften. Höstlöv. En ny fas i trädgården, när vissa blommor blommat klart och vissa grönsaker är slut, vissnat, är förbi. Ljud. Dofter.

Hösten låter sig inte enkelt fångas i en siffra.

Enligt SMHI:s sätt att se det är det fortfarande sommar här hos oss – av den enkla anledningen att hösten inte kommit ;-) Jag kan meddela att det inte är sommar här. Visst kan jag fortfarande plocka tomater, men sommar är det inte. Inte alls, faktiskt.

För övrigt har vi slagit på värmen också. Bara på el, och det är inte mycket värme på (det är utetemperaturen som avgör), men ändå, lite grundvärme behövs det. Det är dags att beställa nya pellets.

Dessutom har vi faktiskt beställt en kamin. Men det får jag skriva mer om en annan dag.

Än finns det söta smaskiga tomater

Det är väl bara att inse: säsongen för frilandstomater är snart slut. Ikväll har jag plockat in 1,75 kg blandade tomater. Det betyder inte att det är helt slut därute: det finns fortfarande en del halvmogna och en hel del gröna kvar.

Men ändå.

Så jag njuter av de sista. Fortfarande ruskigt goda.

Sibirjak är nog min favorit från i år.

Får väl se annars om jag orkar koka lite chutney på de gröna, mina försök ifjol (här och här) var ju ganska lyckade. Fast det vore ju ganska kul om man kunde använda de gröna tomaterna även i ”riktig” mat, som grytor och så. Verkar så enligt en del recept jag hittar. Men å andra sidan står det på en hel stäleln att man inte alls bör äta gröna tomater, för att de är giftiga?

Låtsas som om inget har hänt…? Malmö Airport spår framtiden

I förra veckan kom det en bilaga med morgontidningen: ”40 år med Malmö Airport”. (Ja, alltså en sådan där bilaga som egentligen är en enda stor annons, typ.) Första uppslaget har en artikel om

Framtidens flygplats. Var landar vi om 40 år?

Försök bortse från den överfyndiga (?) rubriken. Ingressen låter så här:

I framtiden blir det helt annorlunda att resa. Forskare och omvärldsanalytiker har redan en ganska klar bild av hur morgondagens flygplats skulle kunna se ut och fungera. Och om vi tycker att det har förändrats mycket sedan Malmö Airport öppnade för 40 år sedan så kommer det att hända ännu mer de kommande 40 åren.

I texten som följer spekuleras det sedan om vad fra,tiden kan komma att innebära för förändringar. Som ”elektronisk identifikation, kanske i form av ett microchip i ett kort eler en telefon”, om att minimera den tid planen tillbringar på flygplatsen, en flygplats helt utan köer och väntetider, och kortade restider, så att man kan nå i princip hela världen på samma tid som man idag kan flyga till Kanarieöarna.

I förbigående nämns att framtidens flygplan ska drivas på förnybara bränslen.

Men i övrigt är inte miljön med. Inga tankar om behov av ändrad livsstil, minskat resande. Det är bara fortsatt utveckling och tillväxt, mer, längre, snabbare. Det är vad Malmö Airport tror om år 2052.

Det är inte vad jag tror.

Idag kom en glassig fyrfärgsbilaga i blankt papper med tidningen. Den såg ut som en reklambilaga från något charterbolag. Men det var en riktig bilaga från Sydsvenskan själva, med artiklar av tidningens skribenter. Resor Hösten 2012. Fast den skulle lika gärna kunna vara gjord av flygbolagen, för i princip hela bilagan går ut på att få oss att resa långt iväg med flyg. Helst så mycket och så ofta som möjligt. Jag behöver väl knappast säga att miljökonsekvenserna av resorna inte är i fokus? Om de nu alls nämns – jag lyckas inte hitta något, men visst, jag har inte lusläst. Jag hittar i alla fall utan problem ordet klimat: Det är i en annons för ett reseföretag, som skriver att ett resmål har ”världens bästa klimat”…

Hösten 2012 försöker dagstidningen fortfarande övertyga oss om att resa långt bort och hitta de ännu inte sönderexploaterade platserna på jorden.

År 2052 tror Malmö Airport att vi fortfarande reser ännu längre och snabbare och mer.

I december i år kommer en bok om år 2038, ”På spaning efter den tid som nalkas”, från Trivector, som jobbar med bland annat trafik, transporter och miljö. Jag undrar om deras framtidsbild ser likadan ut som Malmö Airports?

Konventioner som hindrar mig från att plocka upp potatisarna, och effekterna av att vi som bryr oss odlar eget och inte köper

Står på morgonen och tittar på potatisåkern bredvid busshållplatsen. Potatisen är skördad nu. Borta är de djupa fårorna mellan potatisraderna och den vissna potatisblasten. Nu är åkern mer eller mindre platt, och svart. Men inte helt och hållet. Det ligger en hel del utspridda potatisar kvar i ytan. Det skulle bli till en hel massa middagar om man plockade upp dem nu, innan de hinner bli gröna.

Men så gör man inte.

Det är någon annans mark, så strikt talat har man väl ingen rätt att plocka upp de stackars kvarlämnade potatisarna. Men även bortsett från det så gör man inte så. Det är pinsamt. Fult.

Så de stackars fina potatisarna får ligga kvar där och förstöras.

 

Jag funderar en hel del så här års, på det här med mat och odling. Vi odlar ju en del själva, och tar tillvara det som trädgården ger, som äpplena till exempel. Samtidigt är det nu det finns bra svenska produkter att köpa i affärerna. Det finns en påtaglig motsättning i detta. Om vi, och andra som vi, som försöker äta säsongsanpassat, och som kan tänka oss att betala lite extra för det svenskodlade, i alltför stor utsträckning odlar själva – och alltså inte handlar av de svenska produkterna när de är i säsong – då får ju de svenska odlarna inte avsättning för sina produkter. Om det bara är de som skiter i hur maten producerats och mest vill att maten ska vara så billig som möjligt, så driver vi utvecklingen åt fel håll.

Vad gör vi åt det?

Apropå det här med skolan, slöjden och noggrannheten…

”¦ som jag skrev om häromsistens, så tror jag att det hänger samman med min eviga känsla av att slarva.

Jag känner aldrig att jag gör saker tillräckligt noga. För jag tycker liksom aldrig att jag vill lägga ner den tid och noggrannhet som krävs för att jag ska känna att det är så bra som det borde, enligt den ribba som lades i skolan.

Den noggrannhetsnivån är ytterst sällan motiverad. Oavsett om jag ska sy gardiner, lägga upp byxor eller sätta panel i taket. Förmodligen är den kravnivån som sattes upp i skolan inte ens motiverad när man ska tapetsera (som vi ganska snart ska göra). Det är i alla fall inte en nivå som passar mig. Jag vill göra saker, men resultatet behöver inte vara perfekt annat än när det är motiverat tekniskt.

Så jag ger avkall på perfektionen. Den tilltalar mig inte.

Och samtidigt har jag alltid mer eller mindre dåligt samvete över det. Över att jag slarvar. Över att jag inte gör som man borde. Ursäktar mig ofta för det.

För övrigt så är det väl ganska många fler än jag som dras med det här problemet. I jobbsammanhang pratas det om att man måste lära sig att nöja sig med att göra saker tillräckligt bra. Vilket ju tyder på att alldeles för många känner krav på perfektion.

Minnen från barndomen: när man inte får förklara sig

Vissa minnen etsar sig fast, och påverkar en långt efteråt.

När jag gick i fjärde klass satt jag en gång bredvid en försteklassare på skolbussen hem; vi kan kalla henne Stina. (Disclaimer: jag kan minnas fel. Det kan vara så att hon gick i lekis – men det tror jag inte. Men minnet kan svika. Strumt samma.) Vi kände varandra lite grann privat, och det var liksom ingen big deal och inget vi närmre tänkte på vare sig hon eller jag.

För detta fick jag en utskällning. Ja, jag minns det i alla fall som en utskällning. (Någon dag senare eller så.) Kanske inte skrik och så, men i alla fall en rejäl uppläxning. Inte av min egen lärare, utan av 5-6:ornas lärare. Jag minns platsen: det var ute vid stängerna (ni vet sådana där som man hängde i knävecken på och gjorde diverse konster och så) på skolgården. Jag tror att det bara var läraren och jag, och möjligen något barn till i närheten; jag minns det i alla fall så. Min gissning är att hon hade valt ett ”avskilt” tillfälle.

Att sitta bredvid ettorna var nämligen faddrarnas uppdrag. Faddrarna, som gick i sexan. Så jag hade gjort FEL. Och läraren verkade anta att jag hade gjort det av elakhet eller avsiktligt eller så.
Hon talade om för mig, skarpt, att jag minsann fick vänta på min tur: jag skulle få sitta med någon av de små när jag själv blev fadder.

Jag visste själv att det förmodligen aldrig skulle bli så. Vi hade huset utlagt till försäljning, och skulle förmodligen flytta innan det blev aktuellt. Men det fick jag ingen chans att säga.
Och att få vara fadder var ju inte på något vis det relevanta i sammanhanget. Det var ju med Stina jag ville sitta, inte med ett slumpmässigt fadderbarn, utan med en kompis! Men det fick jag inte heller säga.

Det värsta med hela situationen var just det: jag fick ingen chans att förklara mig, ge min sida av saken, berätta vad som egentligen hade hänt. Jag försökte, men jag fick inte. Min redogörelse var inte värd att lyssna på. Hon var vuxen, jag var barn, och alltså hade jag fel.

Den sortens saker sitter kvar.

Och då är det värt att påpeka att jag sedan hann ha henne som lärare ett halvår (alltså halva femman) innan vi flyttade, och jag tyckte hon var en ganska bra lärare. Och trots det sitter den här händelsen kvar som mitt mest påtagliga minne av henne.

Det här blogginlägget skrev jag på vägen hem idag. När jag sedan kom hem fick jag veta att fyraåringen idag hade fått skäll på dagis för att han och någon mer hade great med/öppnat och stängt grinden. Jag frågade honom: ”har någon sagt att ni inte får greja med grinden?”. Nej, det hade ingen. ”Frågade någon DIG vad som hade hänt?” Nej, inte det heller.

Jag tycker att man inte bara kan anta att barn vet att det är förbjudet att greja med grinden. Han är fullt medveten om att han inte får sticka iväg från dagisgården, men det är faktiskt inte samma sak. Man kan inte utgå från att en fyraåring själv kan räkna ut vad vuxna tror och tänker.

Och även ett barn ska alltid få möjlighet att ge sin version.

(Och nej, jag har inte pratat med dagispersonalen, så jag vet inte alls vad deras version är :-))

Kan inte barnen få åka med på våra periodkort? Duo/familj för oss med månadskort? Och varför går bussarna så dåligt på helgen?

Vi är ju inbitna tågpendlare: både jag och min man pendlar mer eller mindre varje dag med tåg (ja, det hände ju förstås ibland att vi jobbar hemifrån). Eftersom vi bor där vi bor så innebär det att vi köper månadskort som gäller i hela Skåne län. Vi kan alltså åka med all Skånetrafikens kollektivtrafik, när som helst, vart som helst.

Men i praktiken är det väldigt sällan vi använder oss av det på helgerna. Det finns flera anledningar till det. På det hela taget är det genast mycket trassligare när man ska ta med sig barnen. Svårare att passa tider. Fler saker som behöver tas med (som reservkläder till barn som ännu då och då råkar ut för ”olyckor” av olika slag). Svårare med tajta byten mellan buss och tåg – och mer besvärande att behöva slå ihjäl väntetid. Dessutom innebär helgresor oftare att man inte ska ta sig raka vägen från A till B utan att man ska flänga runt och uträtta ärenden eller göra saker på fler än ett ställe. Till skillnad från resor till och från jobbet då man ska rakaste vägen dit och rakaste vägen hem, och dessutom har valt restidpunkt efter när det passar bra. Är man och ska köpa skor till ett av barnen, för att sedan resa vidare till mormor och morfar, så blir ju skoköpet klart när det blir klart – inte när bussen går – och sedan har man kanske missat den vettiga anslutningen…

Om det nu är så att man vill at folk ska resa mer kollektivt så måste man ju se till att kollektivtrafiken åtminstone går lika bra på helgen som på vardagarna. För många av oss som har flextid så går det som sagt var att anpassa jobbresorna efter de tider tågen och bussarna går. Jobbpendlingen är en rutin. På helgen däremot, när vi alltså gör saker som kräver flexiblitet, så går bussarna betydligt mer sällan. Försök ta dig fram med barn när bussarna går fem gånger per dag och måste beställas – har du missat tåget för att någon behövde kissa, och därmed kommer försent till anslutande buss, så är det kanske tre timmar till nästa – eller så går det ingen mer buss det trafikdygnet. Lagom kul att bli strandad med barnen…

Och så blir det lite fånigt att vi, som alltså har månadsbiljetter, måste betala för vårt ena barn om vi väljer att ta tåg och buss. Inte så att det är mycket pengar – speciellt med tanke på att resor på helgen i någon mån blir ”gratis”. Mer att det liksom blir ett moment till att köpa biljett. Och så känns det lite märkligt: För dem som betalar för en enskild resa, så finns Duo/familj, vilket innebär att om två vuxna betalar så kan i praktiken tre barn följa med gratis – men för oss trogna pendlare kostar det att ta med barnen. (Med barn menar jag ju då dem som passerat den magiska 7-årsgränsen.) Visst skulle man kunna införa någon variant om att på varje 30-dagarskort så får ett barn 7-19 år förlja med gratis på helger, eller nåt sånt?

Se där, Skånetrafiken, två konkreta förbättringsförslag! :-)