Monthly Archives: september 2012

Lukta människa

Jag luktar människa.

Det var en hel massa år sedan jag senaste använde deodorant. Det finns många delar i det. Bland annat handlar det om att deodoranter innehåller en massa märkliga ämnen, men det är också fråga om vad den del nog skulle kalla lathet. Jag skulle nog hellre kalla det ointresse.

För visst, under en del år använde jag deo. I alla fall då och då – men inte varje dag. Men det var liksom bara ytterligare en av dessa saker man ”skulle” göra, för att det var så, för att andra ansåg det. Själv tyckte jag det var till mer besvär än nytta.

Så det ebbade ut och försvann, liksom.

Och ja, det finns säkert massor med människor som tycker att det är äckligt, av ren princip – alltså bara av att läsa det här, utan att ens nånsin ha träffat mig.

Men jag tycker inte det. Jag tycker svett luktar gott.

Ja, inte all svett, förstås. Svett kan lukta så olika. Ingrodd svett luktar inte gott. Men svett av den typen hanteras ändå bäst med en dusch. Solvarm svett en sommardag luktar däremot gott. Och en viss sorts ”jag har ansträngt mig”-svett.

Den där allmänna vardagssvetten i armhålorna, som deon är menad att hantera, ser jag mest bara som en vardagslukt. Jag har inga problem med att lukta människa. Om du har det, så gissar jag på att det i alla fall till viss del beror på att du under allt för lång tid vant dig av med det, och att du dessutom lärt dig att det är fult att lukta människa. En kulturell grej, alltså.

Jag luktar människa.

Det var en hel massa år sedan jag senaste använde deodorant. Det finns många delar i det. Bland annat handlar det om att deodoranter innehåller en massa märkliga ämnen, men det är också fråga om vad den del nog skulle kalla lathet. Jag skulle nog hellre kalla det ointresse.

För visst, under en del år använde jag deo. I alla fall då och då – men inte varje dag. Men det var liksom bara ytterligare en av dessa saker man ”skulle” göra, för att det var så, för att andra ansåg det. Själv tyckte jag det var till mer besvär än nytta.

Så det ebbade ut och försvann, liksom.

Och ja, det finns säkert massor med människor som tycker att det är äckligt, av ren princip – alltså bara av att läsa det här, utan att ens nånsin ha träffat mig.

Men jag tycker inte det. Jag tycker svett luktar gott.

Ja, inte all svett, förstås. Svett kan lukta så olika. Ingrodd svett luktar inte gott. Men svett av den typen hanteras ändå bäst med en dusch. Solvarm svett en sommardag luktar däremot gott. Och en viss sorts ”jag har ansträngt mig”-svett.

Den där allmänna vardagssvetten i armhålorna, som deon är menad att hantera, ser jag mest bara som en vardagslukt. Jag har inga problem med att lukta människa. Om du har det, så gissar jag på att det i alla fall till viss del beror på att du under allt för lång tid vant dig av med det, och att du dessutom lärt dig att det är fult att lukta människa. En kulturell grej, alltså.

 

Jag luktar människa.

Det var en hel massa år sedan jag senaste använde deodorant. Det finns många delar i det. Bland annat handlar det om att deodoranter innehåller en massa märkliga ämnen, men det är också fråga om vad den del nog skulle kalla lathet. Jag skulle nog hellre kalla det ointresse.

För visst, under en del år använde jag deo. I alla fall då och då – men inte varje dag. Men det var liksom bara ytterligare en av dessa saker man ”skulle” göra, för att det var så, för att andra ansåg det. Själv tyckte jag det var till mer besvär än nytta.

Så det ebbade ut och försvann, liksom.

Och ja, det finns säkert massor med människor som tycker att det är äckligt, av ren princip – alltså bara av att läsa det här, utan att ens nånsin ha träffat mig.

Men jag tycker inte det. Jag tycker svett luktar gott.

Ja, inte all svett, förstås. Svett kan lukta så olika. Ingrodd svett luktar inte gott. Men svett av den typen hanteras ändå bäst med en dusch. Solvarm svett en sommardag luktar däremot gott. Och en viss sorts ”jag har ansträngt mig”-svett.

Den där allmänna vardagssvetten i armhålorna, som deon är menad att hantera, ser jag mest bara som en vardagslukt. Jag har inga problem med att lukta människa. Om du har det, så gissar jag på att det i alla fall till viss del beror på att du under allt för lång tid vant dig av med det, och att du dessutom lärt dig att det är fult att lukta människa. En kulturell grej, alltså.

Fan ta god ton!

För några år sedan var det en mamma på ett föräldraforum som beklagade sig över att det var så många barnkalas, och att hon helt enkelt var tvungen att låta barnen stanna hemma från en del av kalasen. Anledning: det blev för dyrt att köpa presenter till alla kalasen.

Jag tyckte det var lite märkligt resonerat. Man måste ju inte nödvändigtvis ha med sig presenter på kalas, det är faktiskt inget formellt krav. Man ordnar inte kalas för presenterna utan för att man vill träffa vänner/kompisar och ha roligt. För att bjuda, inte för att kräva. Klart alla ska vara välkomna, oavsett om de har råd med presenter eller inte.

Av de kommentarer som följde insåg jag att min åsikt inte delades av alla. Jag tyckte frågan var principiellt intressant, och startade två frågetrådar. Den ena frågan var ungefär ”Får ditt barn komma på kalas hos mina barn även om de inte har någon present med sig?” och den andra ”Är mina barn välkomna på kalas hos dina även om de inte har present med sig?”. Jag förtydligade mycket nogsamt att det handlade om en hypotetisk situation – att jag inte hade tänkt skicka iväg mina barn på kalas utan present utan bara ville veta hur de såg på det principielt. Jag påpekade också att det ju finns många anledningar till att man kan hamna i den situationen. Dels att man har ont om pengar, dels att det hänt något som gjort att man faktiskt inte haft möjlighet att hinna fixa present, till exempel att någon i familjen blivit sjuk och man varit tvungen att sitta på akuten i många timmar och därför inte hunnit lösa det här med present. (Jodå, sånt händer.)

Och visst, en hel del människor höll ju med mig. Men ofattbart många mäniskor gjorde det inte, och jag fick mycket skit. Väldigt många människor kan uppenbarligen inte heller ta till sig det här med hypotetiskt tänkande, för jag blev kallad snål och folk tyckte vansinnigt synd om mina barn som hade en mamma som kunde resonera på det viset. Väldigt många människor tyckte att det var bättre att köpa billigare mat och liknande saker för att ha råd att gå och köpa någon billig skitpryl att skicka med barnen. För det hör till god ton.

Det hör alltså till god ton att köpa billig skit som det mottagande barnet inte behöver, som ökar det barnets svårigheter att hålla ordning i sitt rum, minskar dess chanser att faktiskt känna glädje över när det får något, och som orsakar en mängd miljöproblem någon annanstans (och eventuellt hälsoproblem hos barnet)? Och för att ha råd med denna god ton så ska man köpa billigt producerad mat, med allt vad det innebär av problem (för miljö och på andra sätt)?

Då tycker jag att vi alla har ett väldigt viktigt jobb i att ändra vad som är god ton! För det enda sättet att ändra ”god ton” är att ifrågasätta och våga göra annorlunda.

Läs också Tankar inför kommande jul och julklappar när huset redan svämmar över av skitprylar och världens resurser inte räcker till det som verkligen behövs och Min älskade fyraåring på kalas.

Min älskade fyraåring på kalas

Idag är fyraåringen på kalas.

Jag tyckte att ska man på kalas så ska man ha rena kläder – det vill säga inte jeans med tre dagars djupt inarbetat sandlådedamm. Så vi gick för att plocka fram nåt rent ur lådan.

”Rött!” deklarerade fyraåringen.

Så jag tog fram en röd tröja.

”Nej, den röda klänningen!” förtydligade han.

Den röda klänningen är nog hans absoluta favorit när han vill känna sig fin. Härligt klarröd, enkel a-formad (heter det så? lite utställd, liksom), med en dragkedja i halslinningen, två utanpåfickor fram, och slutar en bit ner på vaderna (strikt talat är den säkert för stor i storleken till honom, enligt tillverkarens sätt att se det). Och gjord i ett mjukt härligt tyg av typ collegetröjskaraktär. Det är inte första gången han har den på kalas :-)

Vi hade tur: den var ren, och åkte på tillsammans med ett par jeans med lappar på knäna.

Jaha, och så ska man fixa present. Jag brukar försöka fylla på ett lager med hyfsat vettiga saker att ha och ta av för att slippa akutinköp av värsta sortens skräp. Men gömman var nästan tom; det enda som fanns var en (barn)bok om fåglar från bokrean. Fyraåringen var inte precis eld och lågor över att ha med denna till kompisen. Så han föreslog att vi skulle gå till hans rum och leta efter saker han inte använde längre.

Bra idé i grunden. Ganska svår i praktiken. Ge bort skit som man inte själv vill ha? Eller ge bort kära ägodelar som man för stunden tröttnat på men kommer att sakna sedan?

Först föreslog han trummaskinen. Men det gick jag inte med på, för jag tror att även om han inte använder den just nu, så har han haft fantastiskt kul med den, och kommer att ha igen. Det är ju just det som är tanken med den: den är kul även på längre sikt.

Seda föreslog han att vi skulle ge bort hans krukväxt (någon sorts suckulent). Det tyckte jag var en ganska vettig idé: den är ett skott han fått från mormor, och det bore gå att skaffa nya om han ångrade sig. Men för säkerhets skull ringde jag mamma och kollade. Jodå, det skulle gå att ordna.

När jag la på telefonen hade han redan ändrat sig. Nu hade han letat fram en Alfonsbok, som vi köpt på bibliotekstutgallring. Vi har läst den mycket, men det är helt riktigt att ha tröttnat på den – han är förbi den ålder då man kunde läsa samma bok 568 gånger. Det kändes som en riktigt klok tanke att lämna den vidare till någon annan.

Och nu tyckte han dessutom att vi skulle ge både den och fågelbolken. Okej, sagt och gjort, jag slog in två paket.

Och så skulle det skrivas kort. Han ville skriva själv. Det går till som så att jag först skriver ner det som ska skrivas på ett papper, och sedan ”kopierar” han. Han vet vad de flesta bokstäverna heter, och upprepar bokstavsnamnen allteftersom han skriver.

När han hade skrivit GRATTIS PÅ FÖDEL såg han ytterst bekymrad ut. Han hade insett att det skulle bli svårt att få plats med hela FÖDELSEDAGEN på raden. Men när jag förklarade att det gick att lösa genom att sätta ett bindestreck som liksom binder ihop det med nästa rad sken han upp som en lycklig liten sol – det var en stor och mycket glädjande upptäckt!

Sedan rusade vi et snabbt varv i trädgården och plockade en bukett av ringblommor, morotsblomma och lite annat att ta med till födelsedagsbarnet.

Hönorna som försvann och brann upp

Kyckling räknades som sagt var som dyrt och fint när jag var liten. Höna däremot var vardagsmat. Kokt höna med ris och currysås var ganska vanligt hemma. Jag tyckte väldigt mycket om det, och gör fortfarande idag. Det bruna köttet är godast :-)

På den tiden hade vi lyxen av att kunna gå till en av granngårdarna och köpa både ägg och hönor. När Mary slaktade höns hamnade ett antal hönor i vår frys. Även långt efter att vi flyttat från trakten. Men det hände förstås också att vi köpte fryst höna i vanliga mataffärer.

Nuförtiden däremot är det nästan omöjligt att få fatt i höna. För tio år sedan fanns det fortfarande i en del mataffärer. Nu har till och med de som länge gick att lita på i sammanhanget slutat. Häromdagen hittade jag några hönor i frysdisken i en affär, men då var de tyska, och jag lät bli.

Jag saknar hönorna. Kokt höna, med ris, currysås och kokta morötter. (Moroten som kokt med hönan ska mosas med i currysåsen.) Och sedan soppa dagen efter på resten av den ljuvliga buljongen, det sista köttet som karvats av skrovet, lite risrester och så lite nya grönsaker. Underbart gott – och numera en sällsynt lyx :-(

Idag insåg jag att det är fler som letar efter hönorna.

För det säljs ju fortfarande ägg, men nuförtiden säljer man alltså inte hönorna som mat när de slutat som äggproducenter – utom man ELDAR upp dem. Och visst, energiutvinning är ju bättre än att bara slänga. Men ärligt talat tycker jag det är vansinne och idioti att övertyga folk om att bli vegetarianer för miljöns skull – och så elda upp gott, bra kött. Då vore det självklart vettigare att äta köttet och elda med växter.

Tankar inför kommande jul och julklappar när huset redan svämmar över av skitprylar och världens resurser inte räcker till det som verkligen behövs

Det är mindre än fyra månader kvar till jul, mindre än tre månader till årets adventskalendrar. Strax efter jul fyller vår äldsta nio år. Och jag bävar lite smått.

Vi har nyligen påbörjat projekt rensa åttaåringens rum. Bytt den gamla växasängen med höga kanter mot en ”riktig” säng, bytt byrå till något som rymmer alla hans kläder, möblerat om. Och i samband med det flyttade vi ur nästan allting ur hans rum. Nu håller vi steg på steg på att flytta tillbaka saker till hans rum. Och detta görs under en plågsam process där vi försöker få honom att göra sig av med saker.

För han har rent ut sagt en jävla massa saker.

Det är oändliga mängder leksaker och annat. Väldigt mycket av det leker han i princip inte med, eller i alla fall väldigt sällan. Egentligen är det bara legot jag kan påstå att han leker mycket med. Han har väldigt mycket lego också, men det är väl liksom på något sätt okej, eftersom han faktiskt har väldigt mycket glädje av det också. (Däremot känns det lite problematiskt, med tanke på att jag tycker Lego utvecklas åt fel håll.) Det är en del leksaker som är billig skit som kommer från kompisar i samband med kalas, och som jag dessutom i en del fall är ytterst skeptisk till att alls låta honom använda (och det vet han) av hälso- och miljöskäl: slajmhänder, märkliga gosedjur som ska läggas i vatten för att svälla till rätt storlek (jag gissar på fyllda med någon sorts superabsorbenter) och liknande. Och det är leksaker och annat skräp från McDonalds. (Vi brukar inte låta dem få leksaker när vi äter på dylika ställen, men då och då är de ju på sånt med mor- eller farföräldrar. Och märkligt nog går McDonalds-skiten sällan sönder – och får inte slängas…) Eller från Bamse :-(

Det är en hel massa pysselböcker och liknande. Det är också sånt där som kommer från kompisar när det är kalas – lagom billig present, liksom. Pysselböckerna använder han ytterst sällan. Jag brukar påminna honom om dem när han säger att han har tråkigt, men han har aldrig tillräckligt tråkigt för att tycka pysselböckerna är ett relevant alternativ, (Däremot vill han inte gärna göra sig av med dem. Vi har slutligen lyckats få honom att släppa iväg dem det står 4-6 år på till lillebror…)

Det finns löjliga mängder tuschpennor. Vi önskade faktiskt det åt honom någon gång. Men det var ju en förpackning som behövdes. Inte tre eller fyra. Han kommer aldrig att hinna göra av med dem innan de torkat. (Samtidigt är han väldigt noga med att de är hans och ska vara på hans rum.)

Och det finns fruktansvärda mängder med pysslade saker, sparade saker och hittade saker. Han gillar att pyssla (ja, alltså inte i pysselböcker, utan riktiga pyssel – skapande, alltså). Och det är ju förstås kul och bra. Men allting allting ska sparas. Även halvgjorda saker. Även snabbgjorda saker. Även extremt skrymmande och ömtåliga saker, som konstverk av pasta och limpistolslim. Dagens ungar lär sig dessutom (från till exempel Philofix och liknande) att man kan pyssla med ALLT – och därmed måste alla sorters material sparas. Alla pappersbitar, tygbitar, sådana där små metall- och plastsaker som försluter brödpåsar… (En gång höll jag på att inte få slänga potatisskal, för att det ju gick att pyssla med.) Alla märkliga saker som hittas på skolgård och lekplats.

Och så böcker. Ja, jag älskar böcker, hela familjen älskar böcker och böcker är hjärtligt välkomna – om det är bra böcker. Men min mormor, som älskar att handla billiga begagnade saker på typ Myrorna, har en tendens att handla allt hon hittar som kan betraktas som barnböcker, och sedan komma med det som presenter till våra barn. Mycket av det hon kommer med är helt oanvändbart – för att det är märkliga historier, tillkrånglat språk, föräldrat vad gäller värderingar (sån skit jag helt enkelt inte vill läsa för barnen) eller helt enkelt bara urbota tråkigt. Dessutom har hon en förkärlek för allt som kan kallas sångböcker. Oavsett om det är sånger som ingen av oss nånsin hört eller som är helt ointressant; är det musik så är det. Även om det inte ens finns noter.

Över huvud taget är det ett problem med släktingar och andra bekanta som gillar att sticka till barnen saker så fort de kommer hit. Saker som inte behövs. Saker som är mer billiga än roliga och bra. Saker vi/de redan har. (Hur många t-shirts tror folk att ett barn kan använda – eller ska de ha tre samtidigt?) Eller saker som släktingarna har men inte vill ha och inte nänns slänga. Som oändliga mängder med småflaskor med hotelltvål och -schampo eller hudkräm (utan innehållsförteckning eller fullproppade med märkligheter – när jag försöker köpa miljömärkt) eller gamla souvenirer.

Det blir oändliga mängder saker.

Åttaåringens rum är inte väldigt stort. Men det kvittar egentligen. Det skulle bli alldeles ohållbart i vilket fall.

Alla ytor som finns blir fyllda. Inklusive golvet. Sedan finns det ingenstans man kan sitta och göra saker. Eller så sopar han undan saker från en liten yta så han kan sitta och greja med nåt, men då är sannolikheten ännu större att sakerna bara ska bli halvgjorda, för det är trassligt, och nästa gång hittar han inte det han påbörjat, och så blir det liggande tillsammans med allt det andra.

Och som sagt var, han har väldigt svårt att slänga och skiljas från saker.

Så… jag vill egentlligen helst inte att han ska få mer saker. De behövs inte. Många av dem används förmodligen inte. Och det finns ingenstans att göra av dem.

Jag kan rada upp mängder med saker jag inte vill att han ska få i julklapp. Pennor, suddin, linjaler, mönstersaxar, pysselsatser, billiga skitleksaker där principen verkar vara ju mer desto bättre eller ju billigare desto bättre, skumma leksaker av tveksam kemisk sammansättning, t-shirts och dåliga böcker. Bland mycket annat.

Problemet är ju samtidigt att det får eller kan man inte säga. Man kan säga vad man tycker skulle vara bra och vad man tror barnen skulle ha glädje av, men man kan inte förbjuda något. Och de som verkligen skulle behöva tänka till är förmodligen de sista som gör det.

Så det enda man kan göra är att inte själv skaffa onödiga saker till barnen. Alltså blir det vi föräldrar som får hålla oss till att köpa presenter som bara är tråkiga och seriösa. Till exempel låta bli att köpa fina, schysst tillverkade eko-t-shirts eftersom det redan finns för många billiga turistorts-t-shirts i deras lådor :-( Och samtidigt må dåligt över att de överöses med fler saker de inte behöver i denna värld av överkonsumtion och slit och släng.

Hur gör man? Hur gör man för att bryta detta mönster? Finns det något sätt att förebygga, utan att göra barnen alltför besvikna och släkten rosenrasande? ;-)

 

För övrigt är det även dags att fundera på hur man gör med kalendrar i år. Vanlig paketkalender är ju typiskt en sådan sak som alstrar enorma mängder småskit (billiga, onödiga prylar) och bör alltså inte ens komma på fråga. Men det vore kul med något alternativ. Jag kommer bara inte på nåt bra :-(

Jag är så less på erbjudanden!

”Vi vill tacka dig som tidigare prenumerant och ger dig därför halva priset på en nya prenumeration!”

”Köp två paket knäckebröd, så får du en kortlek på köpet!”

”Köp en skitstor platt-TV, så får du en cykel på köpet!”

Fan, jag är så urless på alla jävla erbjudanden. Tror ni inte på era produkter, eller? Jag väljer själv vad jag vill köpa. Att jag får något på köpet gör ju inte knäckebrödet godare – och jag behöver ingen kortlek. Att ni vill få mig att prenumerera på tidningen för halva priset antyder ju att den i själva verket inte alls behöver kosta det man normalt sett får betala om man väljer att prenumerera när man själv önskar.

Om det nu är så att produkten är för dyr, sänk då hellre det ordinarie priset till en lagom nivå. Skippa erbjudandena. Stå för er produkt. Eller lägg ner.

Inte vegetariskt

Apropå kyckling: I söndags gjorde vi faktiskt kycklinggryta – vi äter annars inte särskilt mycket kyckling överlag, men vi hade någon påse kycklingben i frysen sedan en fest tidigare i somras. Så jag slängde ihop en gryta med kycklingben och thaicurry och lite hemodlade grönsaker och så där, och kokte (ekologiskt rå-)ris till. Och så blev det rester, som det ju ibland bli. Inget kvar av kycklingen, egentligen, men en hel del av den goda såsen, och en del ris.

Så i måndags gjorde jag soppa. Morötter, paprika, blomkål, champinjoner. Och så grytsåsresten och riset.

”Ska vi ha nåt kött i?” frågade åttaåringen.

”Nä, jag tänkte inte det. Det får räcka med det som finns kvar av kyckling i buljongen.”

Åttaåringen funderade sedan en stund. ”Kan man ha linser i det här?”

Då ska man alltså komma ihåg att inget av barnen gillar linser. Men mycket pratande om miljöaspekter på att välja vegetariskt från min sida har uppenbarligen landat.

”Ja, det kan man”, svarade jag.

”Då tycker jag vi kan ta i lite linser. Typ en matsked eller så. Då märks det nästan inte ändå.”

*stolt* Han inser uppenbarligen också att det finns en poäng med att sakta försöka vänja sig :-)

 

Men nej, helvegetariskt blev det ju som sagt var ändå inte. För vi såg till att anvnda en fjantigt liten rest på ett vettigt sätt, som smakrik bas till en soppa. Det är så jag ser på saken, att det totala är viktigare än principen. Hellre använda det man har än att köra Köttfri måndag.

Ibland önskar jag att jag hade möjlighet att ägna mig åt bloggandet på heltid

Det är så mycket jag vill skriva. Så många trådar jag skulle vilja följa upp. Så många saker jag skulle vilja kunna fördjupa mig i och göra ordentlig research på innan jag skriver, istället för att ibland få nöja mig med tyckande.

Jag skulle vilja kunna gå vidare med att undersöka hur företag agerar i olika frågor, följa infokedjor vidare och luska.

Eller för den delen bara helt enkelt ha tid att faktiskt skriva när jag vill, när blogginläggen vill bli skrivna, istället för att alltid ligga efter och känna att jag inte hinner, att det alltid ligger en trave med halvskrivna blogginlägg i huvudet, som alltid hunnit tappa stunsen och de snygga formuleringarna och dessutom bli inaktuellt innan jag hinner skriva.

Jag skulle vilja att bloggandet slapp stå i konflikt med livet i övrigt.

Hallå därute, det finns inte möjligen någon som vill betala mig för att blogga på heltid? ;-)

Nej, sannolikt inte.

Och samtidigt så faller ju poängen lite då. Bloggandet är mitt. Jag kan skriva vad jag tycker. Min frihet, mina åsikter. Ingen annan som bestämmer. Om någon betalar mig för det, så är jag genast mer låst. Måste kolla av med någon annan vad det är okej att jag skriver.

Det vill jag inte. Inte när jag bloggar.

Så jag får nog fortsätta göra det bästa av att göra det på de här premisserna :-)

Laxen och kycklingen. En gång lyx, nu vardagsmat – när hände det, och hur?

Ica vill att vi ska köpa lax. Det prånglas ut recept på lax – lax är så smidigt, så enkelt, så snabblagat. God, nyttig och enkel vardagsmat. Och jämt och ständigt är det erbjudanden på lax. Lax i sådana där frysta portionsförpackningar, somt klart och tydligt dikterar hur mycket varje familjemedlem förväntas äta. (Inte är de billiga egentligen, som vardagsmat betraktat, men de säljs på ett sätt som ger sken av det.) Lax i en form där man egentligen inte alls kan se att det är fisk det handlar om.

När jag var liten var lax lyxmat. Dyrt, och nåt man åt när det skulle vara fint. I alla fall sällan. Och egentligen var det ännu mer sällan man åt riktig lax, utan det man åt var nog oftast ”pinklax” – sånt där som inte var just arten lax men något annat – för det var den som var så billig att man kunde ha råd med den. Men sedan var det så mycket kritik för att folk kände att de blivit lurade att köpa lax som inte var lax, och sedan mer eller mindre försvann pinklaxen från frysdiskarna.

Kyckling var också lyxmat på den tiden. Definitivt något man åt enstaka gånger, när det skulle vara fest. Jag har minnen av prislapp på kyckling som sa 79 kronor kilot. Kan det stämma? Det låter så mycket, med dagens mått mätt. Å andra sidan var ju kycklingen på den tiden ”producerad” på helt annat sätt än idag. Men visst, jag kanske minns fel pris – dyrt var det i alla fall.

Numera är kyckling billig mat. Folk äter kyckling var och varannan dag, i alla möjliga rätter, på alla möjliga sätt. Eller nä, det sista var knappt sant. De allra flesta verkar inte köpa kycklingen hel, utan som styckningsdetaljer. Bara klubbor. Bara ben. Bara vingar. Eller – vilket verkar vara det allra vanligaste – bara kycklingfiléer. (Det begriper jag inte alls. Filéerna är ju det allra tråkigaste köttet på kycklingen. Men men, det är min åsikt :-)) Jag antar att överskottet av benstyckdelar i förhållande till filéerna blir korv och färs?

Jag fattade nog aldrig riktigt när det där hände, att kyckling blev billig vardagsmat. Jag gissar på att det var en kombination av ändrad djurhållning *suck* och hård marknadsföring (jag har något svagt minne av något sådant, men jag gissar på att det kan ha varit under någon period när jag märkte ännu mindre av reklamflödet än jag gör idag).

Och ja, visst, kyckling anses vara ett bra kött ur klimathänseende. Men vad gäller djurhållning och etik är det betydigt mer tveksamt, och det vore vettigare att istället minska köttkonsumtionen. Om hel kyckling hade kostat motsvarande 79 kronor kilot i tidigt 1980-talspriser, och filéerna det dubbla, så skulle nog många välja att inte äta det fullt så ofta? (Ungefär som den ekologiska Bosarps-kycklingen, alltså, både prismässigt och ”produktions”-mässigt.)

Och laxen, då? Ja, det är ju inte hotad vildfångad lax, det är ju bra det… Men odlad lax innebär stora miljöproblem. Fisken matas med fiskmjöl, gjord på fisk som fiskats i andra delar av världen på ett oftast inte hållbart sätt. Och det som laxen inte äter upp, och det som laxen bajsar ut, bidrar till övergödningen. Olika typer av bekämpningsmedel och liknande används i fiskodlingarna.

Så ja, den odlade laxen är god och ganska nyttig på vissa sätt. Men den är en miljömässig katastrof. Alltså bör den ätas endast i undantagsfall, som en lyxvara. Inte som vardagsmat, när det ska gå snabbt och smidigt och man inte orkar tänka.

Och tyvärr tror jag att det är frågan om hård marknadsföring även i det här fallet.

På något vis kan jag ändå smälta att de norska fiskodlarna gör stenhård reklam för sin produkt. Eller, på något vis antar jag att de ändå skiter i miljön eftersom de ägnar sig åt den här verksamheten, trots att de rimligen bör känna till problemen. Men varför går mataffärerna i fiskodlarnas ledband och pumpar ut reklam för den odlade laxen, igen och igen och igen? Det är ju inte bara den uppenbara reklamen, det är recept som delas ut, skickas med deras tidningar och till och med ropas ut i affären. Och som sagt var erbjudanden.

Och varför går folk på det här? För helt uppenbart har folk accepterat även det här med lax som vardagsmat…

Vilken miljödålig lyxprodukt står näst på tur att hårdlanseras som vardagsmat?

Varför jag köper kläder till barnen och inte till mig

Häromsistens skrev Åsa Erlandsson en krönika om varför man köper kläder till barnen men inte till sig själv.

Jag håller med så långt som till just faktum: jag köper betydligt mer kläder till barnen än till mig själv. Men jag håller inte alls med om anledningarna.

Den främsta anledningen är helt enkelt just att jag är vuxen. Det är bara att inse: jag har varit ”vuxen” i snart tjugo år. Jag växer i huvudsak inte (bortsett från det som handlar om för mycket mat eller för lite motion). Jag har alltså huvudsakligen de kläder jag behöver. Visst, kläder slits ut eller går sönder bortom lagningsmöjlighet, och det händer att jag behöver större byxor eller kläder med en funktion jag inte behövt tidigare. Men i huvudsak har jag det jag behöver. Om jag köper nytt så beror det i någon mån på flärd och fåfänga: på att jag hittar något jag tycker är snyggt, eller på att jag tycker att de kläder jag har har blivit tråkiga. Därför försöker jag att låta bli att köpa kläder till mig. Du vet, miljö, resurser, naturtillgångar, energi, och sånt där…

Barnen däremot… de växer. De växer ur sina kläder. Och dessutom sliter de kläderna hårdare än jag (genom att de leker och så). Till dem behöver jag köpa kläder. (Sedan skulle ju förstås en del av kläderna kunna köpas begagnat, men på ett eller annat sätt behöver det skaffas kläder till barnen.) Alltså tycker jag det är ganska självklart att köpa mer kläder till barnen – utifrån ett strikt behov.

Sedan finns det förstås andra skäl. Åsa Erlandsson är inne på det här med provningen. Och ja, även för mig spelar provning och provrum roll. Fast inte alls på det sätt hon beskriver.

För mig handlar det om att jag helt enkelt tycker det är tråkigt att prova kläder. Det är trassligt och bökigt och tar tid. Och eftersom jag ofta handlar kläder på vägen till tåget så är det tid som helt enkelt inte finns. Och tid jag inte är intresserad av att lägga i onödan. Speciellt som det som sagt var mest är tråkigt och bökigt.

Men till barnen kan jag köpa kläder utan provning. Det räcker att köpa kläder i rätt, eller snarast något för stor, storlek. Passar det inte nu så växer de i det tids nog. Och oftast är deras kläder av modeller som inte kräver så noggrann passform. Det enda som egentligen behöver ”passa” är midjan på byxor, och på de flesta jeans och liknande jag köper till barnen är det ändå reglerbar midja. Till skillnad från kläder till vuxna kvinnor (som mig då) som oftast är av modeller som kräver betydligt mer vad gäller passform. (Och jag ska ju knappast köpa för stort och hoppas att jag växer i det med tiden.)