När åttaåringen var 20 månader fick han överta min gamla växasäng. Nejdå, inget jag haft sedan barndomen; den skaffades när jag redan flyttat hemifrån för att ha i mitt gamla barndomsrum, så jag har ”bara” haft den några somrar. Men ja, en vettig furuutdragssäng, med bäddmått 80×200 i maxutdraget mått. Han har sedan haft den fram till ganska nyligen, när vi bytte till en säng som funkar bättre för en nästanungdom med föräldrar som ska läsa godnattsaga och också sitta i sängen.
Så igår fick vi sålt den gamla växasängen.
Det är inte för pengarnas skull vi sålde den. Men det är inte rimligt att en bra, fullt användbar säng står och samlar damm, eller kanske snarast står och ruttnar på grund av dålig förvaring. Saker är till för att användas. Hushållning med resurser innebär att färre saker ska in i systemet och att de som kommit in i systemet ska användas tills de är slut. Typ. Alltså ska saker man inte har nytta av längre och inte heller kommer att få nytta av inom överskådlig framtid, säljas. Och vi har inte plats att ha en säng ståendes.
Men det har gjort riktigt riktigt ont i åttaåringen av att behöva skiljas från sängen. Även sedan han fått den nya sängen, och gillar den, så har han haft väldigt svårt för det här att vi ska sälja den gamla. (Han har över huvud taget svårt med det här att skiljas, till exempel när någon som hälsat på ska resa hem igen eller så.)
Och jag tänker att även om många människor inte visar sina känslor så tydligt som honom, så är det nog många som fungerar på liknande sätt, och att den där nostalgiska sidan ofta är ett hinder för begagnatmarknaden. Det är helt enkelt för svårt att göra sig av med saker som man fått en känslomässig koppling till, även om de inte fyller någon funktion längre.
Ja, även jag är nostalgisk och sparar saker som inte är vettiga att ha kvar. Definitivt.