Monthly Archives: oktober 2012

I år kommer jag att handla barnens termovantar på H&M

Barnen behöver nya så kallade skidvantar. (Ni vet sådana där vantar som inte är stickade och som är menade att vara vattenavstötande; sådana där man har när man är ute och leker i snön.) Åttaåringens från ifjol har hål, och av fyraåringens finns bara en kvar (och den är för liten).

Efter ett snabbt varv på stan konstaterar jag att jag i år kommer att köpa de nya på H&M. För H&M skriver ut att deras är fria från fluorkarboner (de kallar det Bionic-Finish Eco). Precis som förra året och året dessförinnan också, tror jag. Och Lindex skriver fortfarande inget om detta. Åtminstone inte på vantarna. Jag kollade aldrig på jackorna idag, eftersom vi inte behöver några jackor.

Ja, jag vet inte om några av läsarna minns fjolårets blogginlägg, när jag skrev till Lindex för att kolla upp vad deras vinterjackor och -byxor innehöll. Det visade sig i slutändan att deras var miljö- och hälsomässigt likvärdiga med H&M:s.

Men trots det väljer Lindex fortfarande att inte skriva ut denna info. Av någon anledning anser de inte det vara väsentligt för kunden att veta. Men det tycker jag. Så i år blir det H&M:s.

För övrigt så är båda kedjornas vantar Thinsulate…

Idag har Emporia invigts

För er som inte vet vad Emporia är: det är ett stort nybyggt köpcentrum som ligger i Hyllie utanför Malmö.

Ett köpcentrum till. Precis vad Malmö och Skåne behöver – NOT. Nej, det finns redan för många.

Dessutom är Emporia helt öppet inriktade på saker vi inte behöver. De försöker alltså inte ens inbilla oss att det är saker vi behöver, de ska bara sälja oss onödigheter.

HALLÅ-Å? Vi behöver inte fler onödiga saker! Vi behöver MINSKA konsumtionen. Köpa färre saker. Köpa bara det vi behöver.

Inte konsumera bara för nöjes skull.

Nina Björk skriver i Sydsvenskan idag det jag (och åtminstone en hel del andra) tänker. Jag plockar ett citat men rekommenderar läsning av hela texten:

Men Emporia säger också: valfriheten gäller även för den som vill välja bort. ”Alla är lika välkomna. Även de som hellre väljer bort.” Okej. Då säger jag: jag vill välja bort. Jag vill välja bort den ekonomi som bygger på att vi blundar. Blundar för att vi producerar, konsumerar och reser på ett sätt som hotar jordens överlevnad; blundar för de ständigt stigande utsläppen av växthusgaser, för stigande temperaturer och smältande isar. Jag vill välja bort den ekonomi som bygger på att vi bara gasar vidare som om vi ingenting visste om koldioxidutsläpp, fossila bränslen och ändliga resurser.

__________

Ibland undrar jag om väldigt många människor verkligen vill att världen ska typ gå under. På stationen på väg hem ser jag återigen stora reklampelare för någon hudkräm som ska få huden att se yngre ut och ”bli” yngre. Vi har stora miljöproblem, det behövs resurser (tid, pengar, engagemang) – men folk använder pengarna och jordens begränsade resurser på hudkräm som ska få dem att se yngre ut?!

Ekonomirapporteringen igen

Jaha, så bankerna gör stora vinster? Ja, de sa det på nyheterna igen. Och det lär som att det var en bra sak.

På vilket sätt är det en bra sak? Vore det inte åtminstone bättre om bankerna gjorde lite lagom stora, rimliga, vinster?

Att de gör stora vinster innebär ju rimligen att de tar ut mer avgifter och liknande än de behöver.

Nej, jag menar inte att bankerna ska jobba ideellt. Men jag tycker att de ska ta betalt så att deras anställda kan tjäna normala rimliga löner. Inte så att det ska kunna betalas ut stora vinster. (För övrigt, när det går dåligt för bankerna så brukar det vara staten = vi, som får punga ut med pengar för att det ska ordna upp sig. Då borde väl de stora vinsterna nu gå in i stadskassan också?)

Jag tycker att den vanliga nyhetsrapporteringen har ett konstigt perspektiv.

Tillbaka till 90-talet: lämna kvar onödiga förpackningar i affären

Vår lilla Icaaffär säljer numera bara förpackad paprika. Dels trepack ”trafikljus” (och det köper jag inte, eftersom barnen inte gillar grön paprika, så då blir det vi vuxna som får äta den gröna jämt). Dels styckförpackad paprika.

Ja. Den vanliga lösviktspaprikan är styckförpackad: varje paprika i en enskild, generöst tilltagen prasselpåse.

Vansinne, förstås. Idiotiskt och meningslöst.

Idag tröttnade jag och bestämde mig för att göra som man gjorde på nittiotalet: lämna kvar den onödiga förpackningen i affären. Så när jag hade betalat ställde jag mig och slet loss plastförpackningarna på mina tre paprikor och lämnade till kassörskan.

”Men de håller mycket bättre kvalitet när de varit förpackade så”, sa kassörskan.

”Skit samma”, sa jag. ”Vi måste minska plastslöseriet. Och det gör inget om paprikorna skrumpnar lite när man ändå ska laga mat av dem.”

 

För övrigt: när jag kom hem och skulle laga maten så konstaterade jag att en av paprikorna redan var dålig på en stor del av ena sidan. Dålig på det där viset som de bara bli om de ligger i plastförpackning.

De som ligger löst blir möjligen lite skrumpna.

Vårt skitkassa system cementerar det ohållbara och hindrar omställning

Det är ett märkligt system vi har. När folk minskar konsumtionen av något, riktigt rejält, så gå företagen som tillverkar produkten sämre. Då blir folk arbetslösa. Och då demonstrerar folk för att jobben ska finnas kvar. Även om det inte finns något behov av produkten längre. Med konstgjord andning ska man hålla igång verksamheter som inte bär sig. Samtidigt som en massa saker som behöver bli gjorda står ogjord för att det saknas pengar.

Ja, klart som fan att folk håller stenhårt fast vid de jobb de har. För de behöver ju pengar till dess att de har ett nytt jobb. Och a-kasseregler och säkerhetssystem är i nuläget ett skämt, eftersom den nuvarande regeringen helst av allt vill att folk ska JOBBA, oavsett om det är bra eller dåliga jobb, oavsett om det är jobb som leder utvecklingen åt rätt håll eller åt fel håll.

Så som reglerna ser ut vågar folk inte släppa taget om det förgångna, om det som egentligen är passé, eftersom de dår får svårt att klara sig.

På det viset cementeras den gamla ekonomin, som går ut på att producera och konsumera, denna ekonomi som inte alls är hållbar. På så vis försvåras omställning.

Om vi ska kunna ställa om till hållbarhet måste människor våga ta steget.

Ge socker till de svältande barnen?

Det är äkta genomskånsk höst nu. Igår och idag har bönderna här skördat betor och byggt berg av. Jag har inga problem med bettransporterna som kommer att hålla nere hastigheten på vägarna här i trakten under någon månad framöver; det hör liksom till, liksom mullret och skakningarna av när betornas lastas av.

Sockerbetor är en av de dominerande grödorna häromkring. Sockerbetor, potatis, korn, råg och raps är såvitt jag kan bedöma de vanliga grödorna – i den ordningen.

Av betorna görs socker. Av kornet görs, efter vad jag förstått (men jag kan ha fel) i första hand malt, som i sin tur används till öl och andra mer eller mindre starka drycker. Potatis, råg och raps används väl så vitt jag kan begripa i första hand till livsmedel.

En stor del av vår värdefulla skånska åkermark används alltså till att producera socker.

Och visst, socker behövs. Jag är ingen sockerfanatiker, absolut inte – socker är en bra smakförhöjare och har en bra konserverande effekt. Men det känns liksom lite bisarrt, när man tänker på det, att sockerodlingen är så betydande. (Hade jag nugjort seriös research så hade jag förstås kollat upp hur stor andel av den skånska åkermarken man odlar betor på. Men jag skriver det här på min fritid, och fritiden är just nu ganska begränsad och ganska trött, så jag struntar i det. Ni får googla själva, och så kan ni tala om för mig sedan.)

Det klagas från en del håll på att vi använder mat till att tillverka biobränslen. Det är bättre att använda det vi odlar till att ta än till att tillverka bränslen, typ. Ja, jo, det är ju i grunden klokt tänkt.

Häromsistens läckte det ut att EU-kommissionen föreslagit att biobränslen inte längre ska få lov att innehålla mer än några få (?) procent som kommer från gröda odlad specifikt för det ändamålet; man ska alltså inte få lov att odla biobränslen istället för mat. Avaaz hängde på och gick ut med att man skulle skriva på för  att mat som behövs till hungriga barn inte istället ska gå till biobränslen, under parollen ”Feed kids, not cars”.

Men som sagt var, så enkelt är det inte. Bara för att man inte odlar grödor som ska bli bränslen så betyder det inte att man odlar nyttiga grönsaker på marken istället. På den skånska åkermarken odlar man ofta och gärna sockerbetor. Som blir till onyttigt socker. Och det är faktiskt inte hungriga barn särskilt hjälpta av. (Och efter vad jag förstått så odlas inga skånska sockerbetor ekologiskt. Det innebär att det socker jag köper importeras. Extra fånigt.)

Varför de skånska bönderna odlar socker? Det har jag inte satt mig in i. Men jag gissar på att det är ekonomiskt lönsamt. Och det skulle inte förvåna mig om EU har ett finger med i spelet – EU styr ju ofta vad som är lönsamt inom jordbruket…

Det gläder mig i alla fall att det finns fler som ifrågasätter vettigheten i att odla sockerbetor på vår fina åkermark.

Och ja, jag tycker att biobränslen i huvudsak ska komma från restprodukter och organiskt avfall, inte från specifika grödor, men omständigheter varierar ju.

Trädgårdsblues

Vi har försökt börja plocka undan lite i trädgården också. Det är ganska deprimerande. Sedan semestern tog slut har vi knappt hunnit vara ute. I alla fall känns det så. Att gå runt i trädgården och plocka undan kvarlämnade saker är en enda stor påminnelse om allt man inte hunnit.

Undanplockande av saker från trädgrden hör för övrigt till det absolut tråkigaste trädgårdsarbetet. Vilket väl illustreras ganska väl av att vi aldrig nånsin blir klara med det.

Dagar som denna känns det helt enkelt ganska deprimerande att traska runt i trädgården. Nervissnade plantor, ogräs som borde rensats, trädgårdsmöbler och prylar som man inte vet var man ska göra av. En känsla av att aldrig nånsin räcka till. En liten känsla av att kanske ha tagit på sig något för stort.

Och samtidigt… en liten känsla av trygghet. Trädgården finns där. Den är ganska stor. Det är betryggande att tänka sig framtiden och veta att man kan odla morötter. Den som kan odla egna morötter och har en kamin och tak över huvudet klarar sig ganska långt ;-)

Puts och masonit

Idag har jag fortsatt gipsputsandet av väggar. Inte så jätteinspirerande idag. Har ägnat en del av tiden åt en smal kant allra längst upp mot taklisten: platsen där det tidigare suttit en elledning, som nu tagits bort, vilket innebär en spackelkant och ovanför den bar grov (kalk-?)puts utan tapet – och i denna kant mot taket brukar det rasa ut grus. Detta smala är dessutom för smalt för att kunna göra något vettigt åt med murarslev (ens den fingersmala), så jag har istället gjort det med fingrarna. Och det har ju sina nackdelar: dels får det fel form (rundat istället för platt), dels blir det ganska obekvämt när man lyckas få typ ett pappersskärsår på pekfingertoppen och sedan får gipsbruk i det lilla lilla såret. Inte skönt.

Nu är allt jag kan putsa i nuläget putsat. Ja, utom en del av nederkanten (bakom de för tillfället bortplockade listerna/socklarna i nederkant) av ytterväggen. Men där gjorde jag bara så långt som det blandade bruket räckte. För… ytterväggen vet vi fortfarande inte riktigt vad vi ska göra med… Vi har ju fått bort en hel del av tapetlagren på masoniten. Och ju mer vi fått bort desto värre ser det ut under. Det är ett lapptäcke av bitar av mer eller mindre buktande masonit, fastspikad med varierande typer av mer eller mindre rostiga spikar. Jag är väldigt orolig för hur det ser ut under. Men det är väl förmodligen ännu mer skäl att faktiskt ta tjuren vid hornen och plocka bort all den där masoniten… *fasa*

Muraren har vi inte hört mer av. Han skulle ju dyka upp någon dag när det regnade för mycket för utomhusarbete. Det var ett mycket effektivt sätt att få slut på regnandet, kan man säga.

Jag vill ha rummet klart i god tid innan jul. Sitta vid kaminen och dricka glögg i advent. Just nu känns det lite fjärran att lyckas med det…

Det är sånt här som sabbar mitt förtroende för undersökningar och enkäter.

Yougov har skickat en ny undersökning. (Ja, det händer att jag fortfarande svarar på sådana, trots det jag tidigare skrivit, men jag är numera hård: tycker jag underökningen är skit, eller ren reklam, så läger jag av mitt i och svarar inte klart.)

Det börjar vettigt. De frågar om vem jag skulle rösta på idag, vem jag röstaxde på sist, vilken partiledare jag har störst förtroende för, vilka frågor jag anser vara viktigast i nuläget. Sedan går de över på regionalpolitik och ställer likartade frågor. Fine.

Sedan börjar de ställa frågor om olika skånska städer. Om var jag kan tänka mig att bo, jobba etc. Tja, det är väl okej, om än inte så väl genomarbetat. Men jag börjar känna mig lite tveksam.

Och så kommer då den här frågan:Dåliga svarsalternativ

Här tar det stopp.

För jag har ärligt talat ingen aning om allt.

Jag är född och uppvuxen i Skåne, och har bott i Skåne i hela mitt liv bortsett från ungefä fem år.

Helsingborg har jag haft på några mils avstånd under uppväxten. Men det är snart tjugo år sedan. Jag vet i princip inget om hur Helsingborg är idag. Jag kan, baserat på mina erfarenheter från den tiden, säga att jag tycker staden har (eller hade) en trevlig stadskärna och ett bra nöjes- och kulturutbud.

Kristianstad har jag varit i enstaka gånger, alla gångerna under de senaste femton åren. Aldrig mer än några få timmar åt gången. Alltid i jobbsammanhang; på stan har jag möjligen ätit lunch (det var nog tolv år sedan). Jag har ingen säger ingen uppfattning om Kristianstad.

Landskrona är staden man åkte på karneval till när jag var yngre, och staden man åker från när man ska till Ven. I övrigt vet jag två saker: de verkar jobba aktivt med miljöfrågor, och tidningarna skriver om sociala problem med invandrarkoppling (för att förenkla riktigt ordentligt). I övrigt har jag inte den blekaste.

Lund har jag bott i – under ett års tid. Det är länge sedan. Det var ett intensivt år, när jag egentligen var ganska lite i Lund (ja, trots att jag bodde där). Jag kan uttala mig om att det var en okej stad att plugga i (fast jag hann inte uppleva mycket av det), trevlig stadskärna och inte så jätteimponerande kulturliv från mitt perspektiv. Då. För femton år sedan.

I Malmö har jag bott, också ett knappt år. Malmö har jag också hunnit uppleva mer av, eftersom jag jobbar där sedan tio år. Men trots att jag alltså vistas där nästan varje vardag så kan jag inte uttala mig om mer än typ hälften av punkterna i listan. Och än mindre kan jag uttala mig om Malmö i jämförelse med de andra städerna i listan. Att jämföra något jag känner till med något jag inte alls känner till blir ju bara bisarrt. Meningslöst. Och framför allt, hur jag än gör det så blir det en lögn.

Men för att kunna gå vidare i undersökningen så måste jag göra just det. Jag ska bocka för vilka städer jag anser stämmer in på de olika påståendena.

Det finns inget ”Vet inte”-alternativ. Det finns bara bocka för eller inte bocka för. Och så alternativet att jag inte anser att någon av städerna stämmer in.

Så för de städer jag inte har en aning MÅSTE jag alltså ändå svara att jag antingen känner mig trygg i dem, eller att jag inte gör det. At de har prisvärda bostäder eller att de inte har det. Och så vidare. Annars kan jag inte delta i undersökningen.

Och det här används förstås sedan för att via vad folk tycker om de olika städerna. Skåningarna tycker si eller så om Landskrona. Bara XX % av skåningarna tycker att Kristianstad är en stad de känner sig trygga i. Och så vidare.

Det tas som sanningar. För det här är ju vad skåningarna har svarat!

Grejen är ju att de allra flesta förmodligen bara svarar för de städer de känner till. Vilket innebär att de städer folk inte känner till så bra får samma dåliga betyg som städer som folk faktiskt är missnöjda med. Eller, så tror jag folk gör. Men det kvittar egentligen. Poängen är att folk tvingas ta ställning till saker de inte vet eller tycker något om. Och då är det fruktansvärt illa att dra slutsatser av resultatet. För det kommer att dras slutsatser av resultatet, det är jag övertygad om :-(

Jag ställer i alla fall inte upp på det här. Anledningen till att jag ”gått med” i yougovs panel är att jag gärna vill vara med och tala om vad folk tycker är viktigt. Visst är det angeläget att ta chansen att tala om att jag tycker miljöfrågan är den viktigaste politiska frågan.

Men jag gör det INTE på bekostnad av att de ska tvinga mig att skapa mig fördomar i de fall jag inte har och inte kan ha en åsikt.

Så därför avbryter jag den här undersökningen. Samt hoppas att fler än jag kan tänka sig att uppmärksamma bristen på tillförlitlighet i den här sortens undersökningar.

 

Byteshandel

Ikväll har jag klippt av sisådär 15 cm av min mans hår.

Han har klippt av typ fem cm av mitt.

Det innebär i slutändan att mitt hår nu är längre än hans.