Ibland undrar jag hur många som egentligen läser min blogg. Jag får inte väldigt mycket kommentarer; den vanligaste typen av kommentarer är spam, och näst vanligast är mina egna korsreferenser :-)
Jag borde säkert titta närmre på det här med statistikverktyg. Men då måste jag sätta mig in i det, och det tar tid och verkar tråkigt. Det finns så många mer intressanta saker att sätta sig in i, och saker som känns viktigare.
Så det blir nog inte av nu heller :-)
Och jag håller på att bli vansinnig – det går ju inte att koncentrera sig med det där i bakgrunden! Hur står folk ut med att lyssna på sånt? undrar jag som aldrig har reklamradio på frivilligt.
Värre än en hoppande studsande unge som kräver uppmärksamhet, eller nåt…
Med behöver menar jag alltså inte att du tyckte den var snygg, eller att du hade lust att shoppa, eller att du inte hade köpt något nytt på en vecka, eller att du inte har något att ta på dig på festen på lördag (för att dina kompisar redan sett alla dina andra tröjor). Med behöver menar jag verkligen BEHÖVER. Rent praktiskt funktionsmässigt liksom.
Behöver kan alltså betyda
Det betyder däremot inte ”Den var så snygg!” eller ”Jag har ju precis fått lön” eller ”Äsch, jag hade lite tråkigt och ville muntra upp mig med shopping” eller ”Man måste faktiskt unna sig lite, och jag var VÄRD det!”. (Vad då värd det? Värd det så mycket att det kompenserar för den skada och det lidande det orsakar någon annan någon annanstans?)
Och visst kan det finnas förmildrande omständigheter. Som att tröjan du köpte faktiskt var av ekologisk bomull (det är ju klokt att passa på när man hittar sådant – tyvärr är det för ovanligt ännu) eller av väldigt bra kvalitet (så att du kan använda den under lång tid). Eller att du faktiskt hittade nåt du gillade för första gången på jättelänge, och därför passade på, men nu kommer att vänta rejält länge innan du köper nåt igen.
Men ändå: BEHÖVER du den?
Ställde du ens frågan? Eller köpte du bara ändå?
Vägde du ditt eventuella behov mot konsekvenserna av odling, tillverkning, resursförbrukning?
Funderade du på hur länge tröjan kommer att hålla? Hur länge du kommer att använda den, innan den mest samlar damm? Om den kommer att gå att laga? Vad du ska göra med den när den är utsliten?
Funderade du på om du borde spara pengarna till att köpa något du behöver bättre? Eller något som håller längre men som kanske kostar mer?
Tänkte du efter – eller köpte du bara slentrianmässigt en tröja till? Kommer du ens att använda den?
Okej, om du INTE tänkte: gör det nu. Öva på att tänka efter, så kanske du kan tänka efter före nästa gång? Tänka på att den där tröjan du köper faktiskt har fler konsekvenser än att ta plats i din garderob?
För övrigt, om det inte var sånt fokus på man ska ha ständigt nya kläder om man ska synas – hade Anna Lindh fortfarande levt då?
Jaha, så nu ska man då eventuellt ta om två stora (jättestora) rättegångar, dels i Malmö, dels i Södertälje.
Jag har så svårt för sånt. Alla dessa människor som lagt ner tid och engagemang. Alla dessa kostnader för löner till alla dessa domstolsmänniskor. Alla dessa människor som varit nervösa och oroliga, för att vittna etc. Alltsammans bortkastat, och så får man göra alltsammans en gång till. För att någon inte tänkte till tillräckligt. Och förstås för att vi har lagar som säger att då måste det göras om. Det är ju förstås bra att vi har lagar som menar att rätt ska vara rätt. Men ändå…
Det är ett sånt jävla slöseri! I alla möjliga sammanhang så finns et för lite pengar, för lite resurser, för en massa viktiga saker som behöver göras. Men i vissa sammanhang är det visst inga problem att skaffa fram pengar när någon klantat till det? Eller jo, det är säkert, tyvärr, annan viktig verksamhet som i slutändan får lida.
Jag har verkligen jättesvårt för det.
Det är lite samma som med ärtorna. Och det är det jag tänker på nu när Lindex drar tillbaka de plagierade rävkläderna. – Vad ska de göra med alla kläderna som slängs? Vilket jävla slöseri! Jodå, jag tycker också det är ett jävla sätt av Lindex, självklart ska de inte kopiera någon annans saker. Men kunde de inte tänkt på det lite tidigare?
Men ekonomerna måste ju bli nöjda, kantänka. För både omtaget av rättegångarna och de slängda kläderna måste väl liksom på något vis leda till höger BNP? Och ju högre BNP desto bättre?
Nej, det tycker ju inte jag då.
Posted in Reflektioner och tankar, Samhälle
Tagged hushållning med resurser, lagar, Lindex
När vi var en enbarnsfamilj var ”regeln” att den som inte nattade barn diskade. I normalfallet innebar det varannan kväll. (Nattandet var ibland enkelt och njutsamt, men många gånger långt utdraget, så det varierade om disk eller nattning var det eftertraktade.)
När barn två föddes fick vi en diskmaskin av svärföräldrarna. Tack och lov :-) Diskmaskinen är nu alltså fyra år.
I fredags kväll stod det massor med vatten kvar i botten av diskmaskinen. Vi trodde först att det var stopp någonstans. Men till slut gick det upp för oss: Den hade inte gått klart sitt program. ”Proppen” hade gått/säkringen löst ut. Och när vi körde igång den igen gick proppen igen.
Någon sorts dåligt elfel, uppenbarligen. Inte alls bra.
Nu är det handdisk som gäller…
Jag har fortsatt riva tapeter. Och vi verkar ha tapeter bakom masoniten också… :-) (Fast där river jag inte bort tapeten, för masoniten ska få sitta kvar.)
Vi verkar alltså ha, inifrån väggen räknat: murvägg, puts, okänt antal tapetlager, masonit, bitvis tidningspapper, upp till sex (eller möjligen mer) lager tapet, varierande lager spackel (från inget till typ fyra mm) och slutligen den yttersta tapeten – den där grårutiga.
Det är lite bökigt när tapetlagren under spacklet släpper så pass från masoniten att de måste bort, men man har fyra mm spackel utanpå som liksom knappt går att bräcka loss.
Det är erbarmligt tråkigt att pilla tapet och spackel. Eller, kul en stund, men det går över :-(
Dessutom har vi insett att vår strategi ”blunda och låtsas som inget” (det är inte ofta vi kör sådan, men ibland) inte håller: Vi hade hoppats kunna låta elementen sitta kvar och inte göra något därbakom, eftersom det bara är vitmålat där och ingen tapet. Men nej. Det är sprickor i det vita – som nog är spackel. Spackel som kommer att ramla bort i sjok. Därunder finns hålrum, gamla tapeter och silverfiskar. Så vi blir nog kanske tvungna att plocka loss elementen ett tag också. Tömma hela värmesystemet på vatten. Hej försökafåfattirörmokare :-(
Men det verkar som att vi lyckats få fatt i en murare till murstockspartiet i alla fall :-)
Våra barn kan ju inte hjälpa att det är Tema klasskort som anlitats för skolfotograferingen… Så efter lite resonerande kom vi fram till att vi i alla fall skulle beställa skolkatalogen till åttaåringen och gruppbilden till fyraåringen. Även om priserna är saftiga: 169 kr plus 29 i porto för katalogen; 149 kr plus porto 29 för gruppbilden.
Ifjol skickade Tema klasskort annat än vad jag hade för mig att jag beställt, men det inte fanns något vettigt bekräftelsemejl att kolla mot, så kunde jag inte bevisa något. Därför har jag i år gjort skärmdumpar på vad jag beställt. För även i år kom det två identiska bekräftelsemejl när jag hade gjort beställningarna:
Hejsan
Detta är ett bekräftelsemail gällande er beställning på TemaKlasskort.se. Vi har mottagit era uppgifter och kommer behandla dessa omgående.
Ha en fortsatt trevlig dag
Tema Klasskort
Jag är generellt sett imponerad av näthandelsföretag: från de allra allra flesta får man bra och tydliga bekräftelser, både innan man tryckt på den slutliga beställningsknappen (typ ”du vill bestälal följande, stämmer det?”) och sedan när beställningen gjorts, med information om vad man beställt, vad det kostar, vart det ska skickas, och så vidare.
Men inte Tema Klasskort.
Och med tanke på hur de agerar i övrigt och hur (o)intresserade de är av att förbättra sin information, trots de synpunkter de får, så tror jag faktiskt att det här är något de satt i system. Om folk inte med säkerhet kan bevisa vad de beställt så kan Tema Klasskort hävda vad som helst – och det tror jag de tjänar massor på. Folk som inte orkar skicka tillbaka, inte orkar bråka, och så vidare…
Jag önskar att någon kunde ge sig på att granska Tema Klasskort.
Skiva ungnötlever. Panera i en blandning av grovt rågmjöl, salt och peppar. Stek i smör. Flytta över de stekta skivorna i en stekgryta/stekjärn med hög kant. Häll på grädde och mjölk samt eventuellt överblivet mjöl (röres ner försiktigt). Låt puttra en stund.
Servera med ris, kokta morötter och lingonsylt.
Klassiker. Underbart gott. Enkelt. Uppskattat av barnen. Tyvärr är det nog alldeles för få som kan laga det? så därför tänkte jag att det var bra att skriva ner :-)
Koka en tetra tomatkross, 1 dl grädde och ½ dl röda linser i tio minuter (plus lite vitlök och salt). Mixa med stavmixer.
Fräs champinjoner, röd paprika och lite purjo. Häll ner i den mixade såsen. Häll i lite kokta borlottibönor. Krydda med färsk basilika. Låt alltsammans blir varmt.
Servera med pasta.
(Jag och mannen tyckte det var jättegott. Åttaåringen tyckte det var gott, bortsett från bönorna. Fyraåringen tyckte några bönor var gott, och så pastan – i övrigt inte alls gott.)
Skala och kärna ur två äpplen och skär i små bitar. Smält 25 ml socker i en tjockbottnad liten gryta och låt mörkna till mörk sirapsfärg. Lägg i äpplebitarna och låt småputtra på låg värme i 10 minuter. Låg kallna.
Vispa två äggulor med 1 msk mörkt muscovadosocker och 2 tsk vaniljsocker.
Vispa 2 dl grädde.
Mosa äpplena grovt med en gaffel. Rör ner i äggsmeten. Blanda med grädden. Stoppa i en bytta i frysen.
Ja, det är så långt jag hunnit nu. Men smeten smakade bra, och det brukar stmma överens med hur det smakar när det frusit :-)